Är Maria patriarkal eller subversiv tradition?

JUNGFRU MARIA Funderingarna kring Maria Jesu mamma och hennes sexliv är inte alls befängt, utan mycket intressant. Vi kan se objektivt men nyfiket på hur gestalter i Medelhavsregionernas äldre och yngre religioner och myter förhåller sig till gudomlig och mänsklig sexualitet. Gudar och gudinnor beter sig å ena sidan komiskt likt människorna. Men det finns religionsvetenskaplig teori som menar att till exempel Mariagestalten korrigerades till en spektakulär gudaföderska för att kunna ta upp konkurrensen med egyptiska, romerska och grekiska gudaväsenden. Och för att vara trovärdig och mäta sig med Zeus som föder Athena ur sitt huvud eller med Uranos avkapade och i havet bortslängda penis som skummar och föder fram Afrodite.

Mytbildningen kring Jesu mamma ger sig i kast med de olympiska gudarna, men då börjar också de kvinnokroppsförnekande förklaringarna frodas. En version är att Jesus föddes ut ur en lucka i magen så inte det heliga skulle komma i kontakt med kvinnokönets högst ordinära förlossningskanal, blod och blygd. För det var något otänkbart och onämnbart. Men i rimlighetens namn bör vi väl ändå få fråga oss hur han kom in utan att för den skull behöva godta konsensus?

Vi kan ju undra om Mariaberättelsen har något konstruktivt för människor av i dag? Jesu avlelse och födsel har bland annat använts för att öka prästerskapets makt över kvinnokroppen och för att revolutionerande rasera förtryckande patriarkala maktanspråk, båda polerna är fullständigt möjliga att tänka och tro. Det går att rätt så lakoniskt konstatera att Maria numera nästan sönderförbrukats. Inte minst av den maskulina gudsbilden som Fredrik Sonck frankt nuddar vid. Det är ju bilder vi talar om. Ordbilder, sinnebilder och våra hjärnors omedvetna skikt som leker i våra nattliga drömmar, i religionernas segment av lustar, begär, passioner, lidande, patos och våndor och vävs samman i en strävan efter homeostas. Men så har vi vårt moderna förnuft och humanitet som säger att en ung flicka aldrig ska behöva bli med barn och föda – för kroppen och psyket är inte mogna för de processerna.

Jag tycker frågan Sonck lyfter är helt befogad – varför vill Herren Gud avla sitt barn med ett barn? På samma sätt är det en befogad fråga att ställa varför Herren Gud vill avliva sitt barn när barnet blivit vuxet och en beryktad Messias-gestalt? Berättelserna är här, varför inte syna dem i sömmarna? Eller betrakta dem ur ett genusperspektiv som uttryck för gubbsjuk religiositet och reflektion av dåtida realiteter. Fäder agar sina söner så hårt att de kuvas, män kopulerar med sina kvinnor som om de vore avelsdjur utan vilja och värde och den idealiserade Herren Gud i Gamla testamentets Hesekiels bok river sönder sin hustru Jerusalems kvinnokropp och kallar henne för hora.

Vi ska väl inte tro att just kristendomens heliga berättelser förblivit opåverkade av mänsklig vardag, makthunger och våldsfantasier? En ljusglimt ser jag ändå i myterna om Maria. En tolkning av många. Den att Herren uttryckligen inte har sex med henne. Ingen har. Det går att lyssna in den berättelsen via Lukasevangeliets text i stället för förhastade rön baserade på rostiga tolkningars begränsade räckvidd. Narrativet fungerar nämligen också subversivt: "Hur ska det gå till, jag har ju inte haft någon man" utbrister Maria. Vilket hon har helt rätt i. Varken Herren eller någon annan "man" kommer att göra anspråk på hennes kroppshydda eller själsrum.

I stället förmedlar den märkliga, magiska och mytiska berättelsen att Helig Ande kommer över Maria, vilket givetvis gett anledning till många skämt om blommor och bin. Och visst får vi garva åt det. Men det är allt skäl att notera att Helig Ande i både den judiska och den arameiska kulturen uteslutande är feminin entitet, både i betydelse och grammatikaliskt. Och då rör vi oss redan långt bort från dogmer i bekräftande tankegång mellan det mänskligt kvinnliga och det gudomligt kvinnliga som möts, blandas och skapar partnerskap och nytt liv.