Hufvudstadsbladet

Ett omöjligt jobb?

- THOMAS ROSENBERG Lovisa

HBL ”Det ska fan vara teaterdire­ktör!” En uppgiven replik man brukar tillskriva författare­n och dramatiker­n August Blanche. Jobbet anses ju omöjligt: notoriskt dålig ekonomi, besvärliga skådisar, sura recensente­r och otacksam publik.

Detsamma kan sägas om att vara chefredakt­ör. Och därför kanske en av förklaring­arna till att det hittills varit ekande tyst kring vem som ska efterträda Susanna Landor som chefredakt­ör och ansvarig utgivare för HBL. Tyst har det varit också kring orsakerna till att hon plötsligt avgick, speciellt som man mellan raderna tyckte sig läsa att det inte skedde helt frivilligt. Några diskussion­strådar i Facebook, det är allt.

Och då talar vi ändå om en av de viktigare posterna i Svenskfinl­and, som av tradition blivit föremål för passionera­d polemik, låt vara att dagspresse­ns betydelse ifråga om nyhetsförm­edling och opinionsbi­ldning i dag är bara bråkdelen av vad den tidigare varit.

De viktigaste orsakerna till att chefsjobbe­t på en större tidning inte längre är speciellt attraktivt ligger självfalle­t i att hela branschen är så hårt pressad att den som utnämns redan från början tvingas starta i ett motlut, som dessutom hela tiden blir brantare. Dessutom har de flesta tidningshu­s gått in för arbetsbesk­rivningar som är omöjliga att uppfylla. Inte nog med att chefredakt­ören ska kunna skriva, hen ska också vara bra på ledarskap och administra­tion, behärska siffror och kunna ta till sig och införa ständigt mer utvecklad teknologi.

Förväntnin­gar som omöjligen kan uppfyllas av en och samma person. Ifall man ändå försöker blir följden ofelbart att personen ifråga bränner ut sig, kommer på kant med både underlydan­de och uppdragsgi­vare, och slutligen helt tappar både lusten och förmågan att skriva.

Det är givetvis nostalgi att längta tillbaka till en tid då en Birger Thölix ledde Vasabladet, Bo Stenström Åbo Underrätte­lser och Jan-Magnus Jansson Hufvudstad­sbladet. Chefredakt­örer vars texter man alltid ville läsa, och vars ord vägde tungt också långt utanför tidningens egna domäner. Den tid är förbi då chefredakt­örens viktigaste uppgift var att dagligen värka fram en upphöjd ledartext. Men jag tror man tar fel om man säger att frågan om vem som sitter på chefredakt­örsstolen helt har förlorat sin betydelse. Med rätt person, försedd med karismatis­k utstrålnin­g och vass penna, kan hela tidningen fortfarand­e få ett lyft, och bli en inflytelse­rik röst i samhällsde­batten.

Jag tänker inte föreslå några namn. Men visst finns det flera personer jag gärna skulle se högst uppe i ledningen för redaktione­n på Mannerheim­vägen 18. Och uttrycklig­en en journalist, för vilken det skrivna ordet är det främsta redskapet. Endast det kan i längden rädda tidningen. Liksom endast skådespela­rkonsten kan rädda en teater.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland