Ett omöjligt jobb?
HBL ”Det ska fan vara teaterdirektör!” En uppgiven replik man brukar tillskriva författaren och dramatikern August Blanche. Jobbet anses ju omöjligt: notoriskt dålig ekonomi, besvärliga skådisar, sura recensenter och otacksam publik.
Detsamma kan sägas om att vara chefredaktör. Och därför kanske en av förklaringarna till att det hittills varit ekande tyst kring vem som ska efterträda Susanna Landor som chefredaktör och ansvarig utgivare för HBL. Tyst har det varit också kring orsakerna till att hon plötsligt avgick, speciellt som man mellan raderna tyckte sig läsa att det inte skedde helt frivilligt. Några diskussionstrådar i Facebook, det är allt.
Och då talar vi ändå om en av de viktigare posterna i Svenskfinland, som av tradition blivit föremål för passionerad polemik, låt vara att dagspressens betydelse ifråga om nyhetsförmedling och opinionsbildning i dag är bara bråkdelen av vad den tidigare varit.
De viktigaste orsakerna till att chefsjobbet på en större tidning inte längre är speciellt attraktivt ligger självfallet i att hela branschen är så hårt pressad att den som utnämns redan från början tvingas starta i ett motlut, som dessutom hela tiden blir brantare. Dessutom har de flesta tidningshus gått in för arbetsbeskrivningar som är omöjliga att uppfylla. Inte nog med att chefredaktören ska kunna skriva, hen ska också vara bra på ledarskap och administration, behärska siffror och kunna ta till sig och införa ständigt mer utvecklad teknologi.
Förväntningar som omöjligen kan uppfyllas av en och samma person. Ifall man ändå försöker blir följden ofelbart att personen ifråga bränner ut sig, kommer på kant med både underlydande och uppdragsgivare, och slutligen helt tappar både lusten och förmågan att skriva.
Det är givetvis nostalgi att längta tillbaka till en tid då en Birger Thölix ledde Vasabladet, Bo Stenström Åbo Underrättelser och Jan-Magnus Jansson Hufvudstadsbladet. Chefredaktörer vars texter man alltid ville läsa, och vars ord vägde tungt också långt utanför tidningens egna domäner. Den tid är förbi då chefredaktörens viktigaste uppgift var att dagligen värka fram en upphöjd ledartext. Men jag tror man tar fel om man säger att frågan om vem som sitter på chefredaktörsstolen helt har förlorat sin betydelse. Med rätt person, försedd med karismatisk utstrålning och vass penna, kan hela tidningen fortfarande få ett lyft, och bli en inflytelserik röst i samhällsdebatten.
Jag tänker inte föreslå några namn. Men visst finns det flera personer jag gärna skulle se högst uppe i ledningen för redaktionen på Mannerheimvägen 18. Och uttryckligen en journalist, för vilken det skrivna ordet är det främsta redskapet. Endast det kan i längden rädda tidningen. Liksom endast skådespelarkonsten kan rädda en teater.