Aldrig mer ska vi resa så
I Norden hade en förändring i vårt sätt att resa börjat redan före pandemin. Viruset satte ännu mera fart på det nya.
Ketchup, säger reseföretagarna. När coronapandemin är förbi så kommer människor att vilja resa som aldrig förr. Den så kallade ketchupeffekten är när all tjock röd tomatvinägersås bluppar ut på tallriken på en gång.
Nu går debatten för eller emot Vaccinet. Ska man ta maktens nya coronavaccin genast? Kanske först vänta lite? Kanske som några tycker – aldrig?
”Jag tar det så fort det går att få, så att en kan resa igen innan en blir för gammal!”. Så skriver en dansk Annelise på en väns sociala medium. Med röda hjärtan och glada symboler efter.
Resglädjen har förtydligats för många av oss under året – för att vi inte nu kan resa. Doften av grå, milt dimmig tysk vår som jag aldrig kan glömma i min näsa, där inget maskerat vårdproffs ännu har stuckit in någon testpinne. Doften som låg i luften en dag för många år sedan, i mars, när vi steg av ett tåg på en perrong och gick raka vägen över gatan, två studerande då, till en grovt träsnirklad bierstube, in i det sanna Tyskland.
Det är ljus i tunneln nu. Går allt väl är pandemin förbi till sommaren 2021. Viruset ska finnas kvar, blossa upp på statistiska kartor, ännu skada och döda någon. Men riskerna ska vara mindre.
Här i Norden kommer vi efter pandemin inte att resa som hittills. Det har inte bara med viruset att göra. Redan före det var förändringen på väg. Slår klimatprognoserna in, vilket de verkar göra, kan vi få permanenta inskränkningar som får coronarestriktionerna att kännas som lindriga övningar. Australien har jag redan gett upp. Dit kommer jag antagligen aldrig att resa.
Vi kommer inte att flyga som hittills. Särskilt det miljömässigt vansinniga billigresandet, att för några tior flyga tvärs över Europa för en cityweekend 3 000 kilometer bort, kommer knappast igen.
Ryanair och Norwegian som vi lärt känna dem kan bli stoff för tillbakablickande tv-serier, som det vi har sett om glamorösa 60-talslivet ombord på Panam, eller som rajtantajtan-nostalgin om charterns Seiväsmatkat.
Vi kommer att flyga framöver, på goda och lönsamma flygbolag. Men flygplanen kommer att bli mindre och på kortare sträckor eldrivna. Men som en meteor en gång för länge sedan gjorde slut på dinosaurierna, så gjorde 2020 års pandemi slut på jumbojetarna. De massivt stora flygplanen för upp till 900 passagerare var i och för sig redan före viruset på väg ut.
Till färjorna kommer flyget att förbli ett alternativ om man bara ska över en sträcka vatten. Att en bilfärja går långsamt gör den inte nödvändigtvis miljövänlig, det är ett felslut. Den klassiska båtrutten mellan Helsingfors och Stockholm med sin omsjungna måsaroch-middag-charm lades ner för pandemin. Frågan är om den alls kommer tillbaka. Vi åker en resa utmed kusten när man åker miljösmartare på land.
Vi behöver självfallet bra sjötransport för varuflödet mellan Finland och utlandet. Och för att Åland ska förbli förbundet med fastlandet. Men om dessa kommersiella, flytande gågator som har byggts i våningarna ovanpå bildäcket med långtradare, med konstgjorda taxfree-enklaver, ska överleva är frågan.
Tågen har haft sin boom. Till och med mitt under bolmande pandemi skissas nya tågförbindelser tvärs genom Europa. Sovvagnar och nattförbindelser kommer igen. Lägg dig att sova i en stad. Vakna två-tre länder bort i en annan stad. Kanske i framtiden i en sovpodd som i natten har transporterat dig dit du ska.
Sverige ansågs länge ha eftersatta järnvägar, men bygger nu nytt för mellansnabba tåg. Våren 2021 kan man åka från Stockholm till Haparanda och dess pampiga järnvägsstation vid gränsen mot Finland igen. Huset fyllde nyss 100, men har stått utan passagerare i tiotals år. På den finländska sidan går nu dessvärre bara en lokalbuss till Kemi.
I vardagen kommer många av oss att fortsätta jobba hemma efter pandemin. Och det kommer att kännas överraskande onödigt, osmart, att stiga på morgonbussen och pendeltåget – varje dag.
”Ryanair och Norwegian som vi lärt känna dem kan bli stoff för tillbakablickande tv-serier, som det vi har sett om glamorösa 60-talslivet ombord på Panam, eller som rajtantajtannostalgin om charterns Seiväsmatkat.”