Verklighetsbaserad skruvad diplomatkomedi
Dips är en komediserie som öser sitt material ur verkliga anekdoter från det svenska utrikesdepartementet. Serien, som är skapad av ett gift par, ger en allt annat än kompetent bild av diplomati.
Säsong 1 & 2 på SVT Play (båda säsongerna recenseras). Manus: Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl. I rollerna: Jesper Rönndahl, Moa Lundqvist, Marie Agerhäll, Kristian Luuk.
Utrikesministeriet, med alla sina kontakter med utländska gäster och diplomater får väl nog anses som en högstatusarbetsplats, som kräver sina meriter, förmodligen även kontakter, för att man ska få in foten genom dörrspringan.
Om den svenska motsvarigheten utrikesdepartementet handlar den svenska komediserien Dips. Bakom serien står det gifta paret Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl, och det festliga är att de öst sitt material ur verkliga anekdoter som anställda på departementet anonymt berättat för dem.
Obetalbara klantarslen
Smickrande blir inte bilden av denna myndighet med ansvar för landets utrikespolitiska kontakter, men desto roligare. Man kunde tro att en dylik arbetsplats omgärdas av en hel del sekretess, men enligt seriemakarna har det inte rått någon brist på anställda som velat berätta hur det kan gå till bakom kulisserna. I vissa fall lär serien knappt ha behövt skruva till handlingen alls.
Serien handlar om två ”dippare” som går diplomatprogrammet och praktiserar på utrikesdepartementet. Jens Stråhle (Jesper Rönndahl) är den olidligt arrogante, bortskämde och världsfrånvände diplomatsonen, som enligt sin chef Hendrik Tür (Kristian Luuk) ”ser normal ut men har värderingar från femtiotalet”. Den andra praktikanten, den överdrivet ambitiösa och socialt fyrkantiga Fanny Båtsman (Moa Lundqvist), vars efternamn är en ständig källa till missförstånd, har i motsats till många andra på sin arbetsplats inte överklassbakgrund. Adliga Mimmi Hamilton (Marie Agerhäll) fungerar som den omaka duons impulsiva yrväder till handledare.
Ställ dig där, Tom of Finland!
Även på ett politiskt plan är serien inspirerad av verkligheten. Ryska stridsbåtar som kränker svenskt territorium, feministisk utrikespolitik, kidnappade svenskar utomlands, Boliden-giftskandalen och avhoppade nordkoreanska hackare är bara några av de ämnen som tangeras. De virriga, dråpliga situationerna avlöser varandra på kontoret och på mer eller mindre formella mottagningar och fester.
Det är tätt och kvickt, smockfullt av skarpa detaljer som blir det allra roligaste i serien. Ett exempel är den korta och rappa scenen där en fotograf ska ta en gruppbild av alla på departementet, och instruerar dem hur de ska stå genom träffsäkra kommenterar om deras utseende. Typ: ”du Adolf Hitler kan ställa dig där, och du Tom om Finland, gå dit”.
När serien är som bäst, under den första säsongen, sitter man och småfnissar mest hela tiden och till och med skrattar högt ibland. Det är ett lysande betyg på en komediserie. Den andra säsongen känns inte riktigt lika på kornet, men det kan bero på överkonsumtion, att det blir för mycket av det goda att sträcktitta de båda säsongernas alla tolv avsnitt?