Likt och olikt i syskonländer
En färsk antologi visar väl hur demokratin och rättsstaten i Sverige och Finland möter likartade framtidsfrågor.
Antologi, Olof Ehrenkrona (red): Partiernas vägskäl, Ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland Appell Förlag, 170 s.
Kulturfonden för Sverige och Finland firar sina 60 år med antologin ”Partiernas vägskäl, ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland”. Boken är redigerad av Olof Ehrenkrona, som avslutade sin fina diplomatkarriär som generalkonsul i Mariehamn. Titeln är något missvisande. Partiernas vägval behandlas men bokens fokus är betydligt bredare. Den granskar intressanta frågor för demokratins och rättsstatens framtid i syskonländerna.
Olof Ehrenkrona framhåller att fokus ligger på endogena faktorer och de institutioner som bär upp våra samhällen, demokratins, rättsstatens och det europeiska samarbetets ramverk. Heta exogena faktorer, som teknologin, globaliseringen, det oberäkneliga världsläget med hybridhot mot våra demokratier granskas endast i förbifarten. Det finns dock alldeles tillräckligt att granska också i ett syskonlandsperspektiv.
Huvudavsnittet i boken utgörs av fem teman, som vart och ett behandlas av en forskare eller ämbetsman från vartdera landet. Först introducerar Åsa von Schoultz likheter och olikheter i det politiska landskapet. Granskningen av maktdelningen i den liberala demokratin kan med fördel läsas tillsammans med behandlingen av rättighetsfrågornas nya roll i välfärdspolitiken.
Analysen visar hur medlemskapet i EU medfört en förstärkning av rättsstaten och medborgarnas rättigheter. Fredrik Bergman vid Svea
Hovrätt beskriver hur Europarätten blev en viktig katalysator vid utvecklingen av det konstitutionella rättsskyddet i Sverige. Genom 2011 års relativt omfattande reform av 1974 års regeringsform avlägsnades uppenbarhetsrekvisitet vid domstolarnas prövning av lagarnas förenlighet med grundlagen. Avsikten var att ge bestämmelserna om fri- och rättigheter ”fullt genomslag i rättstillämpningen”.
Lagprövning och parlamentarism
Emil Waris, kanslichef i HFD, beskriver motsvarande utveckling i Finland. Grundlagsreformen av år 2000 gav domstolarna befogenheten och uppdraget att pröva grundlagsenligheten av parlamentariskt stiftad lag, dock så att uppenbarhetsrekvisitet inkluderades. Befogenheten har utnyttjats med återhållsamhet, domstolsaktivism har inte förekommit.
Enligt Waris ger reformen ett svar i debatten om behovet av en författningsdomstol. I det enskilda rättsfallet har samtliga domstolar vid behov befogenheten att agera författningsdomstol. Waris bedömer att grundlagsutskottets förhandsgranskning av lagförslags förenlighet med grundlagen oftare mött kontroversiella situationer än domstolarnas granskning av tilllämpningen. Han förhåller sig försiktigt till ett avlägsnande av uppenbarhetsrekvisitet.
Carsten Anckar vid ÅA är mindre försiktig. Han vill ge Högsta domstolen en direkt avgörande roll i lagprövningsprocessen, vilket torde innebära att uppenbarhetsrekvisitet borde avskaffas. Anckar vill samtidigt renodla parlamentarismen genom att frånta presidenten de utrikespolitiska befogenheterna och överföra valet till riksdagen. Han befarar att den nuvarande ordningen kan leda till att Finlands utrikespolitiska ledning talar med ”kluven tunga”.
Jag kan inte se att denna risk realiserats i det verkliga livet, trots att ordningen redan prövats i flera krävande situationer. Enligt min uppfattning är kravet på samverkan mellan president och regering kontinuitetsförstärkande och ägnat att minska riskerna för utrikespolitisk turbulens av inrikespolitiska orsaker, till exempel om vi skulle drabbas av olyckan att få en president eller en statsminister som är mindre skickad att med alltför stor makt sköta uppdraget.
SD skapar frågetecken
Jan Teorell vid Lunds universitet diskuterar hur valdemokratin enligt liberaldemokratisk lära skall kompletteras med maktdelning, en fungerande rättsstat och långtgående rättsskydd. Han prövar Sverigedemokraternas ledning i Harvardprofessorernas Steven Levitskys och Daniel Ziblatts ”lackmustest” med fyra kriterier: avståndstagande från demokratins spelregler, förnekelse av de politiska motståndarnas legitimitet, tolerans för eller uppmuntran till våldshandlingar samt beredvillighet att begränsa politiska motståndares eller kritikers medborgerliga fri- och rättigheter. Han sätter frågetecken närmast vad beträffar Sverigedemokraternas inställning till mediefriheten.
Tommy Möller vid Stockholms universitet framhåller att svenskar vars båda föräldrar är födda utomlands uppgår till hela en fjärdedel av befolkningen. Han betonar integrationens stora betydelse för att förhindra söndervittring av det sociala kitt som gör ett demokratiskt välfärdssamhälle möjligt.
Hanna Wass vid Helsingfors universitet tar utgångspunkt i den ekonomiska strukturomvandling, som ofta i ett första skede gjort arbetarväljare politiskt hemlösa. I ett nästa skede har de ofta gett sitt stöd till högerpopulistiska rörelser.
Lämpligt inför kommunalvalet analyserar Siv Sandberg vid ÅA sambandet mellan lokal och nationell politik medan Elin Wihlborg i Linköping spanar efter hållbara institutioner i det digitala samhället.
Försvarssamarbete
Boken granskar också läget i det allt djupare säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet mellan Sverige och Finland. Malena Britz vid Försvarshögskolan beskriver den gradvisa omformuleringen av den svenska neutralitetspolitiken, vilken möjliggjorts av en betydande politisk omsvängning. Denna har varit en nödvändig förutsättning för djupare samarbete med Finland.
Britz uppdaterar ifråga om lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland. Hon visar hur beredningsprocessen ledde till en begränsning av fullmakterna för regeringen att ge snabbt stöd till Finland. Syftet är uttryckligen avskräckande, under förutsättningen att Sverige inte är i krig. Hon framhåller att Sverige nog kan be Finland om hjälp ifall landet skulle befinna sig i krig men underlåter att granska den situationen att Finland skulle begära sådan hjälp.
Vad jag kan förstå hindrar inte lagen att Sverige skulle ge hjälp ifall riksdagen ger klartecken, men regeringen har inte fått fullmakt att snabbt agera på egen hand i krigsläge. Detta understryker vikten av förtroendegivande och kontinuerlig dialog om säkerhets- och försvarsfrågor mellan våra riksdagar.
Teija Tiilikainen, chef för det internationella hybridcentret i Helsingfors, ställer frågan om Finlands utrikespolitiska konsensus håller. Hon granskar skötseln av utrikesoch säkerhetspolitiken med sannfinländare i nyckelpositioner i Sipiläs regering. En viss anpassning till partiets EU-kritiska hållning skedde men i de realpolitiska situationerna fungerade konsensus. Frågetecken reser hon i fråga om det förnyade Sannfinländska partiet under Jussi Hallo-ahos ledning efter partiets samverkan med högerpopulisterna i Italien, Tyskland och Frankrike.
Likartat också i framtiden
Den svenska riksdagens talman Andreas Norlén noterar hur riksdagen fått ökat inflytande i en situation med en minoritetsregering. Vår tidigare talman Matti Vanhanen understryker att utövande av makt skall ha en begriplig struktur så att medborgarna vet vem som egentligen beslutar om vad.
Perspektiv från Bryssel ges i samtal med Jyrki Katainen och Cecilia Malmström, båda inflytelserika medlemmar i Junckers kommission. Katainen förutspår att EU får förstärkt mandat inom hälsosektorn som en följd av erfarenheterna från pandemihanteringen. Malmström kommenterar handelspolitiken och hur det behövdes mera delaktighet och transparens för att få igenom olika frihandelslösningar i medlemsländerna.
Boken visar väl hur demokratin och rättsstaten i syskonländerna möter likartade framtidsfrågor.