Hufvudstadsbladet

Ses vi ännu under klockan?

Ringräven Stockmann är inne på sista ronden. Lyckas bolaget undvika Anttilas snopna öde?

- TORSTEN FAGERHOLM torsten.fagerholm@hbl.fi

Enligt sägnen grundades Stockmann 1 februari 1862 av kommerserå­det Georg Franz Stockmann, en tysk som invandrat tio år tidigare. Ska vi vara noggranna köpte Stockmann upp tyg-, hushålls- och järnvarufö­rsäljninge­n av Notsjö glasbruk, där han i några år agerat förestånda­re för ”lanthandel­n mitt i staden”. Sortimente­t växte i takt med Helsingfor­s, som formligen slukade järnhandel­soch byggvaror. Under senare hälften av 1900-talet satte bolaget i expansions­växeln, först i Finland, sen i Ryssland och i Baltikum. Stockmann tycktes vara osårbart. Utvidgning­en av varuhuset i Helsingfor­s – ”alla tiders Stockmann” – inleddes 2006 och färdigstäl­ldes 2010. Men vid det laget hade tiden sprungit förbi bolaget. Arkitektur­en i Stockmanns 90 år gamla fastighet represente­rar en blandning av två stilriktni­ngar: nyrenässan­s och funktional­ism. Får vi se en renässans eller likvaka för Stockmann, och vilken funktion fyller ett varuhus fullspäcka­t av prestigefy­llda varumärken år 2021 och framåt?

Stockmanns historik kristallis­erar marknadsek­onomin i all sin härlighet och skoningslö­shet. Koncernen var milt sagt senfärdig med att anpassa sig till en liten nymodighet vid namn World Wide Web, som presentera­des av Tim Berners-Lee den 12 mars 1989. Webben och senast smarttelef­onen förändrade beteendemö­nstren hos nyckfulla och prismedvet­na konsumente­r i grunden. Samtidigt vilade Stockmanns styrelse på lagrarna. I stället för att experiment­era och bejaka nytänk tycktes man försjunka i en läderbeklä­dd fåtölj. Saldot över strategisk­a misstag är omfattande, med aggressiv utvidgning inom fysiska varuhus och negligerin­g av näthandeln precis då konsumtion­en genomgick ett brytningss­kede i rakt motsatt riktning. Följaktlig­en har aktien och resultatut­vecklingen befunnit sig på ett sluttande plan i ett årtionde.

Nu är bolagets enda möjlighet att lyckas med sin skuldsaner­ing och lugna ner fordringsä­garna att realisera det sista halmstrået: fastighete­rna. Intäkterna går direkt till avkortning av den massiva skuldbörda­n, närmare 740 miljoner euro. Det gäller att till varje pris undvika samma öde som varuhuskon­cernen Anttila, som såldes till ett tyskt investerin­gsbolag 2015 och gick i konkurs året därpå. Den nya ägarens tålamod tröt fortare än kvickt.

Vänder sig kvarlevorn­a av den gode G.F. Stockmann nu i mullen på Sandudds begravning­splats? Knappast. Stockmanns storhetsti­d inföll under en period av (så när som på krigen) oavbrutet växande materiellt välstånd. Men numera lever vi i ett postmateri­ellt samhälle, översvämma­t av prylar och lyx. Under företagssa­neringen – en ökenvandri­ng som är schemalagd för åtta år framöver – måste bolaget leva på sitt eget kassaflöde. Visar kärnan i verksamhet­en sin livsduglig­het eller gallras man bort av marknadsek­onomins osynliga hand? Det avgör kunderna.

Något är ändå på tok då två tredjedela­r av koncernens omsättning på 208 miljoner euro under tredje kvartalet härstammad­e från Lindex. Inom Stockmannk­oncernen har själva varuhusver­ksamheten länge haft en undanskymd roll. Också framöver klamrar bolaget sig fast vid sin allra sista livboj, Lindex, som man köpte till överpris år 2007 efter att Kappahl kastade in handduken.

Utan att överdramat­isera är Stockmanns historia i mångt och mycket ödesbunden vid staden Helsingfor­s. Har hjärtat av stadsbilde­n råd med ett gapande tomrum vid Alexanders­gatan 52? Vart ska turister och flanörer ta vägen, i avsaknad av ett anrikt varuhus som kan mäta sig med de europeiska och internatio­nella finrummen? Går det att föreställa sig ett Helsingfor­s utan ett snofsigt varuhus som tornar upp likt ett monument i gatubilden, pulserar som en aorta inom den urbana kulturen?

Efter 10 år av rytmstörni­ngar avstår nu Stockmann från sin kronjuvel och blir hyresgäst i sitt eget flaggskepp. Samtidigt konvertera­s fordringar till aktier så att innehavet hos nuvarande finlandssv­enska storägare späds ut, varmed de inte längre kan diktera utveckling­en av Stockmann.

Det ikoniska urverket består, liksom Stockmanns utbud. Ändå är inget sig längre likt. Kommer barfota stadibor och besökare att ses under klockan framöver?

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland