Ses vi ännu under klockan?
Ringräven Stockmann är inne på sista ronden. Lyckas bolaget undvika Anttilas snopna öde?
Enligt sägnen grundades Stockmann 1 februari 1862 av kommerserådet Georg Franz Stockmann, en tysk som invandrat tio år tidigare. Ska vi vara noggranna köpte Stockmann upp tyg-, hushålls- och järnvaruförsäljningen av Notsjö glasbruk, där han i några år agerat föreståndare för ”lanthandeln mitt i staden”. Sortimentet växte i takt med Helsingfors, som formligen slukade järnhandelsoch byggvaror. Under senare hälften av 1900-talet satte bolaget i expansionsväxeln, först i Finland, sen i Ryssland och i Baltikum. Stockmann tycktes vara osårbart. Utvidgningen av varuhuset i Helsingfors – ”alla tiders Stockmann” – inleddes 2006 och färdigställdes 2010. Men vid det laget hade tiden sprungit förbi bolaget. Arkitekturen i Stockmanns 90 år gamla fastighet representerar en blandning av två stilriktningar: nyrenässans och funktionalism. Får vi se en renässans eller likvaka för Stockmann, och vilken funktion fyller ett varuhus fullspäckat av prestigefyllda varumärken år 2021 och framåt?
Stockmanns historik kristalliserar marknadsekonomin i all sin härlighet och skoningslöshet. Koncernen var milt sagt senfärdig med att anpassa sig till en liten nymodighet vid namn World Wide Web, som presenterades av Tim Berners-Lee den 12 mars 1989. Webben och senast smarttelefonen förändrade beteendemönstren hos nyckfulla och prismedvetna konsumenter i grunden. Samtidigt vilade Stockmanns styrelse på lagrarna. I stället för att experimentera och bejaka nytänk tycktes man försjunka i en läderbeklädd fåtölj. Saldot över strategiska misstag är omfattande, med aggressiv utvidgning inom fysiska varuhus och negligering av näthandeln precis då konsumtionen genomgick ett brytningsskede i rakt motsatt riktning. Följaktligen har aktien och resultatutvecklingen befunnit sig på ett sluttande plan i ett årtionde.
Nu är bolagets enda möjlighet att lyckas med sin skuldsanering och lugna ner fordringsägarna att realisera det sista halmstrået: fastigheterna. Intäkterna går direkt till avkortning av den massiva skuldbördan, närmare 740 miljoner euro. Det gäller att till varje pris undvika samma öde som varuhuskoncernen Anttila, som såldes till ett tyskt investeringsbolag 2015 och gick i konkurs året därpå. Den nya ägarens tålamod tröt fortare än kvickt.
Vänder sig kvarlevorna av den gode G.F. Stockmann nu i mullen på Sandudds begravningsplats? Knappast. Stockmanns storhetstid inföll under en period av (så när som på krigen) oavbrutet växande materiellt välstånd. Men numera lever vi i ett postmateriellt samhälle, översvämmat av prylar och lyx. Under företagssaneringen – en ökenvandring som är schemalagd för åtta år framöver – måste bolaget leva på sitt eget kassaflöde. Visar kärnan i verksamheten sin livsduglighet eller gallras man bort av marknadsekonomins osynliga hand? Det avgör kunderna.
Något är ändå på tok då två tredjedelar av koncernens omsättning på 208 miljoner euro under tredje kvartalet härstammade från Lindex. Inom Stockmannkoncernen har själva varuhusverksamheten länge haft en undanskymd roll. Också framöver klamrar bolaget sig fast vid sin allra sista livboj, Lindex, som man köpte till överpris år 2007 efter att Kappahl kastade in handduken.
Utan att överdramatisera är Stockmanns historia i mångt och mycket ödesbunden vid staden Helsingfors. Har hjärtat av stadsbilden råd med ett gapande tomrum vid Alexandersgatan 52? Vart ska turister och flanörer ta vägen, i avsaknad av ett anrikt varuhus som kan mäta sig med de europeiska och internationella finrummen? Går det att föreställa sig ett Helsingfors utan ett snofsigt varuhus som tornar upp likt ett monument i gatubilden, pulserar som en aorta inom den urbana kulturen?
Efter 10 år av rytmstörningar avstår nu Stockmann från sin kronjuvel och blir hyresgäst i sitt eget flaggskepp. Samtidigt konverteras fordringar till aktier så att innehavet hos nuvarande finlandssvenska storägare späds ut, varmed de inte längre kan diktera utvecklingen av Stockmann.
Det ikoniska urverket består, liksom Stockmanns utbud. Ändå är inget sig längre likt. Kommer barfota stadibor och besökare att ses under klockan framöver?