Partiell skuldsanering skulle kräva ny finanskris

EKONOMI Tjugohundratalets kriser – den senaste pågår just nu – har kraftigt ökat den offentliga skuldsättningen. Finanskrisen hotade eurosystemet, pandemin hälsan och ekonomin, globalt. EU27ländernas skulder har snabbt stigit till över 100 procent av bnp, till kring 15 000 miljarder euro, och ökar. EU:s återhämtningsfond 750 miljarder euro väntar, och ECB:s stimulansköp av europeiska skuldpapper är uppe i cirka 7 000 miljarder euro. ECB uppmanar att stödja ekonomin finansiellt, nollränteläget består. Samtidigt förutspås nya kriser av varierande slag med oförutsägbara mellanrum.

Hos oss är man i stort ense om att offentliga skulder skall styras till produktiva ändamål. I praktiken finns dock alltid alltför många ömmande skäl för finansiering av diverse andra ändamål, trots att intäkterna inte ens i en högkonjunktur räcker till. Lockelsen att med lånemedel spendera ytterligare är nu stor, när stimulanspengarna väller in.

Idén bakom det på vänsterhåll flitigt odlade begreppet ”olikvärdighet” är genialisk: kan tolkas, kan omfatta nästan allting, är tidlöst, kan omvandlas till ett slagträ, och sist men inte minst, är ett utmärkt vapen i att utverka diverse nya eller ökade anslag – och politiskt stöd.

En färsk studie påvisar en klar benägenhet: ju längre vänsterut, desto sorglösare inställning till välfärd på kredit. Ett nytt tänkesätt ser också ut att växa fram. ”Reformisterna” av olika kulör menar att offentliga skulder inte skall behöva återbetalas.

De flesta tänker i andra banor. Hur åstadkomma en hållbar ekonomisk utveckling för att klara välfärden och ingångna förbindelser? Efterfrågan,

investeringar, ökad sysselsättning och produktivitet, samtidigt med en minst treprocentig tillväxt och en inflation i nästan samma storleksklass? Målet har till ingen del uppnåtts.

Kan de offentliga skulderna obehindrat få växa hur stora och hur länge som helst? Finansmarknadens nyckelord är ”förtroende”. Förr eller senare blir kombinationen dålig ekonomisk skötsel och kontinuerligt ökande skulder i förhållande till bnp för mycket. Den förhöjda riskfaktorn minskar förtroendet för återbetalningsförmågan. Resultatet är gäldenärens högre räntor och i värsta fall kreditstopp.

Plötsliga globala marknadsstörningar är i vissa situationer farligast. Panikreaktioner är inte okända. Finansmarknaden är enkelt sagt en fråga om utbud och efterfrågan, sälja och köpa, vinna eller förlora. Aktörerna skyr ”Svarte Petter” och säljer i specifika situationer per automatik sina korta positioner till varje pris, på nolltid, jämförbart med snöskred. Den långsammaste förlorar mest, om kurserna går i golvet.

I de allra värsta panikfallen med stora volymer följer börsras, delvis förlorade egendomsvärden, konkurser med dominoeffekter, arbetslöshet och partiell omfördelning av tillgångar. Att ”stoppa karusellen” kräver snabbt börsstopp – stor skada sker ju på nolltid. Därför planerades – får man tro – massiva och omedelbara motåtgärder inklusive överenskommelser om principer och spelregler etcetera för att få koll på krissituationen – och återvinna marknadens förtroende, men på en högre räntenivå. Motsatsen skulle innebära totalkrasch och anarki, varför den inte kan tillåtas. Den stora skaran långivare blir en kvistig fråga, också tidsfaktorn skulle vara problematisk. Den bästa lösningen kunde inte gå ut på att bara trycka nya pengar, när krisorsaken är en universell skuldbörda till bristningsgränsen.

Ett hypotetiskt, men inte helt verklighetsfrämmande, katastrofscenario – som i en integrerad marknad skulle krävas för en partiell avskrivning av diverse offentliga skulder – kunde gälla kanske ett dussintal länder, som skulle försättas under IMF:s förmyndarskap. Efter ett slags ekonomiskt katarsis skulle bordet ingalunda vara putsat. Fortfarande skulle för dessa värsta problemländer, trots förlängda lånetider för kvarstående lån, återstå en skuldnivå som i en decimerad ekonomi inte kunde hanteras utan uppoffringar.

Övriga länders förlängda lånetider skulle inte hindra en åtstramad budgetdisciplin – stimulans eller inte – med höjda skatter för en fåtaligare över- och medelklass och betydligt sämre tider för en växande skara, som redan tidigare haft det sämst.

Här har med berått mod inte lämnats rum för ett systemskifte – ett verkligt skräckscenario.

KÅRKULLA Kårkullas styrelse och högsta ledning har en allvarlig förtroendekris på gång just nu, har vi kunnat läsa om i HBL (10.12 och 11.12).

Också på det regionala och lokala planet i Mellannyland är Kårkulla i kris. Överraskande slutade plötsligt regiondirektören i november och ansvaret delas nu mellan regiondirektören i Västnyland (Esbo, Grankulla, Kyrkslätt) och regiondirektören i Östnyland (Helsingfors, Vanda). Hur skall det gå ihop? Mellannyland är från tidigare en svår region, med bland annat stora utmaningar att rekrytera personal. Huvudstadsregionen är en organisk helhet och har en lång boendekö av vuxna funktionsnedsatta som fortfarande bor tillsammans med sina redan till åren komna föräldrar. Boendeplaneringen, som förutsätter ett tätt samarbete med kommunerna och anhöriga, blir nu lidande.

Dessutom har arbetsbördan för mellancheferna, vilka ansvarar för daglig verksamhet och boende, fördubblats då de geografiskt splittrade enheterna nyligen sammanslagits till ohanterligt stora komplex.

Kvaliteten på servicen för brukarna riskerar att kraftigt försämras. Detta leder till beteendestörningar hos en betydande del av brukarna, vilket i sin tur leder till ökad användning av lugnande psykofarmaka och i värsta fall till institutionsvård. Det innebär utom mänskligt lidande även ökade kostnader för kommunerna. Att rationalisera med alltför hårda nypor blir i längden dyrast.