Varför är Kapellet en så anonym restaurang?
Vi måste föreställa oss ett stadsliv efter pandemin. Och då behövs visioner och nytänkande om stadens mest attraktiva byggnader ska få liv igen.
Det var en sån där stum decemberkväll, som alla kvällar är i Helsingfors just nu. Liksom tömda på förväntning. ”Everyday is silent and grey”, som Morrissey sjunger.
Men restaurangen Kapellet vid Esplanaden lyste blank och fin så vi gick in och beställde te och kakao. Det såg ut att vara rätt tomt, med andra ord: minimal smittorisk.
Vi satte oss ner bland de tomma, vita borden, som jag alltid tyckt att ser ut som att de beställts på nätet till något helt annat ändamål, kanske till en sommarterrass vid en motorväg. I taket hängde kristallkronor med energisnål vit LED-belysning och det lilla som fanns av juldekorationer var en alltför liten krans som hängde på en av glasväggarna. Och jag tänkte: hur är detta fortfarande möjligt?
Kapellet öppnade 1867, under ett årtionde då mycket hände i stan. Helsingfors hade fått elektricitet 1864. Samma år grundades Hufvudstadsbladet och snart följde Helsingin Sanomat efter.
Kapellet ritades av Hampus Dahlström och blev snabbt populärt. Man kunde köpa kyld öl, vilket var ovanligt på den tiden. Kända konstnärer målade direkt på väggarna. Eino Leino hade ett stambord. Det sägs att Sibelius en gång lämnade Helsingfors för att jobba i Stockholm i två dagar, och när han kom tillbaka till Kapellet satt hans vanliga gäng fortfarande kvar.
Och så fortsatte det. Tittar man på bilder från 1970-talet ser man en livlig restaurang inramad i glas, där funkis möter det sena 1800-talets klassicism.
Men under hela 2000-talet har det här varit en av stadens mest anonyma restauranger, år efter år liksom dömd att leva i limbo. Aldrig för mycket, aldrig för lite, bara precis lagom. Turister och businessfolk, de som råkar gå förbi. Sommarterrass. Men aldrig så att platsen verkligen levt ut sin fulla potential, aldrig så att någon pratat om maten (vilket kan bero på att en laxsoppa på restaurangsidan kostar 22,50). Aldrig har man fått något ansikte att förknippa med byggnaden.
I somras sålde Helsingfors stad hela fastigheten till S-gruppen, som länge varit hyresgäst. Kapellet har renoveringsbehov i miljonklassen och Helsingfors ville inte stå för notan. Det här går helt i linje med Helsingfors nuvarande strategi att sälja bort byggnader som man inte anser att man har nytta av. Restaurang Kajsaniemi, som ritades av Carl Ludvig Engel, ligger som bekant just nu på mäklarsidorna och det är fritt fram för vem som helst att lägga ett bud.
Att privata aktörer tar över anrika byggnader är inte nödvändigtvis ett problem. Men eftersom S-gruppen inte hör till pandemins stora förlorare sparkar jag åtminstone inte på någon som ligger, när jag frågar hur det är möjligt att Kapellet under alla dessa år tillåts vara en plats där det enda man tycks vara intresserad av är om kunderna har förmånskort eller inte.
Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att föreställa sig hur det kunde se ut. Europa är fullt av exempel på liknande byggnader som tar tillvara sin historia och samtidigt ligger i topp när det gäller att vara turistattraktioner.
En sak är i alla fall säker: när man väl sålt något, är det svårt att ångra sig efteråt.
PHILIP TEIR
Det här går helt i linje med Helsingfors nuvarande strategi att sälja bort byggnader som man inte anser att man har nytta av.