Varför hatar Finland foto?

”Hela fotokulturen är förpestad och har slagit knut på sig själv”, skriver konstkritikern och fotografen Helen Korpak i sin kritik av tävlingen Fotofinlandia. Hon är frustrerad över den avoga attityd som likt en Mårra följer fotografiet i vårt land.

När jag blickar tillbaka på konståret 2020 finns det en fråga jag ständigt återkommer till: varför hatar Finland foto?

Hata är ett stort ord. För stort, kanske. "Varför bryr sig Finland inte om foto”, har ändå inte en lika arg klang, och det är specifikt en ilska snarare än besvikelse, eller dylik mjäkigare känsla, som ger upphov till denna fråga som gång på gång flyter upp till ytan av mina tankar. Det blev inga privilegierade utlandsresor detta år, och bristen på internationella fotokonstupplevelser förstärker min förundran över vad sjutton det är vi håller på med i Finland egentligen.

Tidigare arbetade jag relativt aktivt som fotograf, och i den rollen fick jag på nära håll erfara hur samarbetsförhandlingar inom medievärlden ledde till att flera tidskriftsredaktioner inte längre kunde anlita frilansande fotografer. Ur detta kan inget visuellt stimulerande eller lockande blomstra i det långa loppet, eftersom olika artiklar, intervjuer eller reportage vinner på att illustreras av fotografer som anlitats på grund av att det är just deras stil, teknik och grepp som passar den journalistik till vilken deras bilder bifogas. Trots vikten av visualitet i vår onlinedominerade värld budgeterar man bort fotografi. Hur är det tänkt att man ska sälja sin produkt med ett snävt bildmaterial?

Jag kommer på rak arm på ett tjog fotografer som producerar utomordentliga bilder för en stor mängd olika tidningar och tidskrifter. När ramarna är trånga och rigida tillåts dock få utsvävningar, och fantasi och inspiration tillåts inte spira under penga- eller tidspress. Hela fotokulturen är förpestad och har slagit knut på sig själv. Tävlingen Fotofinlandia – som ursprungligen skulle dela ut pris till fotografer med tidlös och trovärdig konstnärligt präglad produktion – väckte i höstas uppmärksamhet då det i samtliga kategorier premierats kommersiellt och hårt digitalt behandlat bruksfoto.

Det handlar inte om att chikanera individuella vinnare, utan om att lyfta fram att det inte finns någon konsensus kring vad fotokonst är. Orsaken är nog den att fotokonsten respekteras så ytterst lite. Ars Fennica skulle aldrig någonsin kunna vinnas av någon som inte har en betydelsefull och professionell karriär som konstnär. Varför går vad som helst an när det gäller foto?

Fotofinlandias problem kan härledas till att det delas ut av organisationen Finnfoto, en kanal som inte har förmåga att utforma tävlingen till vad den i många fotokonstnärers ögon borde vara. Avsiktligt har den försumpat sina kontakter med konstvärlden samtidigt som man gottat ner sig i något slags sektliknande inåtvänd internationell tävlingsorienterad fotonisch, där reklaminspirerat foto är det enda som har något värde. Att organisationen Finnfoto har problem är inte en åsikt, utan något som belagts av till exempel tidningen Journalisti i en artikel från våren 2019.

Vad gör då de institutioner inom konstvärlden som har trovärdighet?

De kommersiella konstgallerierna satsar självklart inte på foto i samma mån som måleri. Deras verksamhet dikteras av den inhemska konstmarknaden, som i sin tur bär spår av den attityd gentemot foto som frodas här. Finlands fotografiska museums nya galleri K1 hade å sin sida en hel del att bevisa efter sin slappa och problematiska inledningsutställning i höstas.

När pressmeddelandet om att följande jippo blir ett urval av Vivian Maiers gatufotografier nyligen damp ner i min inkorg kunde jag inte låta bli att frusta till av skratt. Hade man på grund av pandemin en drös foton kvar i sitt förråd efter modermuseets Maierutställning i vårvintras? Det är sopor som ska återvinnas, inte utställningar. Vad är K1:s problem? Varför lägger man pengar i avlidna Maiers förmögna rättighetsinnehavares ficka snarare än att använda sin budget på något nytt?

Inspiration kunde till exempel tas från satsningen Masculinities vars tid i Londons Barbicangalleri i våras blev avhuggen på grund av covid-19, men som lever vidare i form av en eminent katalog. Utställningen redogjorde för hur manlighet avbildas i fotografi med hjälp av klassiskt material som redan infogats i konstkanon: Robert Mapplethorpe, Richard Avedon, Peter Hujar. Vill man absolut köra på samma gamla namn för att locka publik finns det ändå mycket att hämta i kontextualisering.

Dravel om att publiken vill ha Marilyn och färdigtpaketerade berättelser har ingen relevans som argument; det är som att påstå att Musikhuset enbart borde fyllas med glättiga toner av lättsmälta tonsättare, typ Debussy på replay, eller kanske ännu mer Sibelius för det säljer ju alltid.

Jag gläds över många fotografirelaterade upplevelser detta konstår, över att ha hunnit se Clare Gallaghers melankoliska The Second Shift och Jari Silomäkis barocka bildexplosion Känslornas geografi på Kabelfabriken, över att ha sett Heli Hiltunens mångsidiga verk på Anhava, över att en fotograf utsågs till Årets unga konstnär 2020.

Men likväl frustreras jag över den avoga attityd som likt en Mårra följer fotografiet i vårt land. Kanske det börjar vara dags att gräva fram den lettiska fotoskolan ISSP:s tygpåse ur garderoben. Jag har tidigare skämts lite över dess vagt patetiska budskap som tryckts i klart turkos på svart bomullsbotten: I STRONGLY SUGGEST POETRY. Men i detta klimat behövs den påminnelsen helt klart.

HELEN KORPAK