Vi har också ett ansvar att vara med och bära det gemensamma. Inte minst nu, inte minst denna jul. För då sjukhusavdelningar fylls, dödssiffror stiger och vårdpersonal larmar om att krafter och resurser sinar bär vi alla ett ansvar för hur situationen utv
Monica Ålgars i I dag-kolumnen
MEDIER Lagförslaget om att begränsa Yles nyheter i textform för att trygga tidningarnas ekonomi diskuteras i en alltför liten krets. Ett mångsidigt medieutbud är en ödesfråga för det demokratiska samhället – och borde engagera både medborgare och beslutsfattare.
Jämfört med de flesta minoritetsgrupper i Europa har vi i Svenskfinland ett brett medieutbud, med public service-uppdraget på svenska stadgat i lag och dagstidningar i alla regioner. Situationen för tidningarna är dock krävande, med förändrade läsvanor, höga distributionskostnader för papperstidningarna och en reklammarknad som flyttat till Google och sociala medier.
Tidningarnas strategi för att förbättra sin ekonomiska situation genom att begränsa Yles textnärvaro på nätet är dock en farlig väg att gå – speciellt på svenska. Det svenska språket behöver stärkas på alla sätt och vis, för att på sikt finnas kvar i detta land, och att självmant skära ner på det svenska medieutbudet i Finland är att skjuta sig själv i foten.
I lagförslaget är svenskspråkiga lokalnyheter undantagna, med motiveringen att utbudet är så smalt. Detta försöker de finlandssvenska tidningshusen och Medieförbundet nu motbevisa med en rapport de beställt av en juridisk byrå. I denna partsinlaga har 450 svenskspråkiga tillfrågats bland annat om sina medievanor och hur de ser på tidningarnas webbinnehåll jämfört med Yles webbinnehåll.
Rapporten visar att tidningarna klår Yle på flera punkter: 71 procent av respondenterna uppgav att de läser nyheter på tidningarnas digitala plattformar, mot endast 59 procent för Yle; 90 procent läser lokala nyheter på tidningarnas webbplatser, mot 64 procent på Yles webbplats. Tidningarna dominerar alltså redan nu, och genom att begränsa Yles utbud skulle den regionala mediemångfalden försvinna.
Rapporten visar också att 57 procent av respondenterna läser både tidningarnas och Yles lokala nyheter, 32 procent läser endast tidningarnas nyheter och bara 7 procent läser endast Yles nyheter. Är det således denna marginella grupp tidningarna vill locka till sig med så drastiska metoder som att begränsa public service-bolagets uppdrag?
Det framgår att cirka en femtedel av dem som avslutat en tidningsprenumeration under året anser att tillgången till Yles nätutbud påverkade beslutet. I rapporten handlar det ändå om få individer, endast ett dussin personer. Här finns alltså inget mätbart hot. Det vore snarare viktigt att undersöka varför fyra femtedelar avslutat prenumerationen av andra orsaker. En annan observation är att 52 procent skulle använda tidningarnas webbnyheter mera, ifall Yles lokala webbnyheter försvann. Detta har tidningarna tolkat som ett bevis för att de skulle vinna på en begränsning av Yles utbud. Skulle samma personer då vara beredda att betala för tidningarnas innehåll om Yles utbud försvann? Den frågan ställdes inte.
Public service är en garant för ett medieutbud på minoritetsspråk. Vi får även vara tacksamma för de starka stiftelser och fonder som möjliggör ett kommersiellt medieutbud. Vi kan dock inte ta risken att ge uppdraget för det svenska medieutbudet i en region till en kommersiell monopolaktör, som verkar på marknadsvillkor. Hotbilden gäller även ett ensidigt beroende av Svenska Yle, vars ställning också kan rubbas i framtiden.
Public service åtnjuter stort stöd bland allmänheten och tidningarnas kampanj har ingen folklig uppbackning. Däremot kan de räkna med ett starkt stöd när Yle-lagen ska behandlas i riksdagen, där landets största parti, Sannfinländarna, förhåller sig negativt till både public service och det svenska i Finland.
I stället för att strida internt är det dags att försöka hitta samarbetslösningar. Hotet kommer nämligen främst utifrån, från teknikjättarna i Silicon Valley som tvingar medierna att anpassa sig till deras affärslogik. Vi som forskare försöker medverka på ett konstruktivt sätt, till exempel via Svenska social- och kommunalhögskolans nya forskningsprojekt ”Färdplan till frihet”, där såväl tidningarna som Svenska Yle deltar. Vi ska utreda hur mediernas beroende av framför allt Google och Facebook kan minskas. Alla vinner på lagarbete, eftersom forskningen visar ett positivt samband mellan public service och viljan att betala för nyheter.
Därtill är det skäl att införa någon form av presstöd, åtminstone för minoritetsspråksmedier. För mångfald behövs och de finlandssvenska tidningarna är – och bör vara – starka aktörer som är viktiga för det svenska i Finland.
VÄRNPLIKT Jag är fredsvän och motståndare till dödsstraffet, men jag är realist och tror inte att Finland kan klara sig utan en egen armé. Finlands folk har i århundraden levat på gränsen mellan väst och öst. I mer än 500 år var vi en del av det svenska riket och vår kultur, vårt samhällsskick och vårt rättssystem är nordiskt-västerländskt. Vi vet dock av bitter erfarenhet att det är värden som måste försvaras: i första hand genom fredlig samverkan och diplomati, men i sista hand måste vi kunna göra det med vapen i hand.
Vid fredsslutet 1944 var jag en vaken 11-åring som hade upplevt kriget på hemmafronten och jag minns hur hela folket, män och kvinnor var engagerade och bidrog aktivt och gjorde sin plikt på sin plats: en stor del av männen med vapen i hand, men även många kvinnor var i livsfara i närheten av fronten som sjukvårdare, hästskötare, spanare i höga luftbevakningstorn och så vidare. Många av dessa kvinnor blev dödade av fiendens kulor och bomber. Dåförtiden var det inte tal om att kvinnor skulle få militär utbildning, men då fanns inte heller kvinnliga präster eller kvinnliga sjökaptener. Världen har förändrats och nu är i stort sett alla yrken, även officersyrket, öppna för kvinnor genom ett frivilligt yrkesval. Det är rätt och bra för samhället.
Frågan om allmän värnplikt är dock någonting annat. Det är inte en ettårig nöjesresa i skog och mark, utan en seriös skola där man lär sig att döda fiender ifall olyckan av ett krig drabbar oss. Då jag blev 18 år var det min plikt att utbilda mig för ett tänkbart krig, vilket ju inte föreföll otänkbart, men för alla finländare dock ovälkommet. Jag kände det som en svår, men nödvändig plikt; Finland behövde ju ha en försvarsmakt och tack vare dess insatser var vi ju då och är fortfarande en fri nation. Jag kände inte lust och förväntan, men det var min naturliga plikt. Jag utbildades till eldledare vid kustartilleriet, men hoppades att inte få användning för utbildningen. Senare blev jag läkare och kvarstod i reserven som sanitetslöjtnant tills jag blev för gammal.
De kvinnor som inte valt officersyrket behövs alltid på en viktig plats i samhällsmaskineriet såsom alla kvinnor under senaste krig; kvinnorna hade arbetsplikt då!
Att vissa av dagens kvinnor frivilligt vill välja militärbanan som yrke är helt i sin ordning, den som väljer militäryrket vet ju vilka risker det för med sig och personligen tror jag att det är bra att ha både män och kvinnor som officerare, präster, sjöbefäl och så vidare. Däremot ställer jag mig mycket skeptisk till att genom lag tvinga kvinnor att genomgå en nästan ettårig utbildning att döda människor.
Vi behöver ha en försvarsmakt med tillräckligt många välutbildade reservister såsom vi har i dag (möjligen borde den ges mera ekonomiska resurser för utbildning och materiel). I en krigssituation behöver alla medborgare hjälpa till och göra en insats där var och ens kunskap och erfarenhet bäst utnyttjas. De kvinnor som inte valt officersyrket behövs alltid på en viktig plats i samhällsmaskineriet såsom alla kvinnor under senaste krig; kvinnorna hade arbetsplikt då! Jag tror att det nuvarande systemet som möjliggör frivillig värnplikt för kvinnor är bra!
Världscupens premiär i Ruka var på många sätt historiskt dålig för Finlands damer. Det var egentligen bara Kerttu Niskanen som verkligen höjde sig ur mängden.
– I Ruka underpresterade damerna som lag. De kan bättre än så där. Det går inte att vara så oroad utifrån en tävling, säger Glenn Lindholm, som tillträdde som tränare i damlandslaget inför den här säsongen.
Storstjärnan Krista Pärmäkoskis djupdykning förorsakade kanske de största rubrikerna, men bakom Kerttu Niskanen var det ganska tunnsått med framgångar, i synnerhet bland de mer meriterade landslagsåkarna. Skidåkare som Anne
Kyllönen och Laura Mononen var långt bakom täten.
– Jag vet inte vad det beror på, det var en bra träningssäsong, men det finns såna som haft en problematisk försäsong. Det kanske beror på förhållandena, vi har filat på ganska korta banor, ibland i besvärliga förhållanden, säger Lindholm.
”Vissa har haft det mer besvärligt”
I damernas sprint i Ruka var det bara Katri Lylynperä och Kerttu Niskanen som tog sig till kvartsfinalerna. I 10 km klassiskt var Niskanen sexa, medan Jasmi Joensuu var 23:a, Laura Mononen 25:a, och Johanna Matintalo på 30:e plats.
– Jasmi Joensuu har höjt sin nivå, både på distans och i sprint, och Katri Lylynperä i sprint är på väg mot sin bästa säsong någonsin hittills, säger Lindholm.
– Av det rutinerade gardet har vissa haft det mera besvärligt. Kerttu är åtminstone i bra form, och hon kan under en bra dag mäta sig med Ebba Andersson och Frida Karlsson, det vill säga gruppen bakom Therese Johaug.
Storstjärnan Krista Pärmäkoski var sjuk inför säsongsstarten. Det var också Johanna Matintalo, som haft det tidvis ganska svårt sedan genombrottet 2016–2017. Eveliina Piippo, en annan av de yngre talangerna, hade en besvärlig höftskada under hösten.
– Det skulle gärna få komma några yngre som utmanar de etablerade skidåkarna. Det har inte hänt så ofta under de senaste åren. Hälsoproblem kan man förstås ingenting åt, men talangen försvinner ingenstans, det är bara att hoppas att de kommer tillbaka starkare än förut. säger Lindholm.
– Med stöd av träningstävlingarna i Rovaniemi närmar sig Johanna sin egen nivå. Hon är en viktig kugge i stafetten i VM och OS följande år.
Pärmäkoskis tränare Matti Haavisto berättade för HBL förra veckan att hon klart är på bättringsvägen. Det var tydligen bara ett virus som tog på hennes krafter inför Ruka.
– Vi vet ju vad Krista kan då hon är i bra form. Hon är ungefär på samma nivå som i början av vintern 2017, då hon också hade vissa problem, men kom tillbaka och vann tre OS-medaljer, säger Lindholm.
Herrarna gjorde bättre ifrån sig som helhet
För första gången på många år var det herrlandslaget som gjorde bättre ifrån sig som helhet i Ruka. Inför säsongen sade Lindholm till Ylesporten att damerna inte skulle vara långt ifrån en stafettmedalj i VM, men som det nu ser ut är herrarna betydligt närmare topp tre än damerna.
– Siktet är fortfarande inställt på att vara i form i VM i Oberstdorf, säger Lindholm.
För tillfället är en stor del av landslaget samlat i Rovaniemi, där man tränat på snö och kört några träningstävlingar. Lindholm är i Vuokatti, där Iivo Niskanen, Kerttu Niskanen och Juho Mikkonen tränar. Finland deltar inte i världscupen före årsskiftet.
– Vi får köra träningstävlingar för att hålla prestationsnivån uppe. Det är förstås inte samma som att tävla internationellt, men så gör man också i Norge och Sverige.