Tro, hopp och svek

Vacciner inger hopp om ett slut på den ekonomiska kräftgången. Men framtidsutsikterna är skraltigare än någonsin.

Klarar regeringen av att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Ställer man frågan till ekonomiska prognosmakare ur det pessimistiska såväl som det optimistiska lägret svarar de med pannorna i djupa veck. Ok, även om en andra coronavåg nu sköljer över samhället kan vi dra en pytteliten suck av lättnad. De värsta ekonomiska farhågorna har inte besannats – åtminstone än. Finland tycks komma lindrigare ur första ronden än euroområdet i övrigt. Vi fruktade en knockout, rentav hjärnskador, men kom undan några tänder fattigare, med ett par stygn och bruten näsa.

Tilltron till vaccinerna är stor. Börsen hoppas att världen ser betydligt mer normal ut mot nästa sommar. Visst är det riggat för återhämtning då hushållens sparkvot stigit till rekordnivåer. Släpps spenderglada konsumenter ut på vårbete kan ekonomin surfa på en lavin av uppdämd efterfrågan. Men vi ska ingalunda ta ut en seger i förskott. Utsikterna förblir groggiga – inte svimfärdiga, men nog dimhöljda.

Våra ekonomiska muskler har nämligen förtvinat: dämpade investeringar, utdragen återhämtning på arbetsmarknaden, växande hållbarhetsgap och alltmer vissna offentliga finanser. Läget går att jämföra med finanskrisen 2009. Vid ekonomiskt nödvärn – stödåtgärder och ökade arbetslöshetskostnader – uppstår krympande skatteintäkter och skenande underskott. Coronakrisen kan efterlämna stora bestående spår i Finlands ekonomiska kropp, varslar Finlands Bank.

Som en bro över mörka vatten. Så kan man sammanfatta regeringen Marins tillskott till näringslivet och samhällsekonomin. Tyvärr har beslutsfattarna fastnat i endimensionellt monoläge. Likt ett 60-talsband rör sig pickupen på skivan endast i ett plan och ljudbilden förblir platt. I den konjunkturpolitiska ivern att avvärja den akuta krisen och hålla sårbara företag samt hushåll under armarna har man negligerat den långsiktiga strukturpolitiken. För varje dag som vi vägrar tackla de djupare problemen och stärka samhällsekonomins förmåga att ömsa skinn växer problemen med ränta på ränta.

Vi står inför en snabbt åldrande befolkning, låg produktivitet och lam investeringsvilja. Utan kursändring som höjer sysselsättningen, stöder företagsamhet, skapar tillväxt och balanserar statsfinanserna möter de offentliga finanserna förr eller senare ett kluster av isberg. Trots principiella viljeyttringar saknar regeringen konkret färdplan och osar inte direkt av handlingskraft. I alltför många år har man delegerat de svåra besluten till ”trepartssamarbete”, varifrån de gång på gång återvänder som en bumerang. Åtminstone slopas pensionsslussen nu successivt.

Religiösa dogmer är lätt som en plätt, personlig tro och tvivel är den svåra biten. Vem som helst klarar av att skruva upp finanskranarna. Det svåra är att odla, skörda och förädla råvarorna: skapa intäkter som fyller på tunnorna. Finansinstitut och myndigheter är eniga. Ladorna gapar tomma. Vi behöver baka knäckebröd inför framtida missväxtår. Vi måste inta ett nytt, långsiktigt tänkesätt då den omedelbara krisen väl har blåst över. Det finns en stor risk för att nuvarande hyperexpansiva finanspolitik tajmar fel, och det är högst tveksamt huruvida ekonomin faktiskt behöver en extra skjuts nästa år. Likt den glade bohemen sätter regeringen sprätt på miljarder och skapar permanenta utgiftsposter som förlängd läroplikt, men saknar en plan för avveckling. Sannolikt blir det nästa regerings uppgift att strama åt, städa upp och vårda baksmällan då festen är över.

Vårdreformen som har stötts och blötts i över två årtionden innehåller inga tydliga besparingselement. Finland ligger flera sjömil från sysselsättningsmålen. Även om regeringen har stakat ut koordinater saknas en konkret och trovärdig färdplan. Med rynkigare panna än vanligt noterar Olli Rehn, chefdirektör för Finlands Bank, att regeringen behöver fatta ”forskningsbaserade” – alltså smärtsamma och för väljarbasen misshagliga – beslut på denna punkt. Pensionsavgifterna har skenat i väg redan i 10 års tid, snart börjar bulldegen med okontrollerbara vårdutgifter jäsa på allvar. Frågan återstår: klarar regeringen av att köra i två kanaler samtidigt: stereoläge i stället för mono?