Carlsson gräver ner modersmyten
Ann-Sofi Carlssons Fyra döttrar luktar fukt, jord, och aska. Ett närgånget och motbjudande porträtt av kvinnligt våld och de fulaste sidorna av mänsklig desperation.
ROMAN
Ann-Sofi Carlsson
Fyra döttrar Marginal 2020
”Det finns inte mycket tid kvar. Jag måste försöka skriva ner allt som det var.” Så börjar Ann-Sofi Carlssons roman Fyra döttrar. Hon som skriver är en gammal kvinna som snart inte finns längre. Hon tecknar ner sina sista ord, en berättelse om sina fyra döttrar och hur det kommer sig att bara en av dem finns kvar.
Berättelsen börjar lugnt, vardagsnära och trevande, som att nysta upp ett garnnystan där minnena går kors och tvärs och trasslas ihop. Kvinnans enda kontakt med omvärlden verkar vara dottern Anne som ibland kommer på besök och ser till att hon äter matportionerna. Mer eller mindre ensam har kvinnan varit hela sitt liv, en isolerad tillvaro målas upp där betydelsefull mänsklig kontakt och närhet inte varit någon självklarhet. När hon är ensam skriver hon, som för att själv ta reda på vad som gömmer sig i hennes minne. Men minnet är både bedrägligt och snårigt.
Suggestivt grepp
Carlsson använder ett suggestivt grepp och maniskt tempo som skapar en stark spänningsuppbyggnad i texten. En klassisk bladvändare, eller psykologisk thriller, som utspelar sig i minnen och trauman, där inte ens berättaren vet vad som är sant.
Mycket handlar om minnets funktion, vilket också snyggt reflekteras i textens struktur och i små detaljer genom boken. I flera scener stickar kvinnan om kvällarna och repar sen upp de nya maskorna innan hon lägger sig, för att börja om igen nästa dag. Så är också romanen uppbyggd – texten tar steg framåt, men upprepar sig och börjar om igen.
Det mest centrala är moderskapet. Carlsson tar med läsaren in i gömda rum och mörka vrår dit man oftast inte går, eller som man inte pratar om. Det är rum där kvinnor inte blir naturligt självuppoffrande och snudd vid heliga så fort de går från kvinna till mor. Berättaren är en hård och kall uppfostrare, närapå befriad från empati. Barnen beskrivs som hungriga, giriga djur som sliter sönder kroppen och som skriker sig blåa tills hon blir mer och mer utmattad.
Befriande att vältra sig i de förbjudna känslorna
Den genomgående råa och ibland brutala skildringen av moderskapet är isande kall och obehaglig, långt ifrån den kulturellt accepterade bilden av moderskap som livets mening och villkorslös kärlek. Trots obehaget finns det också något befriande i att vältra sig i de förbjudna och mörka känslorna – känslor som traditionellt brukar tillskrivas män, inte modersgestalter. De motbjudande känslorna vill vi gömma undan, men Carlsson tvingar läsaren att möta dem – och genom dem möta sig själv.
Det spännande är att berättaren på många sätt är så otillgänglig för läsaren, trots jag-berättarperspektivet framkallar hennes opålitlighet en osäkerhet och ett ständigt omvärderande hos läsaren. Mottagandet av kvinnans berättelse är i sig oväsentligt, det är skrivprocessen som på en metanivå är berättelsens ryggrad och ett sätt för kvinnan att komma framåt, vidare. Att skriva gör en upplevelse sannare, minnet är för lättpåverkat och förrädiskt, medan text är permanent – ett sätt att äga sin berättelse, eller att skriva om den.