När maten blir politisk
Äter du kött eller inte? Det är en av vår tids mest laddade frågor, fylld av politisk sprängkraft. Men måste maten alltid vara politisk?
Föreställ er den brittiske premiärministern Boris Johnson till bords med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Platsen är Bryssel och det är brexitmiddag i elfte timmen.
På bordet ligger de sista kinkiga förhandlingsfrågorna tillsammans med huvudrätten – piggvar, denna flundreliknande fisk som beskrevs första gången av Carl von Linné.
Spekulationerna drar genast i gång: Ska valet av meny ses som ett politiskt stick i det utdragna ställningskriget mellan EU och Storbritannien?
Det ligger nära till hands, säger EU-journalisten Andreas Liljehagen i Europapodden, och refererar till ett bråk mellan brittiska och franska fiskare nyligen om just rätten att fiska piggvar i brittiska vatten.
”Det måste vara fantastiskt att jobba som kock i EU:s institutioner. Inte bara ska man komponera menyer som passar ihop rent smakmässigt utan man ska också ha politiska inslag och budskap i maten”, säger Liljeheden som bevakar EU-frågor för Sveriges Radio.
Maten som en politisk blinkning ska knappast tas gravallvarligt men samtidigt är det inte första gången det går politik i EU-kulinariteten. Vem minns inte den italienska premiärministern Silvio Berlusconis illasinnade utfall mot finsk mat.
”Generellt får menyerna stor medial uppmärksamhet inför varje EUtoppmöte – det är alltid någon journalist som får tag på makthavarnas menyer och så drar det i gång”, säger Liljeheden.
Mat är alltså politik – men ska den vara det?
Jag tänker på hur maten alltid varit en klassmarkör. Här i Danmark, där jag befinner mig när jag skriver detta, blev till exempel smörrebröd – det enklaste av ting – en trendig rätt första gången i slutet av 1800-talet när Köpenhamns borgerskap insåg tjusningen med överlastade kreationer på vetebröd; de serverades på danstillställningar, författaren H C Andersen tröstade sig med dem på nattkröken och de första smörrebrödsrestaurangerna uppstod kring Tivoli.
Alltmedan arbetarklassen fortsatt fick nöja sig med fett på en stabbig skiva rågbröd. Behöver jag säga att rågbröd i dag vinner över vetebröd som klassmarkör – men åt andra hållet.
Och då handlar det inte nödvändigtvis längre bara om socioekonomi utan om mat som identitetsmarkör. I gamla dagar handlade matpolitiken uteslutande om vem som hade råd med vad. I dag är mat en fråga om livsstil utifrån en annan värderingsskala, med en progressivt liberal livssyn i ena ändan och en auktoritärt värdekonservativ i den andra.
När det gäller mat manifesteras det framför allt i den laddade frågan ”äter du kött eller inte”.
Men ska makthavarna faktiskt ha synpunkter på vad som ligger på min tallrik? Vem har egentligen rätt att bestämma vad vi äter?
Finland är ett land med skolmat, till skillnad från exempelvis Norge. Det är resultatet av ett politiskt beslut i välfärdsstaten Finland. Ett beslut som de flesta fortsatt applåderar.
Men har den demokratiska majoriteten också rätt att avgöra hur skolmaten ska se ut på den enskildes tallrik? Ska den vara köttfri och i så fall hur många dagar?
Det är inte bara en miljö- och hållbarhetsfråga utan handlar också om arbetstillfällen, handel och skatter, och i slutändan folkhälsan.
Därför måste maten vara politik – som den alltid har varit. Vi får helt enkelt leva med att idén om individens frihet krockar med kollektivets.
Fast jag undrar om det ändå inte finns ett nytt inslag i valet av mat i vår tid?
För vår meny verkar inte längre styras i samma höga grad av de välbärgades ekonomi utan nu är det gräsrötternas ideologi som driver utvecklingen.
Kanske är det därför som Köpenhamns mest berömda restaurang – fine dining-restaurangen Noma – plötsligt har börjat servera vegohamburgare.
”I gamla dagar handlade matpolitiken uteslutande om vem som hade råd med vad. I dag är mat en fråga om livsstil utifrån en annan värderingsskala, med en progressivt liberal livssyn i ena ändan och en auktoritärt värdekonservativ i den andra.”
LENA SKOGBERG biträdande ansvarig utgivare