Inte oväntat att också vuxna togs hem från al-Hol
AL-HOL
Regeringen får kritik för att Finland aktivt har repatrierat också vuxna från al-Hol.
Det är ändå i enlighet med den kanske något luddigt, eller strategiskt smart, formulerade kompromiss som man enades om för ett år sedan.
Det är beklagligt om det igen blåser upp en politisk storm kring en fråga som i huvudsak är juridisk – och moralisk. Tommy Westerlund i ledaren på sidan 4
Att Finland har repatrierat också vuxna från IS-lägret al-Hol kan visserligen ses som rätt unikt. Men en sådan stor överraskning eller förändring av linjen, som bland annat oppositionen påstår, är det inte. Är det dags att fokusera på att förhindra radikalisering och terrorism, och arbeta för att rättvisa kan skipas?
Nästan på dagen ett år efter att regeringen Marin nått sin kompromiss om hur Finland ska agera med kvinnorna och barnen i al-Hol kom nyheten: Finland har aktivt hjälpt hem sex barn och två mödrar från lägret där anhöriga till IS-krigare har internerats i Syrien.
Det är första gången som Finland repatrierar även vuxna. Fyra kvinnor har visserligen kommit, men på egen hand. Tidigare har enbart två föräldralösa barn tagits hem.
Finland är inte det första land som gör detta, men få europeiska och inget annat nordiskt land har i en så koordinerad aktion haft även föräldrar med på flyget. Nu skedde det i samarbete med Tyskland, och frågan är om andra länder kommer att ta efter. Somliga skulle säga att det vore på tiden, medan andra bävar för en sådan följd.
Omöjligt ta hem barn utan föräldrar
Debatten är i gång och oppositionen kritisk. Samlingspartisten Ilkka Kanerva talar om ”regeringens nya linje att repatriera jihadister”. Likaså samlingspartistiska Sofia Vikman kräver på Twitter att regeringen stiger fram och motiverar sitt beslut, medan Sannfinländarnas Riikka Purra anklagar regeringen för lögn och hemlighållande.
För den som återvänder till beskedet för ett år sedan och de tio punkter som statsminister Sanna Marin läste upp under en presskonferens, borde den nu genomförda repatrieringen ändå inte komma som en så stor överraskning. Den kan snarare ses som ett praktiskt förverkligande av den lösning som nåddes för att avvärja den då uppseglande regeringskrisen.
Så här löd kompromissen: Det är Utrikesministeriet och ministeriets specialsändebud som leder myndighetsoperationen för att få hem finländarna, enligt vad som är möjligt enligt finsk lagstiftning. Besluten tas från fall till fall och ska under alla omständigheter trygga barnens bästa. Regeringen tar inte ställning till de enskilda fallen.
Regeringen skrev visserligen att utgångspunkten är att hjälpa barnen, och att Finland inte har någon skyldighet att hjälpa de vuxna som frivilligt rest till konfliktområdet. Samtidigt stod det ändå redan då klart att det i praktiken är i det närmaste omöjligt ta hem barn utan föräldrar, om inte mammorna frivilligt skulle ge barnen ifrån sig.
Det var väl känt att de kurdiska myndigheter, som upprätthåller lägret i nordöstra Syrien, höll fast vid att de inte släpper ifrån sig barn utan deras mammor, och också Inrikesministeriet hade pekat på att det är omöjligt att omhänderta barn i lägret då det inte finns en motsvarande barnskyddsmyndighet där.
Det här hänvisade också specialsändebudet Jussi Tanner till under presskonferensen efter att operationen hade genomförts på söndagen: både juridiskt och faktiskt hade det enligt honom varit omöjligt att ta hem barnen utan deras mammor.
Vakuum i nästan två år
Regeringen signalerar tydligt att detta är en myndighetsfråga och lutar sig mot beslutet från i fjol, även om utrikesminister Pekka Haavisto (Gröna) på måndagseftermiddagen och senare också statsminister Sanna Marin (SDP) trädde fram och kommenterade repatrieringen.
Frågan är komplicerad och politiskt känslig. Vuxna personer som anslutit sig till en terrororganisation som står för sådana ofattbara grymheter som IS, väcker starka känslor.
Det är också orsaken till att så många västländer ännu nästan två år efter att det så kallade kalifatet föll velar, eller i alla fall inte tar några synliga steg i att lösa frågan om de medborgare som finns kvar i konfliktområdet. Tankesmedjan International Crisis Group har talat om länder paralyserade av inrikespolitik och osäkra på sin kapacitet att åtala återvändare.
I stället har de kurdiska myndigheterna och SDF-styrkorna lämnats ensamma med det som inte sällan beskrivs som en tickande bomb, trots upprepade vädjanden om att omvärlden ska ta sitt ansvar.
Sammanlagt anslöt sig nästan 6 000 personer från Västeuropa till IS. Från Finland åkte omkring 80 personer till konfliktområdet, främst under 2012–2015.
I lägren, av vilka al-Hol är det största, finns enligt finska Utrikesministeriet över 6 000 utländska barn och cirka 3 000 utländska kvinnor, och tiotusentals som är från regionen. 600 barn och 300 kvinnor är medborgare i något EU-land. Här placerades de då det sista av IS fästen föll. Dessutom finns ett antal ISkrigare i fängelser, enligt medieuppgifter också två finska medborgare.
Barnskyddsorganisationer har länge varnat för att förhållandena i lägren är omänskliga och hälsovådliga, och hör till dem som nu applåderar den finländska repatrieringen. Men dessutom är det skäl att minnas att grovt radikaliserade personer har placerats i dem. Lägren utgör också i sig en säkerhetsrisk och grogrund för (ytterligare) radikalisering.
Sänkt tröskel?
Självfallet finns det också säkerhetsrisker förknippade med dem som återvänder, vilket Skyddspolisen flera gånger har varnat för.
Terrorismforskaren Juha Saarinen skriver på Twitter att det finns en risk för att de vuxna återvändarna aktiverar sig i jihadistiska nätverk i Finland, och kan utnyttja kontakter och kunskaper som de har fått i konfliktområdet.
Han befarar att repatrieringen kan bli ett slags prejudikat och att den till och med kan sänka tröskeln för att folk ska ansluta sig i fortsättningen.
Samtidigt har terrorismforskaren Leena Malkki betonat att vi har en tendens att tro att säkerheten handlar om landsgränser. Men terroristisk verksamhet är i hög grad i dag global och använder sig av Internet och modern teknik.
– De här personerna behöver inte befinna sig i Finland för att kunna påverka utveckling av jihadistiska
nätverk och rörelser här, har Malkki tidigare sagt till HBL.
Genom att ta dem till Finland, kan det i själva verket vara lättare att kontrollera dem här har hon fört fram, och somliga har ju bevisligen ändå kommit på egen hand.
Avradikalisering och rättsskipning
På många sätt är diskussionen nu en repris av den debatt som fördes för ett år sedan: Ska man, eller ska man inte, ta hem barnen – och de vuxna då? Mer ändamålsenligt skulle det vara att rikta uppmärksamheten mot hur man ska agera gentemot återvändarna och hur terrorismbekämpningen ska utvecklas i Europa, för Leena Malkki fram i en kommentar på Twitter.
Även om det fysiska kalifatet inte längre finns, ska man inte lura sig att tro att IS inte längre skulle vara aktivt.
I Finland är det nu dags för flera olika myndigheter att verkställa den åtgärdsplan som man gjorde upp för tre år sedan – för att se till att integrering och vid behov avradikalisering ska lyckas, och eventuella säkerhetshot avvärjas.
Ett sådant arbete måste vara långsiktigt och kan inte ske som projekt.
Viktigt är förstås även att rättvisa skipas, i det fall brott har begåtts. På ett allmänt plan får vi inte glömma bland andra alla de jesidier som tog som slavar i ”kalifatet”. En stor utmaning är ändå att få bevis som håller i rättslig prövning.
Frågan är om polisens medel och lagstiftningen är tillräcklig. I samband med sitt besked för ett års sedan gav regeringen löfte om att lagstiftningen om terroristbrott ska ses över. Remissutlåtandena visar att synen på om det finns ett behov av förändringar, eller på om de föreslagna förändringarna har önskad effekt, varierar.