Elbil är bra och billigare, men flera laddningsplatser behövs

ELBILAR Problemen med att ladda en elbil då man kör från Helsingfors till Vasa beskrevs i HBL (2.12). Låt mig här beskriva hur jag upplevt att köra elbil i huvudstadsregionen.

För ett år sen köpte jag en två år gammal helt eldriven medelstor bil (Nissan Leaf) som jag nu kört med närapå dagligen. Det är en njutning att kunna köra med en bil som är helt tyst. Förutom det lilla brus som kommer från ventilationssystemet. När jag kör under 25 km/h genererar bilen ett litet surr så att fotgängarna skall märka mig. Jag njuter också av att sakna avgasrör. Inga föroreningar kommer ut från bilen. Elbilen har dessutom en imponerande helt tyst acceleration, vilket är skoj för en teknologifreak som jag, men ökar också tryggheten i oväntade situationer i trafiken.

På vintern och med snö har bilen fungerat utmärkt. Motorn är inte lika känslig för köld som en förbränningsmotor med olja som stelnar. Elmotorn är till sin konstruktion mycket enklare än förbränningsmotorn. Man brukar räkna med att en förbränningsmotor består av över 2 000 delar medan en elmotor har bara 20 delar. Alltså väldigt mycket färre ställen som behöver servas och kan gå sönder.

Men hur bekvämt funkar den och till vilket pris? För mig är laddningen inget problem då mitt husbolag möjliggjort att använda elstolpen för motorvärmare också till att ladda bilen. På stugan går det bra att ladda från en vanlig jordad elkontakt. På kvällen sätter jag i pluggen och på morgonen är bilen laddad för att köra 180 km på sommaren och 120 km kalla vinterdagar. Bilens batteri är ganska litet, bara 30 kWh. De nya modellerna kör upp till 300 km på en laddning. För mig som rör mig mest i huvudstadsregionen och har stuga i Sibbo räcker det här bra.

Jag har tecknat kontrakt med elbolagen att den el jag köper kommer från vindkraft för att minimera koldioxidutsläppen. I början tog det en tid att vänja sig vid elbilstänkandet. Inte tala om hästkrafter och liter utan i stället är det kilowatttimmar och kilowatt som gäller. Men man vänjer sig.

Och priset då? En elbil i den här klassen kostar cirka 8000 euro mera än en motsvarande bensinbil. I stället sparar jag cirka 1 500 euro årligen i mindre driftskostnader. Så skillnaden i inköpspris är inbesparat på ungefär fem år med mina 12 000 årliga körkilometer. Efter det blir det ett ökande plus i balansen. De årliga besparingarna ser ut så här: fordonsskatten minskade från 300 till 160 euro, trafikoch kaskoförsäkringarna ökade från 660 till 1 230 euro (med 70 procent bonus), drivmedelskostnaden minskade från 1600 till 180 euro och servicekostnaderna minskade från 760 till 250 euro.

Den stora besparingen i bränslekostnaderna beror dels på att elpriset är mycket billigare än bensinpriset, men också på att elbilen använder bara en fjärdedel av den energi en genomsnittlig bensinbil

Elbilarna har en central roll när det gäller att minska koldioxidutsläppen i trafiken för att bekämpa klimatförändringen.

behöver för att tillryggalägga samma sträcka. Kör jag med fyra vänner från Helsingfors till Lahtis (100 km) betalar vi 1,5 euro för den använda elektriciteten. Det kostar alltså 30 cent per person. Inte dyrt om man jämför med vad det kostar för fem personer att åka spårvagn i Helsingfors.

Om jag behövde köra långa sträckor som flera hundra kilometer skulle jag nog försöka låna åt mig en bensinbil. Det är fortfarande tyvärr så glest om snabbladdningsplatser, vilket framgick av HBL-reportaget. Men det finns ju tillräckligt med bensinbilar inom bekantskapskretsen som man kan byta bil med för en tid vid behov.

Jag har blivit allt mer övertygad om att elbilen är framtidens fortskaffningsmedel. Bensinbilarna kommer ännu länge att finnas med och kommer att behövas för vissa körbehov. Har man däremot två bilar i hushållet och inte samtidigt behöver köra långa sträckor med båda är det ett bra, renare och billigare alternativ att den ena är elbil. Hybridbilarna är också bra under en övergångstid, men den fulla nyttan kommer då man kör med enbart eldriven bil.

Elbilarna har en central roll när det gäller att minska koldioxidutsläppen i trafiken för att bekämpa klimatförändringen.

Övergången till elbilism kunde försnabbas genom att öka laddningsmöjligheter av elbilar vid höghus och kräva till exempel att varje bensinstation vid landsvägarna skall ha lika många snabbladdningsplatser för elbilar som det finns tankställen för bensin. En snabbladdningsplats är ingen stor investering för en bensinstation.

KÅRKULLA Inom FDUV har vi med oro noterat den konflikt och förtroendekris som enligt medierapporteringen finns inom Kårkulla samkommun. Vi har blivit kontaktade av flera oroliga anhöriga, som undrar vad som är på gång och om det påverkar servicen för personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Vi tar inte ställning till konflikten, men ser att det är mycket beklagligt att man inte kunnat lösa den på ett smidigare sätt. Tidpunkten är synnerligen olycklig eftersom vi inom Svenskfinland nu borde koncentrera oss på att dels bygga upp fungerande vårdstigar inför den stundande socialoch hälsovårdsreformen, dels locka personal till branschen och måna om att nuvarande personal hålls kvar.

Regeringens förslag till vårdreform har gått till riksdagen och förslaget bygger på att de åtta tvåspråkiga välfärdsområdena tar ett större ansvar för både bas- och specialtjänster också för personer med intellektuell funktionsnedsättning. I och med detta kommer Kårkulla samkommuns roll att förändras. Vi ser möjligheter i detta, bland annat kan man komma åt den problematiska struktur som samkommunen har och som flera av samkommunens utmaningar bottnar i. Förslaget ger välfärdsområdena möjlighet att utveckla moderna funktionshindertjänster med beaktande av de regionala skillnader som finns i Svenskfinland.

Kårkullas expert- och utvecklingsverksamhet kommer också i framtiden att ha en stor roll dels i att stöda personal som jobbar med personer med intellektuell funktionsnedsättning inom de kommande välfärdsområdena, dels i att erbjuda sådana specialiserade experttjänster välfärdsområdena inte själva kan upprätthålla på svenska. Nu skulle det vara av största vikt att samkommunen och kommunerna tar sitt ansvar och börjar bygga upp de nya strukturerna.

En annan ödesfråga för svenskspråkiga tjänster för personer med intellektuell funktionsnedsättning är branschens attraktionskraft och att det finns tillräckligt med kunnig personal. För att personer med intellektuell funktionsnedsättning ska få sitt nödvändiga stöd är det viktigt att personalen mår bra och att den involveras och får stöd i förändringsprocesserna. Om vårdreformen verkställs kommer en stor del av samkommunens personal sannolikt att flyttas till välfärdsområdena. Det är samkommunens, dess ägarkommuners och de blivande välfärdsområdenas ansvar att göra överflyttningen så smidig som möjligt så att klienter och deras anhöriga kan lita på att de få det stöd de behöver. Svenskfinland har inte råd att förlora duktig personal på grund av den osäkerhet som reformen och eventuella interna konflikter kan medföra.

Nu behövs dialog, framförhållning och samarbete.