Långsamheten har flera fördelar
ESSÄ Vi lever i en tid då allt verkar gå snabbare, men behöver kanske långsamhet mer än någonsin.
Aisopos fabel om kapplöpningen mellan haren och sköldpaddan verkar handla om harens fart gentemot sköldpaddans långsamhet. Men synar man den i sömmarna kan man utläsa annat ur den. Haren är så överdrivet självsäker att han tar en tupplur, medan sköldpaddan vinner loppet genom att enträget fortsätta vandra. Så uppvisar haren inte bara hybris utan också lojhet, ett drag som ofta förknippas med långsamhet, medan sköldpaddans uthållighet gör att han segrar.
Det här visar att motsättningen mellan fart och långsamhet inte är så enkel som den ser ut. Teknologins frammarsch ger oss lätt en förvrängd bild av fartens makt: snabbare färdmedel, datorer och mobiler är det som gäller. Redan 1909 publicerade Filippo Tommaso Marinetti det första futuristiska manifestet som besjöng ”fartens skönhet” – och dog senare i en motorcykelolycka.
Men man behöver inte acceptera fartens övermakt. I Anita Brookners Bookerprisvinnare Hotel du Lac (1984), tänker huvudpersonen Edith Hope, författare av romantiska romaner, på Aisopos berömda fabel och tycker att haren alltid vinner i det verkliga livet. Därför låter hon sina mera anspråkslösa kvinnliga huvudpersoner utgå med segern. Det gör hon medvetet i likhet med Jesus från Nasaret, som i sin Bergspredikan lovade att de saktmodiga (etymologiskt besläktat med sakta) skall besitta jorden.
Sysslolöshetens många former
Långsamheten har flera fördelar: den kan ge oss tid att reflektera och orka bättre, men å andra sidan kan den leda till sysslolöshet, passivitet, till och med apati. Och den förekommer i flera olika former. Engelsmannen Tom Hodgkinson grundade år 1993 tidskriften The Idler, som granskar sysslolösheten som fenomen, och tillsammans med Matthew De Abaitua gav han senare ut en handbok för dagdrivare, The Idler’s Companion. An Anthology of Lazy Literature (1996; finns på finska som Matkaopas joutilaisuuteen).
Antologins fyra avdelningar ger en ganska bra överblick av olika slags sysslolöshet: Hovmannen (inklusive Den intellektuella), Livsnjutaren (kanske inspirerad av Epikuros), Munken och Den arbetslösa (inklusive Den arbetsovilliga).
Så vill redaktörerna bredda bilden av sysslolöshetens olika aspekter med texter från Lao Zi (Lao Tse) till den nulevande brittiska författaren Will Self.
Det är slående hur manlig denna litteratur är – bara ett av drygt sextio bidrag är skrivet av en kvinna, den brittiska journalisten Suzanne Moore. I patriarkala samhällen i olika tider och kulturer har kvinnor tydligen sällan haft tid att vara sysslolösa, än mindre tänka på vad det kunde innebära.
Från lättja till revolution
Kanske den främsta klassikern gällande den långsamhet som leder till passivitet är Ivan Gontjarovs roman Oblomov (1859). Beskrivningen av Ilja Iljitj Oblomov är värd att citera: ”Ilja Iljitj låg icke av nödtvång som den sjuke eller den sömnige, och icke av någon tillfällighet som den uttröt
tade och icke heller av böjelse som lättingen – det var hans naturliga tillstånd att ligga” (övers. Hjalmar Dahl). Som läsare förstår man att hans oföretagsamhet har att göra med social ojämlikhet: betjänten Sachar, lat även han, får göra det mesta i hushållet. Oblomov må ha ”en ädel och god själ”, men han går under genom sitt Oblomoveri, som det heter i slutet av romanen.
Härifrån är det inte långt till Anton Tjechovs dramer, där också överklassens kvinnor är sysslolösa – och till det som Gontjarov och Tjechov förefaller föregripa, ryska revolutionen. Så kan den ledande klassens tröghet leda till snabba förändringar i samhället.
Ett motsatt exempel av långsamhet är det tålamod som kan leda till att man växer som människa. I Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet – som för övrigt hörde till Marilyn Monroes favoritlektyr – heter det så här om att bli konstnär: ”att mogna som trädet, som inte driver på sin sav och förtröstansfullt står i vårstormarna utan rädsla för att det efteråt inte skulle komma någon sommar. Den kommer ändå. Men den kommer bara till de tålmodiga, som lever som om evigheten låg framför dem, så sorglöst vid och stilla” (övers. Helga Krook).
Upplevelsen av tid
Ofta tänker man inte på att hur man uppfattar fart och långsamhet har att göra med hur man upplever tiden. Om man stänger av väckarklockan på morgonen och vänder sig på sidan kan det plötsligt ha gått en halvtimme utan att man kanske ens somnat om. Men om man sedan med risk att försena sig från jobbet rostar bröd går det oerhört l-å-n-g-s-a-m-t. Under arbetsdagen kan man i bästa fall få en flow-upplevelse och tiden går i ett huj. Under semestern går tiden långsammare, men ser man tillbaka på den gick den alltför snabbt. Och med åldern kommer julen strax efter midsommar. Det kan verka som om tiden inte följde klockan utan är mera som ett gummiband.
I en essä med titeln ”Speed” (Fart) i sin postuma bok The River of Consciousness (2017) skriver neurologen Oliver Sacks om upplevelsen av tid. Olika slags neurologiska åkommor och sjukdomar, som sömnsjuka, Parkinsons sjukdom och Tourettes syndrom, kan leda till störningar i hur man uppfattar tiden. Det här skrev Sacks också om i sin studie Awakenings (1973), som senare gjordes till den populära filmen Uppvaknanden med Robin Williams som läkare och Robert De Niro som patient. En person som till synes är katatonisk kan i själva verket hålla på med en rörelse som utförs så långsamt att det för en människa med normal uppfattningsförmåga verkar som om hen är helt orörlig.
Musik, droger och litteratur
Tempot varierar som bekant i olika versioner av musikstycken, inte minst i klassisk musik. Dels har tempi överlag blivit snabbare med tiden, dels kan det finnas stora skillnader i inspelningar gjorda ungefär samtidigt. Gustav Mahlers relativt korta fjärde symfoni är i en av Leonard Bernsteins versioner två och en halv minut längre än i en av sir Georg Soltis inspelningar.
Några exempel från populärmusiken: Rockband brukar säga att ju mer de spelar en låt, desto snabbare blir takten, vilket man ofta kan notera i senare live-inspelningar. Cover-versioner försöker ofta ge en ny fräschör åt en sång genom att ändra på rytmen eller längden: Bob Dylans ballad ”Knockin’ on Heaven’s Door” är två och en halv minut i den ursprungliga versionen, men över dubbelt så lång hos Gun N’ Roses som rockballad och Eric Clapton som reggae. När man dansar kan rytmen inte övergå cirka 120 taktslag i minuten, för efter det känns rytmen så hektisk att man rör sig enligt varannan takt.
I Leonard Cohens ”Slow” på skivan Popular Problems (2014) sjunger jaget i sången att han alltid varit långsam, att det inte är åldern som gör honom långsam. Men ofta blir man nog något långsammare med åren, även om Sacks menar att forskningen visar att det närmast gäller kroppsrörelser och reaktionstid.
Också droger kan leda till olika slags tidsuppfattning. Slanguttrycket för amfetamin är speed, eftersom det genom sin uppiggande verkan tycks ge en fart. Däremot förorsakar opiater dåsighet och degig tidsuppfattning.
Ibland kan man skriva under påverkan: enligt uppgift skrev beatförfattaren Jack Kerouac På väg på tre veckor med hjälp av kaffe och bensedrin, ett slags amfetamin som ännu var lagligt i USA på 1950-talet. Samuel Taylor Coleridges märkliga drömdikt ”Kubla Khan” (1816) var åtminstone indirekt inspirerad av opium.
Men i längden verkar inte droger fungera som inspiration, det vill säga man ska inte tro att droger hjälper en att bli författare.
Däremot kan man lära sig något så bra i till exempel musicerande eller kampsporter att utförandet verkar blixtsnabbt. Och det har både att göra med trägen övning och avkopplad koncentration, en kombination av snabbhet, uthållighet och uppmärksamhet.
I skönlitteratur kan tiden snabbas upp så att sekler virvlar förbi, som till exempel i H. G. Wells Tidsmaskinen, eller saktas ner i beskrivningar av medvetandeström hos Virginia Woolf eller James Joyce. Genom litteratur och fantasin överlag kan vi också i övrigt leva oss in i olika tidsuppfattningar.
Glömska eller minne
Fart och långsamhet har också andra drag som pekar åt olika håll. I Milan Kunderas kortroman Långsamheten gör den författarlika huvudpersonen en intressant observation: fart verkar ha att göra med glömska – fartens tjusning och farlighet gör lätt att man glömmer allt annat – medan långsamheten ofta leder till att man tänker efter och minns.
I dag behöver vi väl mindre fart och glömska, mera långsamhet och minne. Den nedväxling som många gjort eller planerar kan ha att göra med en större förändring av livsstil, framför allt i västvärlden. Politiker och marknadskrafter försöker få oss att konsumera, och vi förstår att välfärden behöver våra skattepengar, alltmedan vi är medvetna om att jorden inte håller för växande konsumtion.
Fart och långsamhet har alltså att göra med såväl individen som den kultur och tid hen lever i. För hundra år sedan var 80 kilometer i timmen en hisnande fart, och det är det ännu på en smal vindlande väg i skärgården eller djungeln, men det är snigelfart på en motorväg.
Den olympiska rörelsens motto ”citius, altius, fortius” (snabbare, högre, starkare) gäller inte livet i stort: allt som är viktigt kan inte mätas. Det finns en gammal tänkvärd anekdot om en munk som hörde att man löpte i kapp och frågade sig vad vinnaren gjorde med de sekunder han hade tillgodo genom att löpa fortare än de övriga.
Bli värld för en annan
Som Rilke noterar måste vi lära oss att mogna och det gäller också relationen till våra närmaste. Att älska, skriver han i Brev till en ung poet, är ”en upphöjd anledning för den enskilde att mogna, bli någonting i sig själv, bli värld, bli värld i sig själv för en annans skull”. Förälskelsen kan flimra förbi som landskapet under tågresan; att bli värld för en annan kräver tid och omtanke, vare sig det gäller en människa, ett annat djur eller en växt.
Så kan en viss långsamhet hjälpa en att växa som människa. Den fart som teknologin står för borde vara ett hjälpmedel, inte ett mål i sig. Om den på olika sätt försvårar mognad kan det leda till ett samhälle utan sansade människor och kloka ledare – och det om något är farligt.
Lyft blicken från mobilen, se dig omkring och du förstår vad jag menar.
Fartens tjusning och farlighet gör lätt att man glömmer allt annat – medan långsamheten ofta leder till att man tänker efter och minns.
När den svenska journalisten och författaren Jennie Dielemans i sin roman Det sista solot ger kött och blod åt jazzmusikern Sjon väljer hon att se honom genom den vuxna dottern Saskias både kärleksfulla och oförsonliga blick.
Upplägget är i sig hur smart som helst, men medaljens baksida är att det i så hög grad reducerar Saskia själv till taleskvinna för sin far. Och klart är att man redan under inkörningsfasen konfronteras med frågan hur det ska vara möjligt att under 450 sidor kunna engagera sig i en man som är så extremt självupptagen och narcissistisk.
Född i Holland har han i slutet av 1960-talet landat i Stockholm för att göra en enda spelning med sitt band. Men när han i det sammanhanget träffar Eva stannar han helt enkelt kvar och gifter sig med henne. Visserligen råkar han redan ha en gravid hustru i hemlandet, men den här killen låter sig inte distraheras av sådana bagateller. Måste man göra också Eva gravid så måste man.
”Är man kär, är man kär, det är ingenting man kan göra något åt”, konstaterar han bara när han ringer hustrun och meddelar att han tänkt stanna i Sverige.
Så det är uppenbart att det här är en man som tror sig äga världen. Och dessutom har han nästan alltid en gnagande känsla av att det han söker enbart går att hitta någon annanstans än där han själv just för stunden befinner sig.
Dielemans illustrerar också hur Sjons självupptagenhet – och hans fullständiga omedvetenhet om den – gör honom till familjens nav. Den binder effektivt de döttrar och söner han småningom får till honom, trots att de innerst inne inser hur hopplös han är.
De mer intressanta, osynliggjorda
Det ska inte förnekas att jag under läsningen haft en aning svårt att förhålla mig till att just Sjon ska ha en så dominerande roll i romanen, medan hans barn och olika fruar – som verkar betydligt mer intressanta – under största delen förblir tämligen osynliga.
Den potentiellt laddade berättelsen om dem och deras relationer når glimtvis upp till ytan först när
Sjon själv ligger på intensiven. Och då börjar det vara lite sent påtänkt.
Romanbygget hade därtill mått bra av en snävare tidsmässig avgränsning, med fokusering på något specifikt skede i centralgestaltens och hans närståendes liv. Det Dielemans nu vinner i bredd förlorar hon med råge i täthet och djup.
Fast när trådarna ska börja knytas ihop är det i varje fall som om hon till slut kom ihåg en del av allt det hon också kunde och kanske borde ha berättat om. Så räddar hon vad som räddas kan med det avrundande kapitlet om en Sjon som vill avsluta med stil, och framförallt med de sista, fragmentariska scenerna där Saskia och hennes alltmer dementa mamma Eva försöker – och i korta sekunder lyckas – mötas.
De stunderna är gripande, men det hade behövts mer av den intensitetsgraden. Väldigt mycket mer.