Barndom på Riddarhuset i krigets skugga
Få vet om att det går att bo på Riddarhuset. Ännu färre har faktiskt gjort det. En av dem är Lolan Salminen, som växte upp i adelns hus medan andra världskriget rasade. HBL följde med när Lolan Salminen återupplevde barndomshändelserna på Riddarhuset.
Lolan Salminen var bara åtta månader gammal när hennes pappa Knut Gustafsson stupade i vinterkriget. Han hade varit vaktmästare på Riddarhuset i Kronohagen, där familjen också bodde. Medan andra världskriget rasade vidare växte Lolan Salminen upp på Riddarhuset, där hon och mamma Ethel Gustafsson bodde kvar i många år. Hon minns adelsbaler som förde tanken till prinsessböckerna, bomblarm, högtidliga herrar – och sitt livs första banan.
Ända sedan vinterkriget bröt ut hade Ethel Gustafsson, 26, fruktat ljudet av steg i snön som närmade sig ingången till vaktmästarbostaden på Riddarhuset. När det sedan knackade på dörren i slutet av december 1939 visste Ethel Gustafsson redan innan hon öppnade att hon skulle få dåliga nyheter. Hon fick rätt.
I början av januari 1940 skriver riddarhusgenealogen, friherre Tor Carpelan till Ethel Gustafsson:
Det var med verklig bedrövelse jag erfor att Fosterlandet krävt offret av Eder man, vår goda vaktmästare. Jag har känt mycken saknad däröver, då jag hoppats att så länge min livstråd skulle räcka få samarbeta med en så utmärkt medhjälpare. Men hur mycket mer betyder icke förlusten för Eder, Fru Gustafsson, som förlorat sitt bästa i livet. [...] Ni kan säga Er, att de döda sova djupt, men inte äro borta. De leva i varma hjärtan, där minnets glädje dövar saknadens smärta.
Riddarhusets vaktmästare Knut Gustafsson, 26, hade blivit träffad i knäet vid Kuolemanjärvi på Karelska näset. Han kunde inte längre gå, utan frös ihjäl och identifierades senare av sin far Otto.
Knut Gustafsson var en av omkring 23 000 finländska soldater som stupade i vinterkriget. Hemma i vaktmästarbostaden i Riddarhusets östra flygel lämnade han förutom hustrun Ethel också dottern Lolan Gustafsson. Lolan Gustafsson, som i dag heter Salminen, har inga minnen av sin far. Vid årsskiftet 1939–1940 var hon bara åtta månader gammal.
Tillsammans med sin mamma, som vid sidan om Riddarhuset också jobbade som försäljare på Stockmann, kunde Lolan Salminen ändå bo kvar i vaktmästarlägenheten under hela krigstiden och flera år därefter.
– De var hyggliga nog att låta oss stanna, säger Lolan Salminen 80 år senare.
Bland takkronor och vapensköldar
Lolan Salminen kom därigenom att få en ovanlig uppväxt som ensamt barn på Riddarhuset, den solenna, nygotiska byggnaden i hör
net av Alexandersgatan, Riddaregatan och Mariegatan där adeln sammanträtt sedan 1860-talet – och alltjämt sammanträder.
Salminens tidigaste minnen är från en miljö med röda sammetsmattor, vapensköldar, porträttbehängda väggar, högtidligt klädda herrar i allvarliga samtal och återkommande larm som tvingade alla ned i bombskydd när sovjetiska plan var på väg.
– Det fanns ett mindre bombskydd under Riddarhuset, men min mamma hade sagt att jag skulle springa till andra sidan av Regeringsgatan ifall larmet gick. Där fanns ett större bombskydd. Jag minns vagt en massa folk och gråtande barn, säger Salminen.
– Efteråt hände det att vi tittade på spåren efter bombningarna, till exempel ett stort hål i Långa bron.
Salminen berättar om sina minnen under ett besök på Riddarhuset tillsammans med dottern Tina Salminen. Där tas de emot av riddarhusgenealogen Johanna AminoffWinberg.
Det har gått över sju decennier, Lolan Salminen har sett sina egna barn växa upp i en välfärdsstat och är i dag själv pensionär. Men innanför Riddarhusets stenväggar skyndar klockan långsamt.
Därför är mycket bekant för Lolan Salminen redan i foajén där en mörkröd sammetsmatta kryper uppför trappan som leder till Riddarhussalen.
– Det var ett spännande hus för ett barn. Jag hade inte alltid så många lekkamrater här, det var ofta allvarsamma herrsällskap som besökte huset. Men i ett trähus på Mariegatan bosatte sig apotekarfamiljen Rydman som hade en flicka i min ålder. Jag var ofta hos dem, och en gång blev jag bjuden på en banan. Men jag hade aldrig sett en banan och visste inte vad jag skulle göra med den. Jag tyckte den smakade illa, så jag gömde den under deras matta, berättar Salminen.
– Jag hade ju inte förstått att den skulle skalas. Undra på att den smakade illa. Men hur skulle jag ha vetat. Det fanns ju inte bananer att köpa på samma sätt som i dag.
Trotsar tidens tand
När Lolan Salminen går upp för trappan möts hon av en minnestavla över ståndsmedlemmar som stupat i kriget. Där ingår också Knut Gustafssons namn, eftersom Riddarhuset ville hedra sin vaktmästare.
– Det daltades säkert alldeles förskräckligt med mig då mamma var änka och jag var det enda barnet. Jag minns till exempel lagman Uggla som ofta hade ärenden till Riddarhuset. Han brukade skoja med mig och ha med sig godis, säger Salminen.
Uggla är en av de 357 adliga ätter vars vapensköldar pryder väggarna i den höga och rymliga riddarhussalen på andra våningen, dit vägen går förbi Axel Haartmans porträtt av marskalk Gustaf Mannerheim.
I riddarhussalen höll adelsståndet sina möten under ståndslantdagens tid, sedan kejsaren Alexander II år 1863 åter sammankallat lantdagen efter ett avbrott på över 50 år. Lantdagen 1863 finns förevigad på
Robert Wilhelm Ekmans oljemålning, upphängd mittemot Mannerheimporträttet.
Stolarna i riddarhussalen är numrerade. Här satt ätternas representanter i rangordning under adelns lantdagsmöten, med Finlands fåtaliga högadel, i dag fördelad på tre grevliga och tjugoåtta friherrliga ätter*, främst.
I samma ordning sätter sig adeln alltjämt vart tredje år, då adelsmötet ordnas. Mötets formaliteter är så gott som oförändrade. Men i samhället utanför har det mesta stöpts om.
– I dag har ju adeln ingen politisk roll alls. Mötena handlar främst om praktiska angelägenheter kring själva Riddarhuset. Det är dyrt att upprätthålla ett gammalt hus. Mycket måste repareras, säger riddarhusgenealog Johanna Aminoff-Winberg.
Riddarhuset ägs nominellt av ättemedlemmarna, men det är inte de som betalar för reparationerna. Riddarhuset lever huvudsakligen på hyror: ungefär halva huset har alltid varit uthyrt. Finska litteratursällskapet (SKS) är i dag den största hyresgästen.
Uthyrningen av riddarhussalen för middagar, seminarier och ambassadmottagningar har också varit en viktig inkomstkälla. Men på grund av coronaepidemin har de här intäkterna till stor del fallit bort i år.
"Prinsessbal"
Coronaläget betyder också att Riddarhusets andra återkommande huvudevenemang vid sidan om adelsmötet – adelsbalen – inte kommer att ordnas den här våren.
– Det brukar annars vara fullt hus med 250 gäster, säger Aminoff-Winberg.
Adelsbalerna väcker livliga minnen hos Lolan Salminen. Hon kände till Riddarhusets skrymslen och
Det var lite som något ur prinsessböckerna jag hade läst. Efter kriget såg man annars inte just några långklänningar eller frackar i Finland.
vrår, och hade upptäckt att det gick att öppna luckorna till den forna pressläktaren ovanför salen.
Genom gluggen kunde Lolan Salminen och hennes mamma titta ut över det stimmande festsällskapet på balen.
– Det var lite som något ur prinsessböckerna jag hade läst. Efter kriget såg man annars inte så många långklänningar eller frackar i Finland, säger Salminen.
På riddarhussalens väggar skulle det finnas mycket plats för fler vapensköldar. Men luckorna kommer aldrig att fyllas.
Den sista att adlas i Finland var ministerstatssekreteraren August Langhoff, som upphöjdes till friherre 1912. Langhoff är samtidigt den enda som adlats i Finland efter övergången till en enkammarriksdag 1906, då adeln i praktiken förlorade sina återstående politiska privilegier.
– Riddarhuset är i dag en plats där vi slår vakt om traditioner som kan verka föråldrade. Men det är bra att det finns ett ställe där man kan se en obruten tradition som går tillbaka till början av 1600-talet när det svenska Riddarhuset grundades. När man går ut genom dörren är man tillbaka i dagens värld där andra regler gäller, säger AminoffWinberg.
Hon berättar att hon stöter på en hel del fördomar om adeln i jobbet.
– Framför allt tror många att alla är svenskspråkiga och att alla är rika. Ingetdera stämmer. Språkbalansen är i dag nästan 50–50.
Presidentskjuts
I närheten av riddarhussalen, i husets östra flygel som vetter mot Regeringsgatan, ligger vaktmästarbostaden där Lolan Salminen och hennes mamma bodde.
Här bor vaktmästaren fortfarande. I dag heter han Christer Grönlund och ansvarar bland annat för fastighetsskötsel, möblering och garderobsservice under tillställningar som kräver det.
Salminen minns flera släktjular som firades i bostaden.
– Farmor och farfar från Dragsfjärd var ofta med. De hade mist båda sina söner i vinterkriget. Min farbror Svante stupade den 11 mars 1940, vinterkrigets sista dag. Jag var det enda barnbarnet.
Hon minns tiden som knapp och osäker, men inte som olycklig.
– Under och efter kriget rådde det brist på allt, till exempel kläder. Men farmor var bra på att sy. Hon sydde till exempel ett par gröna byxor åt mig av en gammal kostym. Dem fick jag tyvärr hål på när vi åkte kana ned för Domkyrkans trappor. Det var iskalla, snörika vintrar. Det löpte ingen gata nedanför kyrkans trappor, så man åkte ända ned till kejsarstatyn på Senatstorget.
Att skaffa vanliga livsmedel kunde ofta vara en utmaning – för att inte tala om lyxigare varor.
– På vintrarna var här en man med häst och släde som körde bort snön från Regeringsgatan. Med honom gjorde mamma lite affärer. Han kom till exempel med ägg och smör, som han bytte mot tobak.
– Tobaken hade mamma fått av sjömannen Håkan Carlsson, född på Åland, som jobbade på samma fartyg där min mosters man var kapten. "Det här talar vi inte om", sade mamma.
I krigets slutskede tillbringade Lolan Salminen ett drygt år som krigsbarn i Sverige.
– Jag fick bo på en bondgård nära Nyköping. Det passade mig bra, för jag har alltid gillat djur. Och där fanns gott om djur att ta hand om. Jag hade bra kontakt med den svenska familjen också efteråt.
Salminen återvände 1945 till bostaden i Riddarhuset. Därifrån var det kort väg till folkskolan på Gengatan.
Ibland hände det att Salminen fick bilskjuts – från ett mycket otippat håll.
– Jag fick åka med presidentens chaufför som hade olika ärenden i kvarteren kring Senatstorget, Finlands bank och Riksdagshuset. Chauffören var en äldre, vänlig man som kanske tyckte lite synd om mig. Det var spännande att få sitta i framsätet på den stora, svarta bilen.
Svajande stege
Strax utanför vaktmästarbostaden fanns – och finns – en stege som enligt Lolan Salminens minnesbilder var i överraskande frekvent bruk.
– En gång klättrade danska sjömän på festhumör i stegen. Men ganska ofta var det tjuvar i rörelse om man hörde stegen svaja. De försökte ta sig in genom kolluckan, för i huset hade Folkpensionsanstalten ett folkförsörjningslager av matkuponger och kläder.
Det var ett högriskprojekt ur tjuvens synvinkel, för polisen hade kort väg till platsen.
– En polisstation verkade i hörnet av Mariegatan och Alexandersgatan, så poliserna brukade snabbt vara på plats. Ibland fick jag gå ut och rasta polisens upphittade hundar. En av dem var så stor och stark att jag inte kunde hålla den, men en tant band fast den i en av kedjorna i Riddarhusparken tills polisen kom efter den.
– I samma hörn fanns en tidningskiosk som drevs av en kvinna som hade så knotiga händer. Det var lite svårt för mig att tala med henne, för hon var finskspråkig, och vid den tiden hörde man inte så mycket finska i de här kvarteren. Men vi förstod ändå varandra på något sätt.
Lolan Salminen och hennes mamma Ethel bodde kvar på Riddarhuset i några år till, men flyttade ut mot slutet av 1940-talet. 1948 gifte sig Ethel Gustafsson med sjömannen Håkan Carlsson. – Min andra pappa. Familjen flyttade till Tölö och Lolan Salminen började i Zacharias Topeliusskolan.
– Riddarhuset var inte alls en dålig uppväxtmiljö för mig. Fast det var krig och svåra år också efteråt hade jag inte som barn någon känsla av att allt var illa.
– Om man hörde ett larm, då sprang man till bombskyddet. Annars var jag hemma eller i skolan och hade roligt. Man tar sådant där på ett annat sätt när man är mitt i det.