Att gå till botten med Estonia
Grumliga bilder av Estonia öppnar för fantasieggande tolkningar. Snyggt producerade konspirationsteorier upphör aldrig att fascinera – eller skapa bestörtning.
År 2020 har inneburit konstant julafton för privatspanare. Valfri djupdykning: pandemin, 5G, vacciner, valhärvan i USA ... Eller Palmeutredningen – som inte slutade med en smäll, utan med en gubbe i keps. Lagom till årsdagen av Estonias förlisning släpptes en sensationell ”dokumentär”. Genom att trotsa dykförbudet och bryta mot gravfriden med en dykrobot skapades braskande rubriker som gav liv åt gamla skrönor.
I det femte avsnittet kom crescendot: ”Det finns ett hål!”. Ja, ett fyra meter högt hål i styrbordssidan har tidigare legat dolt mot den krökta och sluttande sjöbottnen. Med en bruttodräktighet på 16 000 ton har vraket vridit sig under årens lopp.
I ivern att sälja sin snyggt producerade, suggestivt berättade och klatschigt klippta story gör sig dokumentärmakarna skyldiga till illusionstrick. I stället för att faktagranska låter man förstå att hålet avslöjar ”mörkade” sanningar och eldar på med vittnesmål om ”militärtransporter” på fartyget.
Alltsammans skvallrar om konstruerade, tesdrivande avslöjanden. Det är ett klassiskt Hollywoodgrepp att framställa triviala frågor som väsentliga och manipulera tittarens känslor. Bisaker blir huvudsaker, oväsentligheter blåses upp. Det hade varit dyrt att spola fyra timmar dramaturgiskt skicklig teve. Märkligt nog tilldelades filmen Stora journalistpriset i Sverige för ”årets avslöjande”. Är detta ansvarsfull hantering av den största fartygskatastrofen i Europa efter andra världskriget, en tragedi som krävde 852 människors liv hösten 1994?
Juryn är ute och cyklar, menar tio namnstarka journalister inklusive Jan Guillou, som för sina avslöjanden tillsammans har tilldelats Stora journalistpriset sammanlagt 16 gånger. Att göra infotainment av en tragisk olycka devalverar journalistpriset, suckar en trött anhörig som förlorade föräldrarna i katastrofen. Vidare klandrar han dokumentärfilmaren för att ha grävt upp ”vederlagda konspirationsteorier, utnyttjat anhöriga som har fastnat i den sortens tankar och kryddat med fristående konspiratörers vilsna påståenden.” I ett 23 sidors reportage avfärdar Magasinet Filter serien kategoriskt och titulerar den ett ”bländverk”.
Varje gång löpsedlarna fylls av ogrundad spekulation rivs såren upp för traumatiserade överlevande, släktingar och anhöriga. Mediesamhället bär kollektiv skuld till en nonchalant hantering av lösryckta påståenden. Det är journalistens – inte publikens – uppgift att avkoda och filtrera slagkraftiga vanföreställningar.
Utöver den officiella haverikommissionens rapport från 1997 har internationella forskargrupper gått igenom hela materialet 2006–2008 och befäst slutsatserna. De enkla, naturliga förklaringarna till hålets uppkomst nämner inte dokumentärfilmarna. Inget som helst tyder på en explosion eller kollision: det omtalade hålet ligger nämligen ovanför vattenlinjen. Finns det hoppande ubåtar?
Journalister konfronterar dagligen högar av vaga och förledande påståenden, vars syfte är att skapa mystiska skimmer och bedrägliga helheter. Estoniafilmarna har plockat ut små sekvenser ur sina sammanhang och lagt dem in i ett illusoriskt flöde med säregen logik. Här behövs inga onda uppsåt: då vi ställs inför ett enormt informationsmaterial i ett fixerat sinnestillstånd plockar vi osorterade skärvor som passar den egna lilla tesen. Man börjar vid slutsatsen och bygger ut en bakvänd hypoteskedja.
År 2020 har panik och porös pressetik underminerat respekten för fakta. Hemmasnickrade resonemang överordnas rationalitet, myndighetsinformation och vetenskap. Enkla, naturliga och rimliga förklaringar avfärdas som led i ”mörkläggningen”.
Fiktionen är späckad med sanningens riddare som blottar nätverk av lögner. Också andra industrier skor sig på diffus, vetenskapsfrämmande verksamhet. Konspirationsteorier existerar bortom förnuft, evidens och vetenskap. Skalan är rörlig: underhållning, humflum, humbug, kvacksalveri, mysticism, religion ... Den klassiska bortförklaringen är att man bara ”ställer frågor”. Söker man spänning i vardagen gäller det att genomskåda – eller också falla pladask för konspirationsporr.
ry. Appar som Youtube och Whatsapp går att installera direkt från utvecklarnas egna sajter. Enligt Jaime Gonzalo är risken att användaren inte kommer åt en specifik app närapå obefintlig.
– När potentiella köpare upptäcker att HRT, Yle och Finnair finns i App Gallery är de nöjda. Men vi erbjuder också möjligheten att inte använda App Gallery, säger Gonzalo.
Enligt honom ska teknologi bli en osynlig och fullständigt integrerad del av vår vardag. Gonzalo menar att det här är det ultimata målet för alla teknologiföretag.
– Kan en PC kommunicera med en Androidtelefon och en smart-tv som är tillverkad av LG? Den typen av frågeställningar jobbar vi med. Vi vill ha en verklighet där våra lösningar överskrider alla de fysiska hinder som hårdvara innebär, säger Gonzalo.
Han vill inte svartmåla konkurrenter men säger att separationen från Google medfört också många fördelar. Självständigheten har resulterat exempelvis i en egen avancerad kartapp, som fungerar i flera dimensioner. Också Piha framhäver friheten som Huawei åtnjuter numera.
Helsingfors lockar
Företaget har två huvudkontor för mobiltjänsterna i Europa, Dublin och Helsingfors. Irland ansvarar för den juridiska och finansiella biten medan forskning och utveckling styrs från Finland. Sammanlagt har Huawei 500 anställda i Finland, många av dem före detta Nokiaoch Rovioingenjörer. Inom utvecklingen jobbar cirka 380 personer på två olika orter, Helsingfors och Tammerfors.
– Vi betraktar Finland som en sann kärna för vår verksamhet, inte enbart i Europa utan också globalt, säger Gonzalo.
Många av de banbrytande egenskaper som företagets telefoner har är utvecklade av, eller har påverkats starkt av Helsingforskontoret. Huawei betraktar spelindustrins affärsmodeller som särskilt lukrativa och också därför framstår Helsingfors som en ypperlig ort för forskning och utveckling.
– Här finns också starkt kunnande inom spelutveckling. Det är lätt att hitta företagare och utvecklare att samarbeta med. Dessutom är landet teknologiskt högutvecklat och infrastrukturen är bättre än i många andra europeiska städer, säger Gonzalo.
Huawei är inte det enda teknologibolaget som upptäckt Helsingfors. Dansk-amerikanska Unity och amerikanska Zynga har nyligen öppnat kontor i Finland. Enligt Gonzalo är det här en trend som företaget gärna tar del av.