En annan bild av Ulla Bjerne
”Om vänskapsrelationen mellan Ulla Bjerne och Göran Schildt” heter ett utdrag ur Henrik Knifs biografi Göran Schildt: Två liv (HBL 13.12. 2020). Knif skildrar den då cirka femtioåriga Ulla Bjerne som friskt groggande, kif-rökande, och gift med sin man Léon, som hon i ett brev kallar ”Ödlan”.
Jag vill gärna ge en annan bild av Ulla, som baserar sig på min kontakt med henne tjugo år senare. Detta var mitten av 1960-talet, då Ulla var i 70-årsåldern. Vid den tiden var jag redaktör för Lovisa samskolas rätt anspråkslösa skoltidning ”Vårbrådd”, som utgavs med ett nummer per år. Eftersom det var svårt att få in nytt material, beslöt jag att intervjua någon författare i trakten och valet föll på Ulla Bjerne. Hon förklarade direkt att hon inte var intresserad av att ge intervjuer, men att vi kunde träffas och diskutera litteratur.
Så började en lång vänskap som skulle räcka i lite mer än fyra år, ända fram till hennes död 1969. Vi drack te med goda småbröd och ibland kaka. Då och då tände Ulla en Klub 77 med filter. Till en början berättade hon om delar av sitt liv alltifrån uppväxten i det blodlösa Söderhamn (”Döderhamn”), längs det färgsprakande livet i Paris fram till Lovisa.
Därefter diskuterade vi böcker. Hon föreslog en bok, som jag läste, och nästa gång diskuterade vi. Hon älskade Tjechovs noveller och Maupassants underfundiga skapelser. De franska författarna Gide och Camus, samt Flauberts Madame Bovary var viktiga för henne. Av de tyska författarna var Thomas Mann hennes favorit, speciellt Huset Buddenbrooks, som nästan krävde mera ork än jag hade. Jag gick samma kamp med Hesses Glaspärlespelet. Steinbeck och Hemingway tillhörde också Ullas favoriter. Hon gillade Hemingways sätt att driva fram handlingen med hjälp av dialog och hans knappa, journalistiska stil. Den gamle och havet höll hon för ett mästerverk, inte enbart som en spännande berättelse, utan också som en allegori över hur det skapande arbetet ofta äts upp av kritikerna. Hamsuns Svält lyfte hon också fram som ett förbisett verk. ”Boken får en att riktigt känna svälten i sin egen kropp”, sa hon.
Ulla hade också en bred psykologisk beläsenhet, och hade läst det mesta av Poul Bjerre, som introducerade psykoanalysen i Sverige. När hon uppmuntrade mig att läsa Jungs Människan och hennes symboler, fick jag typiskt rak respons:
– Nå, vad gillade du Jungs bok, frågade hon. – Jaa, svarade jag undvikande. – Du förstod nog inte ett fan, utropade Ulla helt korrekt och började lägga ut om den jungianska tankevärlden.
Då skrattade vi gott. Bakom hennes karaktäristiska karskhet fanns ett gott hjärta och en vilja att dela sin kunskap. Efteråt delade hon med sig av sina egna nyskrivna noveller, som visade klara kopplingar till djuppsykologin.
I Knifs skildring talas om Ullas relation till maken, den erkända läkaren och kirurgen Léon Biaudet som hon gift sig med 1922. Hon hänvisade till honom som ”Ödlan”. Det jag såg av relationen mellan henne och Léon under åren visade på djup samhörighet och respekt. Kanske som en slags följd av de tidigare konflikterna. En kärv men innerlig relation – de var varandra goda, Léon och hon. Jag tror också att ”Ödlan” var ett uttryck för Ullas lika säregna språkbruk. Hon gav ofta ömsinta öknamn till både vänner och ovänner.
Det fanns en ungdomlig fräschör och okonstlad rakhet i Ullas sätt att uttrycka sig. Hon avskydde sociala fasader. Hon berättade en gång hur hon nyss hade varit på en middag i staden för en dåtida mycket känd diplomat som hade henne till bordsdam. Han berättade länge och i detalj om hur han för tre dagar sedan varit i New York och dagen efter det i Paris och nu var här i Lovisa. Ulla lyssnade på hans utläggning och sa kort: – Så förbannat tråkigt! Ulla hade bevarat sin livsglädje ända upp i åren. Hon hade sett många sociala spel, genomskådat dem och fått en slags vishet därigenom. Hennes äkthet, rakhet och omtanke gör att jag minns henne med värme.