”Jag är kriminellt okunnig om min egen släkt”
Författaren K-G Olin har i över 30 år forskat i och skrivit om finlandssvenska emigranters öden. – Finlandssvenskarna är mitt folk. Jag hittade tidigt en nisch och tänker hålla mig till den.
Den som besökt Helsingfors bokmässa eller Juthbacka marknad i Nykarleby under de senaste tjugo åren har sannolikt sett honom, språkandes med folk mellan travar av böcker och en amerikatrunk.
Författaren Karl-Gustav Olin, för den som gillar populärhistoriska skildringar om finlandssvenska emigrantöden eller frihetsrörelsen i Finland kanske mer känd som K-G Olin, gillar att kränga sina böcker.
– Jag är en social affärsman som hellre umgås med vanligt folk på mässor och marknader än minglar i finsalonger. Ibland vill folk tipsa om intressanta människoöden eller påpeka något sakfel i en bok. Historiska källor är svåra att verifiera även om jag dubbelkollar fakta. Tidigare kände folk inte igen mig och det hände att jag plötsligt fann mig i en diskussion om ”den där K-G Olin”.
Namnet K-G härstammar från 1980-talet då Olin jobbade som journalist på österbottniska dagstidningar.
– Kalle lät billigt och det var inne med korta namn, så K-G lät bra. Sen har det hängt kvar. Mitt sätt att skriva påminner om det journalistiska språket, det är lättillgängligt och underhållande. I övrigt passade inte den banan mig. Jag vill bestämma vad jag skriver om och ta ut svängarna. Jag har aldrig brist på uppslag.
Utmattad, stressad och lite nervös
För tillfället är energinivån ändå rätt låg. Utmattad, stressad och lite nervös, så beskriver Olin dagsformen.
Han har i höst gett ut sin 19:e bok En ny värld, som handlar om finlandssvenska öden i Australien, Nya Zeeland och Stilla havet från 1700-talet in på 1900-talet. Han ger ut sina böcker på eget förlag och julförsäljningen har tagit fart.
Samtidigt gnager företagarens eviga oro: kommer boklagret att gå åt? Under det gångna coronaåret har så gott som alla evenemang där Olin brukar sälja sina böcker blivit inställda.
– När man ger så mycket av sig själv som jag gör just nu kan det inte hjälpas att manschetten darrar lite. Den nya boken hade en upplaga på 2 500 exemplar, av vilken en tredjedel gick redan innan fars dag. Ytterligare en tredjedel borde gå åt innan julen. Om en tredjedel blir kvar har man träffat rätt. Samtidigt är jag lyckligt lottad som fått flera arbetsstipendier under åren.
Trots en del inviter att ingå i olika sammanhang har Olin oftast tackat nej.
– Jag skriver för äldre herrar som vill ha faktaböcker, de som inte läser romaner eller dikter. Finlandssvenskarna är mitt folk. Vi är en liten grupp som få skriver om. Jag hittade tidigt min nisch och målgrupp, och tänker hålla mig till den.
Amerikafarare också i egen släkt
Som en bilaga till böckerna upprätthåller Olin en förteckning med namn på och korta personnotiser om cirka 5 000 emigranter , främst från Finlands svensk- och tvåspråkiga kustområden, på sin webbplats.
Listan uppdateras kontinuerligt, en tilläggsservice och ett arbetsredskap som Olin tar på stort allvar.
Vad den egna historien beträffar uppger Olin att han, bortsett från något enstaka besök hos avlägsna släktingar i USA, är ”kriminellt okunnig” om och ointresserad av sin egen släkt.
– Andra har forskat i den och de få Amerikasläktingar som jag haft kontakt med var inte särdeles intresserade av att ha kontakt.
Desto mer förtjust är han över att få vandra i andra släkters fotspår.
Vilket han har gjort då han samlat in information bland annat i Sydamerika, Sydafrika, Australien, USA och Yukon som ligger på den kanadensiska sidan.
– Det hade varit roligt att för en stund gå omkring i Fort Ross, en rysk stödjepunkt i norra Kalifornien innan guldrushen på 1800-talet, och uppleva stämningen, säger Olin och delger en favorithistoria om Emanuel Sandels Edelhjerta, en svensk globetrotter som red upp till fortet sommaren 1843.
– På vägen möttes han av ”indianer” som på ryska frågade om han var finländare – tala om en historisk kullerbytta. Axel Paulin, som försökte forska kring Sandels och skrev en bok om honom, blev så frustrerad att han försökte kontakta honom genom seanser. Jag har själv skrivit om Sandels i mina tidigare böcker om Sydamerika och Alaska. Nu dök han upp igen i Australien, i egenskap av finländsk läkare. Min teori är att han var en regelrätt mytoman.
Hur mycket lever du här och nu då tankarna hela tiden kretsar kring där och då? – Vissa perioder lever jag intensivt i det förgångna, som då jag korsläser material. Och visst får språket ålderdomliga drag. Men det funkar fint i Österbotten där vi har en välbevarad svenska.
TEXT & FOT0 JEANETTE ÖSTMAN/SPT