På spaning efter Beethoven som flytt
Beethovens 250-årsjubileum tjuvstartade redan förra året. Tonsättarens födelsestad Bonn hade ambitiösa planer för hela 2020, men nästan alla gick i stöpet av begripliga skäl. Albert Ehrnrooth besöker Beethovens födelsehus och hoppas få nya insikter om ton
Jag har under jubileumsåret läst två biografier om Ludwig van Beethoven (1770–1827), intervjuat ett tiotal experter och musiker, lyssnat på otaliga poddar – förgäves. Jag kan inte skaka av mig känslan av att jag inte förstår Beethovens främsta verks djupaste innebörd. Jag kallar mig för musikrecensent, men varje gång jag försöker förvandla musiken till något gripbart, eller tinget-i-sig, flyr Beethoven undan. Nu önskar jag att en pilgrimsfärd till musikgeniets födelsestad Bonn ska lösa upp mina mentala blockeringar.
En skolresa
Första gången jag besökte Beethovenhaus var på en skolutflykt. På den tiden förknippade jag ”Ludwig Vans” musik med Stanley Kubricks film A Clockwork Orange och Electric Light Orchestras pampiga version av Roll over Beethoven. Västtyskland var världsbäst i fotboll, Bonn dess huvudstad och Helmut Schmidt var förbundskansler (och faktiskt en duktig pianist och organist). Men jag hade bara ögon för en flicka i klassen.
I dag, 45 år senare, har flickan gått vilse i minnet och Bonn är inte längre ett maktcentrum, trots att nästan hälften av statens ämbetsmän och flera ministerier fortfarande befinner sig i den gamla huvudstaden. Det bildsköna läget vid Rhenfloden och vandrarvänliga Siebengebirge lockar, men det verkliga dragplåstret förblir Ludwigs födelsehus.
När föddes Ludwig van Beethoven? Vi vet med säkerhet att han döptes den 17 december 1770 i St. Remigius-Kirche i Bonn. Kyrkan har brunnit ned men dopboken bevarats. Barn döptes så fort som möjligt för att förhindra att de hamnade i helvetet om de dog. Därför kan vi vara ganska säkra på att Ludwig föddes kring den 16 december. Trots att han tillbringade nästan 22 år i Bonn finns det relativt få tillförlitliga källor och officiella dokument som berättar om tonsättarens liv i den kurfurstliga residensstaden.
Vad kan grunkor berätta?
Bonngasse 20 är en av få barockbyggnader i Bonn och det enda huset som beboddes av familjen Beethoven som har överlevt krig och rivning. Ludwig komponerade visserligen sina bästa verk i Wien, men den största samlingen originalhandlingar och Beethoveniana finns i Bonn. I samband med jubileet har hans födelsehus piffats upp och den permanenta utställningen fräschats till. Det känns lite luftigare än tidigare, men man kan fortfarande beundra
Beethovens ”hörapparater” (hans samling örontrumpeter), hans gåspenna, ett konsolur, Franz Kleins bistra porträttbyst och Joseph Stielers berömda porträtt av tonsättaren i färd med att komponera Missa Solemnis. En promenadkäpp som inte har tillhört Ludwig, men tydligen liknar hans käpp, förbryllar mig och får mig att tänka. Behöver jag se alla dessa grunkor och ting för att komma närmare personen bakom musiken?
Nej, verkligen inte. Men museet äger också Beethovens sista hammarklaver och det kan hända att hans DNA fastnat mellan tangenterna. Vem vet vad vi kan göra med denna genetiska information i framtiden? Instrumentet är dock inte längre spelbart.
Museets Broadwood-fortepiano och Conrad Graf-hammarklaver från Beethovens tid (han ägde instrument av båda dessa märken) är spelbara och man ordnar då och då framföranden på dessa instrument. Det är värdefullt att kunna höra tidstrogna instrument, men hemma kan jag lyssna på den holländska pianisten Ronald Brautigams utmärkta inspelningar av Beethovens sonater på perfekta kopior av gamla instrument.
I ett svagt upplyst rum visas originalpartiturer och skisser. Mycket fascinerande. Men många av dessa manuskript kan man numera hitta på nätet och där får man studera dem i lugn och ro. På nytt konkluderar jag att hemma är bäst.
Beethoven bodde bara några år i den delen av huset som låg mot bakgården, därefter flyttade familjen till ett bostadshus med utsikt mot floden Rhen. Tonsättaren står staty på Münsterplatz, intill den medeltida domkyrkan där han spelade orgel och kapitelsalen där han gick i skolan. Jag avslutar min rundvandring på Bonns stämningsfulla begravningsplats Alter Friedhof där Maria Magdalena Beethoven, Ludwigs mor, ligger begraven.
Musikteori blir romanstoff
Tre lärorika dagar i Bonn har dock inte botat min skrivkramp och jag hittar fortfarande inte orden när jag vill beskriva Beethovens sena stråkkvartetter, hans femte symfoni eller hans sista pianosonat. Kan en skönlitterär text möjligtvis inspirera mig?
Thomas Mann lyckas i Doktor Faustus förvandla musikteori till romanstoff. Den åt djävulen försvurna tonsättaren Leverkühn är den geniale huvudpersonen som bland annat uppfinner tolvtonsmusiken, medan musikteoretikern Kretzschmar föreläser om varför Beethovens opus 111 bara har två satser. Argumenteringen är pompös men intellektuellt stimulerande och man får lust att på nytt upptäcka hans ”evigt samtida” sista pianosonat.
Humoristiska skildringar av klassiska konsertupplevelser är rariteter, men E. M. Forster klarar av det på ett exemplariskt vis i romanen Howards End. Den brittiske författaren beskriver hur sju karaktärer på helt olika vis upplever ett uppförande av Beethovens femte symfoni. I tredje satsen hör Helen Schlegel dansande elefanter och i finalens upplösning ”hörde man den förfärliga, illavarslande tonen och sedan gick ett troll, med tilltagande illvilja, tyst över universum, från ena ändan till det andra” (skribentens översättning).
Men det är Marcel Proust som lyckas väcka både min avund och entusiasm. I Swann och kärleken, andra delen av romansviten På spaning efter den tid som flytt, ägnas flera sidor åt en kammarkonsert. Swann jämför en liten musikalisk fras, ”ett pastoralt sidomotiv, tillfälligt uppdykande som från en annan värld”, med ”en tavla av Pieter de Hooch där perspektivet fördjupas genom en trång dörröppning längst bort i fonden” (svensk översättning av Gunnel Vallquist). En briljant passage – men kanske lite för pretentiöst för en konsertrecension. Proust skriver om ett fiktivt musikstycke men vi vet att han var en stor beundrare av Beethovens sena kvartetter.
Lenin ansåg att pianosonaten Appassionata var övermänsklig musik och jag betraktar Beethovens mästerverk som motsvarigheter till Guds oändlighet. Han är den första tonsättaren som musikaliskt fastlägger metafysisk livssmärta. Tonsättarmuseer och Beethovenår i all ära, men det är Mann, Forster och framför allt Proust som till slut hjälper mig att övervinna min skrivblockering.
Den åt djävulen försvurna tonsättaren Leverkühn är den geniale huvudpersonen som bland annat uppfinner tolvtonsmusiken, medan musikteoretikern Kretzschmar föreläser om varför Beethovens opus 111 bara har två satser.
Hur gick det för läsarna i veckans Duell?
Om man vill kan man med fördel gå in på Facebook på gruppen Duell i HBL och jämföra sina resultat och diskutera och kommentera frågorna.