För gruppen av unga med missbrukar- och våldsproblem fungerar dagens barnskyddssystem inte alltid. Det är dags att med konkreta beslut och handlingar skapa ett system som hjälper unga med problem, så att de inte drivs allt längre ut i marginalen.

I år misstänks ovanligt många personer under 18 år för brott mot liv. Både polisen och barnombudsmannen säger med kraft att samhället nu måste ingripa – med konkreta handlingar.

Brottslighet bland unga minskar. Så har det varit hela 2000-talet och det är viktigt att hålla i minnet. Men en liten del ungdomar mår dåligt, sämre än tidigare. Vi måste kunna hjälpa dem för att undvika tragiska och oåterkalleliga händelser som den i Forsby i början av december. En 16-årig pojke är död och tre pojkar i samma ålder är misstänkta för mord.

Ryggmärgsreaktionen i det finländska samhället när något fruktansvärt har hänt är att alla förfasar sig, man letar efter syndabockar och så startas utredningar.

Enligt barnombudsman Elina Pekkarinen har det under hela 2010-talet gjorts otaliga utredningar om barn som far illa och barn som gör illa. Enbart under år 2013 kom tre olika utredningar med åtgärdsförslag, bland annat slutrapporten för det arbete som startades på grund av mordet på den åttaåriga Vilja Eerika i Helsingfors 2012.

Av alla de förbättringar som har föreslagits har enbart en bråkdel förverkligats.

Men det finns ljuspunkter. Helsingfors har lyckats minska antalet familjer eller klienter per socialarbetare. Nu för tiden har en socialarbetare inom öppenvården i medeltal ansvar för 35 barn medan de som ansvarar för placerade barn ansvarar för i medeltal 30 barn. Tidigare kunde en socialarbetare arbeta med hundra familjer. Det säger sig självt att tiden då helt enkelt inte räcker till.

Men på andra håll i landet kan det antal barn och familjer som en socialarbetare ansvarar för fortfarande vara alldeles för stort.

Det är svårt att hitta personal som jobbar kvar en längre tid. Det problemet tampas även Helsingfors med. Det är samma problem som inom vården – när arbetet i sig är tungt, när det råder resursbrist och man känner att man inte kan göra sitt jobb så bra som man skulle vilja – då tryter orken. Om inte heller lönen motsvarar arbetets svårighetsgrad och utbildningens längd är personalbristen – och den onda cirkeln – ett faktum.

Nu planeras lagstiftning som skulle slå fast hur många klienter en socialarbetare kan ha. Det är välkommet.

Det är centralt att inse att barn som gör illa i de allra flesta fall också har farit illa. När barn och unga tar till våld handlar det oftast om att de inte ser något annat alternativ, att de är otroligt pressade eller att de har psykiska problem.

Därför räcker det inte med många socialarbetare inom barnskyddet. Det behövs insatser i ett tidigare skede, så att barnet och familjen kan få stöd.

I HBL (27.12) säger forskare och sakkunniga att alla fall där unga har gjort sig skyldiga till grova våldsbrott är unika, men också att vissa riskfaktorer klart kan skönjas. Just i år kan pandemin ha lett till att en del unga har lämnats helt åt sitt öde.

Det är bra att minnas att det görs interventioner som lyckas – men de syns inte i statistiken.

I övrigt kan man se att de här unga redan i ett tidigt skede i sin utveckling och i sitt beteende har avvikit från andra barn. Många har haft en traumatisk barndom och har själva utsatts för våld. Men en del uppvisar känslokalla drag. Färsk forskning visar att de går att påverka.

Därför är småbarnspedagogiken viktig, för där kan man hitta de barn och de familjer som behöver stöd. Det är också bra att elevvården i skolan ska stärkas, även här förbereds ny lagstiftning som borde bli klar i början av 2021.

I Forsbyfallet var offret placerat utanför hemmet. Placerade barn och unga är en särskilt sårbar grupp. De mobbas ofta, utsätts för våld och utnyttjande och deras hälsa är sämre än jämnårigas. Många av dem är ”besvärliga” fall, med missbruk och brottslighet. Men de blir alltså också själva utsatta för brott.

I vissa fall är det som om samhället skulle ha övergett dem. De omplaceras ofta och får alltså på nytt och på nytt uppleva att de överges.

Årligen görs enbart i Helsingfors 800–900 anmälningar om unga som försvunnit från sin placering. Ofta är det bara de anhöriga som aktivt försöker hitta dem.

För den här gruppen unga fungerar dagens barnskydd inte. Det är dags att med konkreta beslut och handlingar skapa ett system som hjälper unga med problem, så att de inte drivs allt längre ut i marginalen.