Med huden som arbetsbord.
För Susanne Remahl är tatueringar konst. Varje bild är unik, och berättar en historia både om bäraren och om motivet. Själv har hon låtit tatuera in barnens självporträtt på sin arm. Bland annat. – Den som en gång tatuerat sig är fast. Det blir som en adr
Det är inte första gången Erika Strengell i Vasa låter tatuera sig. Hon har med sig en egen kudde, en stor vattenflaska och choklad. Lite ont kan det göra, men hon sitter skönt tillbakalutad, med fötterna i kors. Tatueringskonstnären Susanne Remahl går med allvar och entusiasm in för jobbet. Hon fyller nålen med svart färg och drar det första strecket. Motivet har sakta vuxit fram hos Erika, nu är det upp till Susanne att förverkliga det. Småningom växer en bild av en ung kvinna fram på Erikas vänstra arm.
Susanne Remahl fyller nålen med svart färg och drar ett första streck på Erika Strengells arm, en hårfläta som slingrar sig ner mot armbågen. Motivet har sakta vuxit fram hos Erika, en bild av hennes egen tudelade personlighet.
– Jag hade ingen klar skiss, men en tanke. Och den tanken har Susanne lyckats fånga in i minsta detalj, säger hon.
På Erikas vänstra arm växer det fram en bild av en ung kvinna. Halva ansiktet är ljust och klart, medan andra halvan är mörk, bär en gotisk krage och har ett horn.
– Den första symboliserar min feminina sida, medan den andra är mitt mörkare, mystiska jag.
För tatueraren Susanne Remahl i Vasa är tatuering konst. Varje bild hon gör är unik. Hon är dessutom perfektionist ut i fingerspetsarna och sätter ner många timmar på att få skissen exakt som hon vill ha den – precis som när hon målar tavlor. Susanne Remahl har alltid varit fascinerad av tatueringar. Redan i tonåren samlade hon på tatueringstidningar och kunde sitta i timmar och titta på andras konstverk. Sin egen konstnärliga talang fick hon utlopp för genom att teckna och måla.
– Jag vet inte varifrån intresset kom. Ingen i min egen familj var tatuerad, och ingen annan jag kände heller. Men jag bara kände att det här är något jag vill göra.
Men livet kom emellan. Susanne är född och uppvuxen i Ingå, och när det blev dags för gymnasiestudier valde hon att kombinera studentexamen med en närvårdarutbildning. Under det sista året i gymnasiet blev hon gravid, och fyra dagar efter studenten föddes Joel.
– När han blev äldre fick jag jobb inom handikappvården och där stannade jag kvar ganska länge. När jag valde att satsa på mitt konstnärskap och börja tatuera var det många som höjde på ögonbrynen
– var det inte ett långt steg från vårdyrket? Men jag tycker att de hänger ihop. Människor är min stora inspirationskälla, och både inom vården och nu som tatuerare får jag dagligen jobba med människor.
Det var i samband med att hennes goda vän Robin Kodial flyttade till Vasa för att öppna en egen tatueringsstudio som Susanne hakade på.
– Jag var mammaledig med Joels lillasyster Linnéa och ville prova på. Jag hade samtidigt kvar min tjänst på Kårkulla, vilket kändes som en trygghet, men ganska snabbt märkte jag att jag kan försörja mig på att tatuera.
Någon utbildning för tatuerare finns inte, men inom branschen är det vanligt att man börjar som lärling. För konstnären och porträttmålaren Susanne var steget inte långt.
– Verktygen är annorlunda, och så jobbar man med levande taveldukar, men annars är tatueringskonsten väldigt lik annan konst. För mig är nålen en förlängning av min hand, precis som en pensel.
För Susanne är det ingen skillnad om kunden vill ha ett porträtt av barnen målat på duk eller tatuerat på armen – båda är konstverk. Men de beskattas olika.
– Det är märkligt hur systemet anser att en tavla eller en utprintad affisch är konst och därför har en momssats på 10 procent, medan samma skiss som jag målar på huden ska ha en moms på 24 procent.
Ett andra hem
Tatueringsstudion Fist of Needles alldeles i centrum av Vasa är Susanne Remahls andra hem. Här tar hon emot sina kunder, fem eller sex dagar i veckan, året om. Hon räknar ut att det handlar om cirka 20 kunder per månad. Just nu finns den första lediga tiden i maj, och hon har redan kunder inbokade till nästa vinter. Från gatan ser studion inte mycket ut för världen. Fönstret är täckt, och det enda man ser är en svart vägg med vita snirkliga bokstäver. Och en tv-skärm där det snurrar bilder av olika tatueringar. Men när man stiger in öppnar sig en hel värld. Här jobbar för tillfället fem tatuerare, och några som gör piercingar. Susanne har sin arbetsplats på nedre våningen. Precis som många frisörer har tatuerarna egna företag och hyr en plats i studion.
Erika Strengell har med sig en egen kudde, en stor vattenflaska och choklad. Hon sitter skönt tillbakalutad i stolen, med fötterna i kors medan Susanne jobbar. Mitt emot henne sitter en annan kund som får en fyr tatuerad på underarmen av Susannes kollega Benjamin Slangar.
Stannar sällan vid bara en
Susanne säger att det är ett stort förtroende att låta tatuera sig. Det handlar om något som du bär på din kropp resten av livet.
– Men efter att man gjort sin första tatuering är man ofta fast, de flesta vill i något skede ha fler. Det blir som en adrenalinkick.
Under intervjun återkommer hon ofta till en av sina favoritkunder, en medelålders man som jobbar som chef på ett stort företag. Under kostymen och den vita skjortan döljer sig en så gott som fulltatuerad kropp. Men ovanför kragen eller manschetterna syns inte ett spår av hans hobby.
– När man jobbar så länge med samma person får man ett nära förhållande. Vissa blir det förstås bara kallprat med, men andra blir goda vänner.
En annan kund hon gärna berättar om hade en unik tanke bakom sin tatuering.
– Han ville porträttera sig själv som en gammal skäggig farbror som sitter under en stor ek och berättar historier för en liten pojke. Uppe i trädkronan ser man en viking och
en gladiator som slåss. Det häftiga i bilden är att alla fyra gestalterna är han själv. Pojken är han som barn, medan figurerna i trädkronan berättar om hans tidigare liv.
Instagram är portfolion
Susannes Instagramkonto fungerar som en portfolio.
Här finns allt från den skäggiga farbrorn till traditionella rosor och stora bilder som täcker hela ryggen. Men också bilder som man får titta noga på för att se om det är en tatuering eller ett fotografi. Vissa är oerhört detaljrika, och väldigt realistiska. Guldmynten och pärlorna i en skattkista glittrar som på riktigt, och när man ser en bild av ett gammalt väggur kan man nästan höra visarna ticka. Susanne Remahl säger att hon inte har någon favoritstil – det är kunden som bestämmer – men hon är svag för porträtt och gamla svartvita fotografier. På SFP-politikern och jordbrukaren Christoffer Ingos arm finns en bild av hans farfar som sår vårvete på en åker, och en annan kund ville föreviga sina bortgångna farföräldrars förlovningsporträtt.
– Det är något med grumligheten i de gamla svartvita bilderna som fascinerar mig.
Tatueringstrender
Precis som med annan konst finns det trender även när det gäller tatueringar. För några år sedan var det inne med så kallade tribals, gamla mönster som ofta går som ett band runt armen, sedan kom evighetstecknen och nu är det populärt att låta tatuera en sleeve – ett collage av bilder som täcker hela armen. Citat och korta texter är också vanligt.
På en av hyllorna finns en liten broderad tavla med texten Om man vill vara fin, får man lida pin.
– Faktum är att det gör lite ont att bli tatuerad, speciellt om man håller på i flera timmar. Det är ju trots allt en nål som gör en massa små hål i huden. Jag brukar alltid be kunderna vara beredda på smärtan, men för det mesta går det hur bra som helst.
Fem timmar senare har kvinnan på Erikas arm fått tydliga konturer. Ovanför den ljusa sidan av ansiktet lyser en halvmåne och på baksidan av armen gnistrar några stjärnor. Erika är nöjd.
Hennes tatuering ska nu behandlas som ett sår. Området kommer att få en sårskorpa som så småningom lossnar vartefter ny hud växer fram. Hon ska hålla området fuktigt och får inte duscha på några dagar.
Nya tatueringar är ofta riktigt klara i färgen, men alla bleknar förr eller senare när den nya huden växer fram. Färgen ligger alldeles under det första hudlagret.
– Det här är en sak som många inte tänker på, att det växer ny hud på tatueringen, och att huden också förändras med tiden och förlorar en del av elasticiteten. Det här gör att speciellt små tatueringar kan börja se grötiga ut. Speciellt de som vill ha riktigt små och detaljrika motiv behöver vara medvetna om det här. Hur färgerna framträder beror på din egen hudfärg, ju mörkare hud desto svårare är det att få till riktigt klara färger, säger Susanne Remahl.
För hennes egen del gör det inget att tatueringarna ändrar form och skepnad.
– Jag har alltid varit fascinerad av historia och gamla saker, och för mig bär även en gammal grumlig tatuering på en historia. Den är som ett gammalt fint smycke.