Konstälskandets vånda
Studentaktivism på Teaterhögskolan och Bildkonstakademin samt vid teaterutbildningslinjen vid Tammerfors universitet väcker debatt. Ett reportage i Suomen Kuvalehti (50/2020) beskriver lärarkårens förbryllelse och ängslighet inför studenternas krav på antirasistiska strategier, genussensitivitet och triggervarningar. Inklusivitet, dekolonialiserad medvetenhet och trygga rum, efterlyser studenterna. Överkänslighet, renlärighet och politisk korrekthet, svarar kritikerna.
Som universitetslärare kan jag nog identifiera mig med ryggmärgsreaktionen att bemöta kritiken mot undervisningen defensivt. Studenterna har otillräckliga kunskaper! Deras argumentation är bristfällig! Felslut! Läs mer! Även om forskarrollen innebär att vara utsatt för ständig kritik är universitetslärare samtidigt insocialiserade till försvarspositioner.
Att studenterna ifrågasätter undervisningens relevans kan kännas som en förolämpning. Att ens språk och begrepp utmanas kan tolkas som en oförskämdhet.
En god pedagog inser emellertid att debatten är känslofylld och går under huden hos alla inblandade eftersom den är livsviktig. Den handlar om vad som är god, intressant och relevant konst och vilka som får vara med att diskutera och definiera detta. Frågan om inklusivitet är inte utanför konstens område, utan inne i dess kärna. Det är en fråga om liv.
För alla som ställer sig oförstående inför dilemmat eller oroar sig för konstens politisering och taistoitvibbar rekommenderar jag varmt ett byte av perspektiv. Anu Silfverbergs essäbok Sinut on nähty (Du har blivit sedd, Teos 2020) beskriver inte konstnärens utan åskådarens våndor: hur en film- och litteraturälskande journalist och feminist i metoorörelsens spår riktar sin kritiska blick på konstfilm och skönlitteratur som dittills skyddats av ”konstens mantel”.
Silfverberg skildrar på ett igenkänneligt sätt hur en feministisk cinefil lär sig att acceptera sin frånvaro i kärleksobjektet. Eftersom ”det är banalt att vilja se sig själv i konsten” lär hon alltid relatera sig till världen via någon annan, i konstfilmens fall den vita heterosexuella mannen. ”Jag hade tittat förbi de saker som besvärade mig dels för att behålla min kärlek, dels för att jag trodde att en god tittare förmår göra det”, skriver Silfverberg.
I spåret av metoo – en rörelse som lyfte fram sexismen och misogynin inom filmvärlden – inser hon hur ihärdigt hon kämpat för att ”lösa sorgen över människobilden som jag inte tillhörde, och min vilja att tillhöra de filminvigdas församling, min vilja att älska den över allt annat, på ett rent sätt”. Med metoo-rörelsen ändras inte filmerna utan blicken, och Silfverberg blir varse om att hon inte är ensam. Det finns andra ensamma och nu finner de tröst och kraft i varandra. Upplevelsen om uteslutning är inte individuell utan social.
Boken är tröstläsning också för den som fruktar för konstens ideologisering: här efterlyses komplexitet, inte renlärighet. Kritiken bottnar i kärlek för konsten, inte hatet mot den.
Kärlek är inte ett svar på maktkamperna, men god tro är en bra början för en dialog om undervisningen vid konsthögskolorna.