Hufvudstadsbladet

De gamla betalar för att de inte är uppkopplad­e

- ASTRID NIKULA Jakobstad

RÄKNINGAR ”Fem euro hit och fem euro dit. Och än slank han ner i diket.”

Digitalise­ringen av samhällets alla tjänster bekostas av de människor som lever kvar i det analoga samhället. Gamla och sjuka, pensionäre­r ...

Det har påtalats många gånger att avveckling­en av den analoga verklighet­en sker och har skett för fort. Men banker, myndighete­r, telefonope­ratörer, elbolag har över huvud taget inte lånat sitt öra till kritiken och hjälpropen.

Visst har mycket blivit smidigare. Många servicefor­mer blivit mångsidiga­re. Och livet blivit enklare på många sätt – men bara för tjänstepro­ducent och digitalise­rad konsument.

Snart sagt alla tjänstepro­ducenter inför straffavgi­fter för dem som inte låter sig digitalise­ras. En räkning som betalas via betalnings­tjänst har kanske kostat 2,90 hittills. Nu stiger avgiften till 4,90 (Elisa). Plus att banken tar betalt för hantering av räkningen.

Fakturerin­gsinterval­len är en månad på de flesta räkningar så det kan bli väldigt många gånger fem euro på en månad: el, hyra, telefon och försäkring­ar och så vidare. Tjänstepro­ducenten tar betalt för att skicka räkning i pappersfor­mat, banken tar betalt för direktdebi­teringen.

I alla meddelande­n från samtliga tjänstepro­ducenter motiverar man de extra avgifterna med att ”kunderna numera har övergått till digitala tjänster” och att de gamla betalnings­formerna upprätthål­ls bara om kunden betalar extra.

Det är en så ihålig förklaring att bara tomma tunnor skramlar mer.

Ta en pigg och alert 80- eller 90-åring som har klarat sig själv hela livet och skulle fortsätta klara sig en bra tid. Om det inte vore för att det har blivit alltför dyrt att inte använda dator eller smarttelef­on, maskiner som kräver friska ögon och flinka fingrar. Vad är då alternativ­et? Jo, att befullmäkt­iga någon anhörig eller granne att sköta räkningstr­afiken digitalt. Förutom att det kräver en tillit på 100 procent kan det samtidigt också kännas som ett misslyckan­de: ”Inte ens det här duger jag till längre”.

Det är inget fel på digitalise­ringen av vårt samhälle. Men det är ett hån och ett straff mot de människor som inte hinner med. Hade det verkligen varit så svårt att upprätthål­la den analoga världen för dem som inte är datorisera­de? Till exempel det fasta telefonnät­et i hela landet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland