Musikundervisningen bör vara beredd på ständig förändring
Gammal praxis inom musikundervisningen borde hela tiden ifrågasättas, till exempel hur barn till invandrare ibland förväntas vara experter på kulturen i föräldrarnas hemland. – Det är en absurd tanke. Ingen ska behöva placeras i ett fack, säger musikforskaren Vilma Timonen.
Minns du hur musikundervisningen såg ut då du gick i skolan? Vad fick du lära dig och vad utelämnades? Det vi själva upplevt påverkar det vi förmedlar vidare, och som lärare är det en utmaning att undervisa på ett helt annat sätt än du själv har blivit undervisad.
I dagens värld går utvecklingen i så snabb takt att musikundervisningen borde vara bättre förberedd på att leva i ständig förändring, enligt musikforskaren Vilma Timonen, som i december disputerade vid Sibelius-Akademin vid Konstuniversitetet. I stället för att bara iaktta andra kulturer utifrån borde vi ruska om hela undervisningen och göra den mångstämmig på allvar.
Timonens doktorsavhandling är en del av ett utvecklingsprojekt kring musikutbildning i Nepal och Finland, delvis finansierat av Finlands Akademi, där man arbetat med aktuella utmaningar inom musikpedagogiken i det globaliserade Finland och med utvecklingen av Nepals första musiklärarutbildning.
– Vårt samhälle borde bättre kunna svara på de utmaningar mångfalden för med sig. Vi behöver lära oss ställa nya frågor och förstå andra värderingar än våra egna. Jag motsätter mig synsätt som att vi ska exportera vår fina finländska utbildning eller tolerera saker som kommer hit utifrån. Man baxnar då man hör åsikter som att människor med invandrarbakgrund inte kan undervisa våra barn för att de inte har en tillräckligt högklassig pedagogisk utbildning.
Timonen frågar sig enligt vilka kriterier detta pedagogiska kunnande mäts och vilka fakta som tilllåts styra våra beslut. Hon talar om vikten av en dekoloniseringsprocess, om rätten till kunskap som en människorättsfråga, om att ha förtroende för icke-akademiska och icke-västerländska aktörer.
Bli iakttagen eller agera själv?
Inom etnomusikologin har man ofta begett sig ut på fältet för att forska i utomeuropeiska musikkulturer genom att iaktta dem och sedan presentera sina fynd i den egna kretsens forskningspublikationer.
– Enligt FN:s målsättningar för hållbar utveckling ska människor kunna vara självständiga aktörer i sin egen omgivning. Vi behöver skaka om vår västerländska hegemoni i förhållande till vem som har rätt till att utveckla ett kritiskt tänkande.
Vilma Timonen är lektor i folkmusik vid Sibelius-Akademin och var också med om att bygga upp Global Music-utbildningsprogrammet som startade 2010 och i hög grad bygger på dialog musiker emellan. Även i hennes forskning ligger fokus på att lära sig saker tillsammans och hur internationellt utbildningssamarbete kan stödja musiklärares professionella utveckling. En hjärtefråga är hur man ska kunna förbereda musiklärare för framtiden: ingen vet hur vårt samhälle ser ut om fem eller femtio år.
Fyra nepalesiska kolleger var
hennes reskamrater under processen, och inom utvecklingsprojektet drog man samtidigt upp riktlinjerna för Nepals första formella musiklärarutbildning, koordinerad av Nepal Music Center i Katmandu.
– Många finländares uppfattning har varit att jag i Nepal arbetar i väldigt primitiva förhållanden med musiker som representerar lokala traditioner. Men mina nepalesiska kolleger lever ett ganska liknande liv som jag själv, vi arbetar på likadana datorer och deras musikaliska bakgrund ligger inom västerländsk pop-rockmusik.
Moshande Katmandukillar
Många nepaleser drömmer om en framtid som rockstjärnor, säger Timonen, och berättar om sina upplevelser på en heavymetalfestival i Katmandu, med tusentals långhåriga killar moshande till musiken. En ganska annorlunda bild att bära med sig på näthinnan jämfört med det traditionella narrativet om utvecklingsländer.
Då jag går in på Nepal Music Centers webbplats för att läsa mer möts jag av en jättebild på en mikrofon – inga exotiska instrument eller bildsköna Himalayavyer. Ämnesutbudet sträcker sig ändå från traditionella instrument som sarangi och madal till dj-kunskaper. De största utmaningarna ser Timonen i undervisningen av traditionell musik i en institutionsmiljö.
– Den traditionella musiken har fortfarande en stark ställning i nepalesiska samfund. Man har kanske aldrig lärt ut sina traditioner till utomstående och kvinnor har varit utestängda från stora delar av den.
I den nya musiklärarutbildningen har man valt att framför allt ge den traditionella musiken en allmänbildande roll, erbjuda en överblick över vilka musikstilar som finns i ett samhälle med över 120 etniska grupper.
Tänk annorlunda, tänk om
Man blir snabbt blind för sin egen omgivning. Timonen berättar om hur arbetet i Nepal öppnat hennes ögon för många saker i Finland, privilegier man lätt tar för givna. Men hon har också tillbringat långa tider i Katmandu och vant sig vid livet där så till den grad att besökare ofta tog fasta på detaljer hon inte längre noterade. För att kunna föreställa oss hur framtiden ser ut borde vi kunna iaktta vardagliga ting med nykomlingens fräscha blick.
– Trots att du är medveten om att den egna lärostigen kanske inte var så lyckad är det svårt att göra saker på ett helt annorlunda sätt än det du själv upplevt. I Nepal går det nationella slutprovet mest ut på utantilläsning. Hierarkierna i samhället är också väldigt starka: att lära ut kritiskt tänkande utmanar alltså samhället på ett väldigt brett plan.
Att förändra djupt inrotade attityder tar tid. Ett konkret exempel är vad man i musikundervisningen upplever som lätt och svårt. Många vuxna i dag har till exempel börjat relativt sent med improvisation och fritt skapande, medan musikskolornas läroplan numera uppmanar alla barn till att själva skapa musik.
– Om varje barn improviserar redan i tidig ålder kan musikbranschen förändras väldigt mycket på tjugo år, säger Timonen.
Om jag jämför med min egen skoltid ser mångfalden i klassrummet rätt annorlunda ut i dag. Hur kunde man bäst låta alla synas utan att till exempel uppmana enskilda individer att stiga fram och berätta för de andra om sitt hemland eller sin religion? – Att var och en skulle vara någon sorts expert på sin egen kultur är en absurd tanke och ingen ska behöva placeras i ett fack utifrån kön eller nationalitet eller något liknande. Jag må vara finländare, men vet jag verkligen så mycket om Finland?
Ifrågasätt och inkludera
Under de sju år Timonen varit sysselsatt med sin doktorsavhandling har världen förändrats en hel del: metoo, flyktingkrisen 2015 och nu coronapandemin. Hon ser det som sannolikt att framtiden kommer att innebära förändringar i lika snabb takt och betonar vikten av dialog med omvärlden. Varje val man gör betyder också att man väljer bort något.
– Att tänka sig att vi utesluter någon eller upprätthåller skadlig praxis förorsakar lätt känslor av obehag. Tillit och förtroende hör alltså till kärnfrågorna, så att vi inte känner oss hotade av att exponera oss själva för kritiskt tänkande. Man ska också vara försiktig med att röra sig alltför mycket på individnivå – de flesta fenomen härstammar från äldre sociokulturell och institutionell praxis.
Så vad gäller en inkluderande musikundervisning där många röster hörs, krävs det lite mer än att diskutera huruvida det är okej att sjunga Den blomstertid nu kommer i skolan? – Det är ett jättebra exempel, i och med att musikundervisningen alltför ofta fokuserar på själva materialet. Vi löser inte frågan om mångfald genom att ta upp en barnsång från Ghana och tänka oss att problemet är löst. Diskussionen borde föras på en helt annan nivå. Det handlar om att ständigt ifrågasätta sin egen verksamhet och sina etiska gränser.