Ett bättre 2021

Eftersom nog samtliga Dagbokens läsare vet att påven är katolik, ska detta årets sista kåseri inte upplysa om att en farsot gått över världen år 2020.

Fick för en stund sedan ett mejl från en israelisk väninna, vars ålder gör att hon tillhör riskgrupperna. Hon har redan två vaccineringar inbokade i januari, och jag litar även på finsk sisu i detta hänseende.

Litet märkligt att inte en gång under det år som snart är till ända ha träffat sina nära och kära i Sverige. Men man får gilla läget.

Tänker på de karoliner som hamnade i rysk fångenskap på 1700-talet och av vilka många aldrig fick återse sitt hemland. Tror inte ens de hade bredband i Sibirien eller full mobiltäckning (borde så klart ha kollat med Henrik Meinander eller Dick Harrison, men det är sent påtänkt).

Det snart gångna årets resemässiga höjdpunkt var en tur till Åggelby. Minns fortfarande med värme den goda lunchpizzan.

Mentalt har vi nog alla fått ta våra stötar under 2020. Det är nog närmare ett halvår sedan jag rent fysiskt träffade någon av mina vänner här i Finland.

Litet känns det ändå som att sitta i gyllene bur. Man har tv, radio, HBL, Hesari, Netflix, telefon samt ett antal restauranger och caféer inom några minuters radie (jag väljer hämtmat eller intar lunch på tider med få besökare).

Glädjerikt är det också att regelbundet och på sitt modersmål få nå en välutbildad, kritisk läsekrets. Ett särskilt tack till pensionerade finska bibliotekarien Emmi, som med ett urverks precision varannan torsdagsförmiddag sms-ar och tackar, även då det ibland nog saknats fog.

Aldrig har det väl för övrigt känts mer naturligt och angeläget att, via bladet, önska varenda en av er ett så ofantligt mycket bättre 2021!

Påven då? Han är inte glömd, men vet inte riktigt hur man går till väga.

Årets nyårslöfte får väl bli att lära sig vatikanska. Samt försöka njuta av livet och glädjas åt alla fantastiska vänner.