❞ Många har beskrivit 2020 som ett förlorat år, men jag vill tro att den framgångsrika coronakampen också gett goda erfarenheter att ta med in i 2021, då mänsklighetens huvudfokus åter bör skifta mot vår tids stora existentiella hot: klimatförändringen.

Själva föreställningen om att politiken inget förmår är en nära släkting till den nyliberala idén om att politiken inget ska förmå. Coronaåret visade att föreställningen är lika falsk som idén är problematisk.

Mänskligheten kommer att besegra coronapandemin.

Visst, vi är inte där ännu. Många kommer ännu att insjukna, många kommer ännu att dö, nya mutationer kan gäcka oss. Det är för tidigt att dra ut på stan med flaggor och fanfarer, för tidigt att bada naken vid Havis Amandas fötter.

Men om vi höjer blicken en aning ser läget hoppfullt ut. I mars var det många som plockade fram miniräknaren och genom ganska enkla övningar förutsåg många tiotals eller rentav hundratals miljoner döda. Tidskriften New Scientist drog en killgissning på 50 miljoner döda – en siffra som ungefär motsvarar dödstalen i spanska sjukan för hundra år sedan.

Vid ingången till 2021 ligger vi under två miljoner.

Det är förstås en fruktansvärd tragedi, men utan att förringa vare sig sorg eller lidande kan vi konstatera att mänskligheten hanterat pandemin rätt väl med tanke på att världen har nästan fem gånger så många invånare i dag som under spanska sjukan.

Förstås har mänskligheten haft tur – viruset var inte fullt så dödligt som många fruktade – men vi har också gjort mycket rätt. Vaccinforskningen har inte bara varit framgångsrik utan också rekordsnabb. Politiker, myndigheter, företag och vanligt folk har på det stora hela tagit viruset på allvar och agerat kraftfullt i stort och smått. Vårdpersonal världen över har utfört ett kollektivt hjältedåd.

Ja, det har funnits konflikter. Ja, en del har obstruerat. Ja, det har också fattats felaktiga beslut. Men sådant är oundvikligt vid stora kriser. Även om vi kan och ska utkräva ansvar av dem som slarvat eller misslyckats, så är förväntningarna om en värld där 7,8 miljarder människor agerar exemplarisk och i fullständigt samförstånd utopiska.

Många har beskrivit 2020 som ett förlorat år, men jag vill tro att den framgångsrika coronakampen också gett goda erfarenheter att ta med in i 2021, då mänsklighetens huvudfokus åter bör skifta mot vår tids stora existentiella hot: klimatförändringen.

I det lilla kan det gälla sådana insikter som att många arbetsresor är onödiga. Att hålla möten med kollegor och kunder över videolänk har visat sig fungera klart bättre än vi föreställde oss för ett år sedan.

I det stora har mänskligheten fått en omskakande lektion i vilka möjligheter politiken har att verka aktivt och konkret.

I över trettio år har Finland och andra europeiska länder präglats av idealet om en passiv stat som överlåter allt mer ansvar på marknader, företag och individer. Nu fick regeringar och myndigheter chansen att visa att de är fullt kapabla ta ett fast grepp om en krisartad utveckling. Inga marknader eller företag hade haft en tillstymmelse till en chans att spela samma roll.

På så sätt erbjöd coronaåret 2020 en möjlighet att komma till rätta med den uppgivna fatalism som underminerat demokratin under många år: själva föreställningen om att politiken inget förmår – som ju är en nära släkting till den nyliberala idén om att politiken inget ska förmå. Året visade att föreställningen är lika falsk som idén är problematisk.

Sen finns det knappast någon anledning att idealisera staten som sådan. Men klimatkrisen tarvar samma politiska mod och beslutsvilja som coronakrisen. Mod innebär bland annat att kunna fatta nödvändiga beslut även om de har tråkiga konsekvenser.

En framgångsrik klimatpolitik innebär i praktiken att fossilindustrin måste nedmonteras. Precis som coronakrisen visade ska vi inte tänka oss att omställningen sker i harmoni och endräkt. Tvärtom kommer den att kantas av hätska debatter, misslyckanden och bakslag – och av att människor kommer i kläm, eftersom nödvändiga beslut självklart kan ha oskyldiga offer.

Precis som artister och turistföretagare fick ta emot många hårda smällar 2020, kommer arbetare i till exempel torvindustrin att drabbas av en ansvarsfull klimatpolitik. Det viktiga vore att det politiska självförtroendet inte bara räcker för att fatta tuffa beslut, utan också för att ta hand om dem som oförskyllt drabbas av dem.

”Klimatkrisen tarvar samma politiska mod och beslutsvilja som coronakrisen.”

FREDRIK SONCK

Kulturchef