Brexit motsvarar inte det som utlovades
Den forna stormakten ville inte framstå som supplikant inför unionen. Att som Norge knyta sig till EU genom EESavtalet gick inte. Det hade smak av ekonomisk satellit, skriver Bo Göran Eriksson om det brittiska utträdet ur EU.
Oxymoron kallas ett uttalande som innehåller en omöjlig motsats, typ “en öronbedövande tystnad”. Boris Johnson, då ännu inte premiärminister, gjorde sig 2017 skyldig till en sådan. “Man kan äta kakan och ha den kvar”, sa han apropå de förestående förhandlingarna om brittiskt utträde ur EU. Det var ingen hejd på optimismen i brexitlägret. Britterna siktade på att bibehålla sin ställning som partner på den inre marknaden, men samtidigt stå utanför den europeiska integrationen.
För en så bred konstruktion visade EU tidigt tummen ned. Hela brexitprocessen blev efterhand ett plockepinnspel, där britterna började gå miste om nästan alla stickor. Sista etappen var att reglera de framtida förbindelserna mellan parterna. Efter otaliga missade deadliner har man nu i sista stund nått en överenskommelse i frågan. Ett fullständigt fiasko undveks.
Utfallet är ingen överraskning. Grunden är ett frihandelsavtal, ett beprövat instrument i EU:s handelspolitiska verktygsback. Sådana avtal har slutits med många länder. Också vi hade ett frihandelsavtal med EEC, som det då kallades, från 1974 till 1995, då vi blev full medlem av unionen.
Genom avtalet bevarar man kärnan av den inre marknaden, det fria utbytet av varor. Tullar och importeller exportbegränsningar kommer inte att belasta handeln. Formaliteter tillkommer, men i stort kan varuhandeln fortsätta som förr. Mycket har gjorts av att det blir kraft. Friktion blir det, men knappast tvärstopp. Tullen på ömse sidor av kanalen har haft åratal på sig att förbereda övergången. Det ska gå. Fast nu har man covid-19 som extra belastning.
Fisket var det sista tvisteämnet.
Fisket var dock en fråga som “måste” lösas. På den frågan kunde avtalet inte tillåtas stupa; den var inte en deal breaker trots att de politiska känslorna svallade.
Det verkliga kruxet i förhandlingarna var i stället EU:s krav på a level playing field, lika villkor för företagen. Unionen vill inte att britterna börjar ha lindrigare skatter, arbetsrätt, tekniska bestämmelser och miljökrav. Landet kan inte ha bekväma regler som gynnar brittiska företag och bäddar för investeringar och företagsetableringar från europeiskt och internationellt håll, allt detta till nackdel för EUländerna. Speciellt känslig är frågan om statsstöd. Britterna har antytt att man vill utnyttja den nyvunna friheten för att subventionera högteknologin, något som hotar snedvrida konkurrensen.
Kravet på lika villkor är ur EU:s synvinkel legitimt, men är förstås i konflikt med brexitlägrets primära mål: ta tillbaka kontrollen. Suverän rätt att lagstifta var vad man väntade sig av utträdet. Men nu skulle alltså Bryssels hand fortfarande verka!
Britterna gick med på att hålla fast vid gällande EU-regler, men var in i det sista ovilliga att binda upp sig för framtiden. Resultatet blev en invecklad kompromiss, något av att äta kakan och ha den kvar. Här ligger fröet till framtida misshälligheter.
Det fria varuutbytet är bara en del av den interna marknaden. För det övriga ger avtalet dystert besked: huvudregeln är att den fria rörligheten för människor, kapital och tjänster upphör vid årsskiftet. Avtalet räddar inte den öppenheten. Parternas goda vilja kommer att avgöra i vilken mån den fria rörligheten i praktiken kan upprätthållas för annat än för varor.
Att gå i mål i den långa brexitprocessen har inte varit lätt.
Om de många sammanstötningar som öriket genom tiderna haft med olika maktkonstellationer på kontinenten brukar sägas att engelsmännen förlorar alla slag utom det sista. Men den här gången blev också det sista slaget ett nederlag.
som nu lagts fram blev ett tunt minimum. Den är sista länken i den kedja av önsketänkande och diplomatisk oskicklighet som präglat det brittiska agerandet. Spänningarna kring folkomröstningen har återspeglats i förhandlingsupplägget. Klyftan mellan dem som vill stanna och dem som vill gå löper både genom tories och Labour, och har aldrig kunnat överbryggas. Man kunde inte bestämma sig för hur man ville utforma relationen till EU, den viktigaste ekonomiska och politiska partnern för Storbritannien. Johnsons spetsfundighet om kakan blev ett rättesnöre i den praktiska politiken. Under ytan ligger dessutom en kvardröjande rest av imperiet. Den forna stormakten ville inte framstå som supplikant inför unionen. Att som Norge knyta sig till EU genom EES-avtalet gick inte. Det hade smak av ekonomisk satellit.
När brexitprocessen 2016 inleddes var britternas strävan att man samtidigt skulle förhandla såväl om utträdet som om de framtida relationerna. Parterna skulle på jämställd fot ge och ta i gammal god diplomatisk stil.
Unionens utgångspunkt var annorlunda.
När en medlemsstat önskar utträda ska saken handläggas med noggrant iakttagande av artikel 50 i grundfördraget. Då skilsmässan är avklarad kan man förhandla om framtida relationer, inte förr. Och när EU handelsförhandlar med ett tredjeland, vilket Storbritannien blev då medlemskapet i januari löpte ut, är det underförstått att EU håller i taktpinnen. Det blev som EU ville. Utträdet och framtiden blev separata helheter. EU angav takten. Som vi minns ledde utträdesavtalet till en räcka besvärligheter för Theresa Mays regering. Hela året 2019 dominerade utträdesfrågan brittisk politik: "Order, please!”. Boris Johnson tog över som premiärminister och det blev nya val. Först då blev utträdet verklighet.
Britterna gjorde andra felgrepp.
I början försökte de separat diskutera med enskilda medlemsstater för att lägga fram sina synpunkter och vinna sympatier. Om tanken var att mjuka upp EU-lägret, slog detta slint. Fransmannen Michel Barnier hade plockats in som chefsförhandlare. Som meriterad politiker och teknokrat har Barnier kunnat hålla tyglarna i sin hand. De 27 kvarvarande EU-staterna har visat upp en mycket enhetligare front än den enda motparten.
Och så hann man från brittiskt håll hösten 2018 lägga fram ett eget förslag, den så kallade vitboken, om hur Storbritannien och EU arm i arm skulle fortsätta färden. Idén blev en miss. Förslaget förkastades rakt av, med prestigeförlust för premiärminister May.
Avtalet är slutpunkten för Storbritanniens nästan halvsekellånga samvaro med EU. Nu står landet ohjälpligen utanför. Om följderna av detta har premiärminister Johnsons regering varit “öronbedövande tyst”. Resultatet motsvarar inte det som en gång i tiden utlovades.
Det blir ett trist farväl. Unionens ledande målsättning har alltsedan den europeiska integrationen begynte på1950-talet varit “att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”. I stöd av den tanken kunde man utvidga gemenskapen från 6 till 28 medlemmar. Storbritanniens uttåg blir ett svidande avsteg från den stolta grundsatsen. Det växer fram en motpol i Europa, ett stycke disintegration.
”Nu står landet ohjälpligen utanför. Om följderna av detta har premiärminister Johnsons regering varit “öronbedövande tyst”. Resultatet motsvarar inte det som en gång i tiden utlovades.”
På nyårsdagen inleddes 2021 års Tour de Ski med en sprint i schweiziska Val Müstair. Där gjorde Linn Svahn en stark insats, och kunde till slut vinna premiären. Det blev en svensk succéstart då Frida Karlsson slutade trea.
– Jag ska vara ärlig att säga att den höga höjden gjorde det svårt. Men jag ville starta det nya året på bästa sätt. Formen hoppas jag är stigande. Jag vill njuta av det här, och det är fint sätt att starta touren och året, säger Svahn till SVT.
I finalen följdes Svahn av hemmaåkaren Nadine Fähndrich, men schweiziskan föll med kort kvar till mål. Efter loppet straffades tvåan i mål, Annamarija Lampic, för fallet och slovenskan placerades sist i loppet. Därmed flyttades Frida Karlsson, fyra i mål, upp till en tredjeplats. USA:s Jessica Diggins blev tvåa.
– Jag vet inte om jag hade kunnat få en bättre start. Jag åker avslappnat i dag, det blir en nyckel för mig senare, säger Karlsson till SVT.
Matintalo bäst på nittonde plats
Ingen av finländarna lyckades ta sig vidare från kvartsfinalerna. Johanna Matintalo var något överraskande bäst med sin nittonde plats.
– Jag är verkligen nöjd. Mina första poäng i världscupen i fristil och ännu till i sprint. Jag hade kanske tänkt att då jag väl får mina första poäng i fristil är det på distanssträckorna och inte i sprint. Men bra så. Jag är nöjd att ha fått poängen och bara att jaga vidare efter nya poäng i fortsättningen, säger Matintalo.
– Jag är lite överraskad över att jag var så nära täten i kvartsfinalen, fast jag på allvar inte ännu kunde utmana om en plats i semifinalerna, men det var inte heller en halv dags skillnad till de bästa. Jag saknar ännu lite taktiskt kunnande för att få ut allt av mig själv i en sprint på den här nivån. Men det var bra att få smaka lite på att skida i klunga igen.
Jasmi Joensuu kolliderade med Annamarija Lampic i sin kvartsfinal och slutade på 20:e plats. Hon var ändå nöjd.
– Det var en positiv dag. Första gången bland de tjugo bästa i världscupen. Det måste man vara nöjd med, säger landslagsdebutanten Joensuu, som är första gången med i Tour de Ski.
– Det gäller bara att fortsätta träna. Jag har gått framåt sedan förra säsongen.
Oro över höjden
Krista Pärmäkoski slutade på 21:a plats. Hon var på förhand oroad över hur det kommer att kännas att komma direkt till 1 600 meters höjd för att tävla.
– Tidskvalet gick riktigt bra. Det är jag nöjd med. Det kändes som att pausen före kvartsfinalerna gick väldigt fort. Mjölksyran sköljdes inte bort ur kroppen. Jag var trött redan före mitt heat. Jag gjorde små taktiska misstag, åkte utför lite dåligt, och skillnaden upp till täten var så stor efter första varvet, men jag följde min taktik, och andra varvet var helt bra, säger Pärmäkoski.
– Tourens sämsta sträcka för mig är överstökad. På lördag är det min favoritsträcka 10 km klassiskt. Förhoppningsvis snöar det inte för mycket så det blir ett bra lopp.
Katri Lylynperä och Kerttu Niskanen blev utslagna i tidskvalet. De slutade på 35:e respektive 39:e plats. Båda var mycket missnöjda. För Niskanens del var fredagens sprint också ett tungt bakslag med tanke på sammandraget.
– Under inga omständigheter en bra inledning, men nytt försök i morgon, säger Niskanen.
En av storfavoriterna i sammandraget, Sveriges Ebba Andersson, blev också utslagen i tidskvalet, och slutade på 32:a plats.. Rysslands Natalia Neprjajeva blev utslagen i semifinalerna.
❞ Jag ska vara ärlig att säga att den höga höjden gjorde det svårt. Men jag ville starta det nya året på bästa sätt.
Linn Svahn