Sex, brott och kungligheter – tittarna får frossa i skandaler
De brittiska kungligheternas utomäktenskapliga affärer, ekonomiska problem och misstänkta pedofili är lukrativa för tabloiderna. Pressen har avslöjat obekväma sanningar men också gått kungligheternas ärenden.
Sommaren 1980 fick en engelsk paparazzofotograf syn på en okänd kvinna i ett sällskap runt prins Charles. Fotografen knäppte en bild av kvinnan som visade sig heta Diana Spencer. Detta var startskottet på en relation som varade i 17 år, nämligen förhållandet mellan prinsessan Diana och den brittiska tabloidpressen.
Fram till dess att Diana Spencer gjorde entré hade bevakningen av kungahuset Windsors medlemmar varit hovsam och inskränkt sig till rapporter från drottning Elizabeths statsbesök och andra formella ceremonier. Med Dianas entré förändrades bevakningen.
Ett av de tidiga fotografierna föreställer Diana Spencer, då barnsköterska, med ett barn i famnen och ett annat vid handen. Hon bär en tunn kjol och ljuset faller så att kjolen blir genomskinlig och avslöjar de långa smäckra benen.
"Vi insåg fort att ett stort foto av Diana på första sidan innebar en väsentligt större upplaga", berättar Kelvin McKenzie, tidigare chefredaktör för The Sun.
Under de goda åren på 1980-talet kunde The Sun, med hjälp av prinsessan Diana, ha en upplaga på fyra– fem miljoner exemplar per dag.
Senare lärde sig Diana att samarbeta med tabloiderna, något som fungerade fram till dödskraschen i Paris sommaren 1997.
Kungligheternas och tabloidernas ömsesidiga beroende av varanra är temat för den fyrdelade serien The Palace and the Press. Serien påminner oss om sensationella skandaler genom åren, som prins Charles utomäktenskapliga relation med Camilla Parker Bowles, prinsessan Margarets vänskap med gangstern John Bindon, prins Harrys vilda liv som ung och förstås prins Harrys och hertiginnan Meghans oväntade sorti från det brittiska hovet.
Den allra största skandalen handlar om prins Andrew och hans samröre med Jeffrey Epstein, dömd för pedofili. Epstein begick självmord i fängelset i New York sommaren 2019.
Prins Andrew har fångats på foto med Epstein och med en av de kvinnor som anklagar Epstein för att ha skolat henne till sexslav och tvingat henne till sex med prinsen när hon var 17 år.
När skandalen briserade valde hovet att dementera, men det var lönlöst.
"När en sådan här nyhet avslöjas inträffar alltid samma sak – folk hör av sig till redaktioner, de berättar vad de vet och journalisterna får material till nya artiklar", konstaterar McKenzie.
"Men varför vill en kunglighet bo hos en pedofil?"
Prins Andrew vidhåller att han inget minns men är numera degraderad och har inga kungliga uppdrag.
Tabloiderna är hänsynslösa och har fått kritik, bland annat för bevakningen av prins Harry och hertiginnan Meghan. De intervjuade journalisterna avvisar reprimanderna.
"Kungligheterna är omgivna av personal och förr eller senare kommer sanningen fram, oberoende av om hovet vill det eller inte. Vår uppgift är inte att rapportera om det hovet vill att vi skriver om", säger journalisten Carole Malone och erinrar sig ett möte med Sarah Ferguson, tidigare gift med prins Andrew och hertiginna av York.
– Sarah var riktigt elak.
I The midnight sky, med George Clooney både bakom och framför kameran, möter roadmovien rymddramat. Men det tillför inte science fiction-genren något nytt och slutresultatet är snudd på konventionellt och kliniskt. SCIENCE FICTION
The midnight sky
Netflix Regi: George Clooney. Manus: Mark L. Smith, efter en roman av Lily Brooks-Dalton. I rollerna: George Clooney, Felicity Jones, David Oyelewo, Damián Bichir. 118 min. F13
George Clooney är bäst känd som skådespelare och filmstjärna av den gamla stammen. Faktum är att han även utmärkt sig som regissör i filmer som Confessions of a dangerous mind, Good night, and good luck och Maktens män (The ides of march).
Men med tanke på att Clooney i The midnight sky, ett science fiction-drama med ett postapokalyptiskt ledmotiv, blickar mot stjärnorna går tankarna i första hand till hans rollarbeten i Solaris (nyfilmatiseringen) och Gravity, två närbesläktade filmer.
Året är 2049 när jorden håller på att gå under (varför blir lite oklart men det kvittar, skadan är redan skedd). På en forskningsstation
vid norra polcirkeln försöker Clooneys astrolog och ensamvarg hålla ställningarna, men oddsen är usla. I synnerhet som hans rollkaraktär är dödligt sjuk och självmedicinerar sig med en cocktail av sprit, mikromat och blodtransfusioner.
Det banar väg för gubbskägg och rutiga skjortor, tills Augustine Lofthouse – han heter faktiskt så – plötsligt en dag får sällskap av ett strandsatt flickebarn (Caoilinn Springall) som förlorat talförmågan.
Roadmovie och rymddrama
Och de har ingen tid att förlora. Det gäller att om möjligt gå ut med en varning till besättningen på en rymdfarkost på väg hem från ett långväga uppdrag. Men det förutsätter att Augustine och hans följeslagare lyckas ta sig till en närbelägen forskningsstation, en med bättre mottagning.
Det är upptakten till en snötäckt, kylslagen roadmovie som tävlar om uppmärksamheten med det tekniskt bra avancerade rymddramat.
På den punkten är det David Oyelowos kommendör och en gravid Felicity Jones som sätter agendan.
Nu är The midnight sky ingen Ad astra eller Interstellar, för att bara nämna ett par själsfränder. Här vankas det meteoritregn och ödesdigra rymdpromenader men ingenting som skulle tillföra scifigenren någonting nytt.
Nej, det här är tämligen rakt på sak, snudd på konventionellt och kliniskt. Och även om regissören Clooney investerar mera krut i umbärandena på jorden är The midnight sky filmen där de två perspektiven sällan möts.
Det gör att slutresultatet känns något tunt och spretigt, som två filmer till priset av en. Dock ska det sägas att filmen plockar fram ett äss ur rockärmen på slutet, och det gör susen.
krister.uggeldahl@kolumbus.fi
Här vankas det meteoritregn och ödesdigra rymdpromenader men ingenting som skulle tillföra scifigenren någonting nytt.
KRISTER UGGELDAHL