"Vuxenteater" kan också vara ett äventyr
”Ibland kan man hamna i en underjordisk bunker eller till och med tillbringa natten i en annan stad, eller på annat sätt ställas ansikte mot ansikte med intryck och upplevelser som man inte genast skulle förknippa med en kväll av underhållning.”
En vuxen teaterpublik kan reagera på ett tråkigt sätt då man tvingar dem utanför sin bekvämlighetszon, konstaterar barn- och ungdomsteatern Teater Taimines chef CG Wentzel då jag intervjuar honom om hur finlandssvenska teatrar tacklat coronaårets utmaningar. Anklagelsen levereras med glimten i ögat, och jag tycker mig nog delvis också kunna förstå vad han syftar på. Ändå tycker jag den förtjänar en liten replik.
Jag har återkommande, kanske till och med tjatigt, konstaterat i mina egna recensioner att den experimentella performance- och scenkonsten ofta gör just detta: att den bokstavligen tvingar ut åskådaren ur sin bekvämlighetszon, det vill säga läktaren, och får hen att reflektera över vad teatern är, också rent fysiskt. Ibland kan man hamna i en underjordisk bunker eller till och med tillbringa natten i en annan stad, eller på annat sätt ställas ansikte mot ansikte med intryck och upplevelser som man inte genast skulle förknippa med en kväll av underhållning.
Jag har visserligen inte blivit utjagad i ösregn som i Wentzels exempel, men relativt nyligen, i Todellisuuden Tutkimuskeskus och Ferske Sceners föreställning Weather, blivit lekfullt påpockad och sublimerad till att gå i duschen med kläderna på medan jag dokumenterar det i ett pågående videomöte.
Förutom att denna lek med platser och gränser, också då den sker på bekostnad av publikens omedelbara bekvämlighet, i bästa fall utgör en integrerad del av konstupplevelsen och väcker tankar och reflektioner som stannar kvar i en, så upplever i alla fall jag (och att döma av reaktionerna jag observerat, ofta resten av publiken också) det nästan alltid i stunden också som ett litet lekfullt äventyr, på samma sätt som dagisbarnet i Wentzels positiva exempel. Tråkiga vuxna som vi är.
Performancekonst lockar ofta en publik vars medelålder är åtminstone något lägre än i de institutionella salongsteatrar som Wentzel kanske snarare syftar på. Kanske de millenniala konststuderande med trendigt ojämna pottfrisyrer som frekventerar de mer avantgardistiska föreställningarna, trots sitt utstuderat blaserade yttre, ändå har en närmare kontakt med sitt inre dagisbarn och är lättare att locka med i leken än den kostymklädda kulturgrädda som frotteras på påkostade premiärer?