”Varför skulle jag hata vargen?”
Den ryska vargpopulationen är en av de största i världen. I Dagestan i norra Kaukasien skyddar herdarna fåren med hjälp av specialavlade hundar. Vargen betraktas som farlig och besvärlig – men den är inte hatad. Den ses som ett faktum.
Sjamil Sjagidov i Dagestan jagar mycket på sin fritid och träffar tillsammans med sin stövare Kzbek ofta på varg. – Vargen är oerhört intelligent, den ser skillnad på ett gevär ooch en käpp, säger han som ser vargen som en del av naturen.
– I fjol dödade vargen 26 får. Den kom på natten och tog sig över ett två meter högt staket.
Vjatjeslav Pepeljajev stöder sig på herdestaven. Han står på en höjd, med vacker utsikt över böljande gröna bergsryggar. På andra sidan dalgången betar hans fårflock. Runda vita ulltottar mot det gröna höstgräset.
Ryssland har kanske flest vargar i världen. Det exakta antalet är oklart, eftersom det inte har gjorts någon centraliserad inventering av stammen på åratal. Enligt forskarnas uppskattningar kan det handla om 60 000–70 000 vargar.
I den kaukasiska republiken Dagestan lever omkring tretusen vargar, på en yta som motsvarar ungefär halva Lappland. Som en jämförelse kan nämnas att det totala antalet vargar i hela Finland är kring tvåhundra.
– Inga stängsel hjälper mot varg. Man måste ha hund, säger Pepeljajev.
Vid hans fötter sitter den gigantiska hunden Belka. Massa som ett lejon, ett ansiktsuttryck av upphöjt lugn. Rasen, som inte är registrerad, kallas kavkazskij volkodav, fritt översatt kaukasisk vargfällare. Det är en lokal typ av hund som bara finns i Dagestan. Den ska inte förväxlas med den kaukasiska herdehunden, en liknande ras som registrerades under sovjettiden.
Vjatjeslav Pepeljajev stryker med handen över tiken Belkas väldiga, vita huvud. Åttio kilo tung är hon så kelig att hon nästan kryper upp i min famn. Men Belka är kapabel att döda en varg.
– Jag har tre hundar med mig när vi för fåren i vall. Hunden klarar sig inte ensam mot en vargflock, de måste vara flera. Oftast räcker det att hundarna är med. När vargen ser dem håller den sig borta, säger Vjatjeslav Pepeljajev.
Trots att vargen gör skada ser han den inte som en dödsfiende. Han betraktar den som ett faktum.
– Vargen lever sitt liv. Vi lever vårt. Visst är det ett problem för oss när den tar får. Men det är som det är, säger han.
Magomed-Sjapy Bagamajev, som vallar sina getter i närheten av Pepeljajevs, säger att det alltid kommer att finnas varg i Dagestan.
– Utrota vargen? Det går inte. Den är för smart. Senast när vi skickade ut trettio karlar i byn för att jaga varg fick de livet av en enda, säger han.
I Dagestan, precis som i Finland, har vargen funnits sedan urminnes tider.
Skillnaden är att vargen i Finland jagades näst intill utrotning i slutet av 1800-talet. Vargstammen i Dagestan har däremot hela tiden hållits på en jämförelsevis hög nivå. Sovjetmyndigheterna försökte bli av med vargen, bland annat genom att lägga ut giftbeten. Målet var att utrota den helt och hållet. Det gick inte, eftersom vargen har en så stor fördel av den oländiga bergsterrängen.
Vargattacker ovanliga
I rysk press kan man ofta läsa dramatiska artiklar om hur vargen har anfallit boskap, och i vissa enskilda fall även människor. I praktiken är det ändå ovanligt att vargen går till attack mot människor, säger biologen Aleksej Veresjtjagin. Han har i tio år forskat om vargar i de stora skogarna i Tver-området.
– Antalet vargar fluktuerar hela tiden. Det är när människan tränger sig in på områden där vargen rör sig som det blir problem. Det behöver inte bara handla om nya bostadsområden – i dag är människan närvarande överallt. Det huggs skog, det byggs vägar. Rovdjurens territorium skärs av eftersom människan inte lämnar ett enda stort skogsområde i fred. Vargarna hör ljudet av bilar och skogsmaskiner, de hittar sopor i skogen. Det betyder inte att de vänjer sig vid människan. Men de vänjer sig vid ljud och dofter som de tidigare aldrig kom i kontakt med, säger Aleksej Veresjtjagin.
Han är inte alls förvånad över att vargens återkomst i Finland har lett till en infekterad debatt.
– När människan har vant sig av med vargen vill hon inte ha den tillbaka. Så är det i Ryssland också på de områden där vargen har försvunnit och sedan återvänt. Det är förstås bekvämare att kunna släppa ut boskapen utan att oroa sig. Samma debatt förekommer inte alls på de områden där vargen hela tiden har funnits.
Den kaukasiska stäppvargen i Dagestan är något mindre än gråvargen i Finland. Det gör den inte mer ofarlig på något sätt, enligt Aleksej Veresjtjagin.
– Stäppvargen är inte svagare än gråvargen. Dessutom blir vargarna i hela världen mindre överlag. Detsamma gäller för björn. Det är sällan man längre ser riktigt stora exemplar. Vi vet inte exakt vad det beror på, eventuellt har det att göra med att vargens territorium minskar.
Ett nödvändigt ont
Ute på den dagestanska landsbygden, där vargen lever inpå knuten, höjs inga krav på att vargen ska utrotas. Djurägare får ingen ersättning för riven boskap. Trots detta betraktar även herdar, fårägare och jäga