■ Essä: I många år låg Hilma af Klints banbrytande konst bortglömd på en vind
Hilma af Klint var inte bara först med att måla abstrakt. Trots samtidens njugga mottagande hade hon styrka och självförtroende nog att bevara sitt enastående livsverk för eftervärlden, skriver Lotta Wigelius-Wulff som läst antologin Hilma af Klint – Tidsandans visionär.
I dag är det svårt att begripa hur motigt det var för kvinnor att slå sig fram på 1800-talet. När Oscar Levertin uttalade sig om Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga var det med en blandning av uppriktig beundran och hånfullhet mot en "liten skolmamsell”. "Att denna lilla skolmamsell kanske i själva verket hade ett eget estetiskt program som hon försökte realisera tycks inte ha fallit Levertin in”, skriver Anna Karin Palm i sin aktuella Selma Lagerlöf-biografi, Jag vill sätta världen i rörelse. Så såg tidsandan ut då. Ungefär vid samma tid var det en annan svensk konstnär, med en egen estetisk vision, som länge förblev helt osynlig: Hilma af Klint (1862–1944).
I dag är hon en konstnär på allas läppar. Aktuell med en stor utställning i Malmö konsthall, Hilma af Klint – konstnär, forskare och medium, och nyligen på Guggenheimmuseet i New York: Painting for the Future.
Men i decennier låg hela hennes värld, hennes storslagna vision dold på en vind. Nu får hon äntligen blomstra, i forskningsprojekt, biografier, faktaböcker och dokumentärer. Hon lever i högsta grad.
Boken Hilma af Klint – Tidsandans visionär är en antologi, redigerad av Kurt Almqvist och Louise Belfrage, som baserar sig på seminarier som hölls i samband med utställningen på Guggenheimmuseet i New York 2018. Den belyser hur Hilma af Klints tankar i sekelskiftets Sverige kan ses i ett vidare sammanhang. Kring sekelskiftet 1900 var många spirituella rörelser i svang, en inspirationskälla för många konstnärer, bland annat för af Klint.
En tredje väg
Boken består av sex essäer.
Julia Voss, tysk konsthistoriker, skriver att hon håller af Klint för 1900-talets mest originella abstrakta konstnär i sin essä “Fem saker man bör veta om Hilma af Klint”. Hon tar upp hennes egensinniga och ihärdiga försök att slå igenom, hennes andliga lära, hennes vetenskapliga bildning och hennes vision om en tredje väg.
“Hennes kosmos var fyllt av högre varelser, vibrationer, krafter, vågor, auran, chakran, naturandar, skyddsandar, änglar och gnomer. Det kretsade kring den alkemistiska idén om en förening av motsatser.”
En central symbol var snigeln, som förenar det manliga och kvinnliga i en och samma kropp.
Julia Voss lyfter också fram Hilma af Klints vetenskapliga förtrogenhet. Hennes far var sjöofficer och hon växer upp med exakta mätningar, beräkningar och observationer i en tid när förtroendet för kvinnor inom vetenskapen var väldigt litet.
Det är främst två konstriktningar som är aktuella kring sekelskiftet, den akademiska och den avantgardistiska. Hilma af Klint känner till dem men söker en tredje väg, en andlig väg, som symboliseras av spiralen. Spiralen var också viktig i den byggnad som Hilma planerade för sin konst.
"Besökare i hennes tempel skulle röra sig uppåt i en spiralform med tre runda nivåer, byggda kring ett centralt torn ... Hennes plan blev dock inte verklighet,” skriver Julia Voss.
Inte då, men långt, långt senare. På andra sidan Atlanten frodades nämligen tankar i samma anda.
När hon närmar sig 70 drar hon sin egen slutsats: tiden är inte mogen. Hennes vision kommer att förstås av kommande generationer. Hon skänker sina verk till framtiden.
Templet tar form
Bara ett år innan Klint skriver ner sina tankar om ett tempel har Hilla Rebay, konstnär och Guggenheims konstnärliga rådgivare, en vision om ett museum för Solomon R Guggenheims abstrakta konst. Hon var liksom Klint betagen av den abstrakta konstens andliga dimension och skissade på ett förslag till ett museum som förebådade Guggenheimmuseets framtida form.
I sin essä "Parallella visionärer" skriver Tracey Bashkoff, kurator på Guggenheim, om Hilla Rebays och Hilma af Klints liknande idéer.
Hilla Rebay "känner att ett museum måste byggas ... i en fantastisk stil, med ett rum att vila i, ett stort ut
rymme ... ett tempel för icke-objektivitet och andakt.”
Hilla Rebays idé förverkligades senare i det som kom att bli Frank Lloyd Wrights skapelse, Guggenheimmuseet i New York, “som kretsade kring en obruten spiral i mer än 6 våningar”.
Hilma af Klints serie Målningarna till templet hittar äntligen hem och hennes önskan går i uppfyllelse när verken ställs ut i Solomon R Guggenheim Museum år 2018, vilket också blir hennes definitiva internationella genombrott.
Spiritism
I utställningen Hilma af Klint: Paintings for the Future får hon äntligen beröra och upplysa som hon ville, synliggöra det som ligger bortom det mänskliga ögat, vilket hon drömt om redan för närmare ett sekel sedan. Hennes stora, egensinniga och färgstarka konstverk med detaljer ur vetenskap, ockultism, religion och österländsk mystik hittar sin internationella publik. Folk är hänförda och antalet besökare är flera än någonsin tidigare.
“Jag blir mer och mer övertygad om att Guggenheims rotunda i New York byggdes för Hilma af Klint”, skriver Daniel Birnbaum i sin essä "Det otroliga arvet efter Hilma af Klint".
Hilma deltog redan i 17 årsåldern i sin första spiritistiska seans. Hon dras till det esoteriska, hon ser syner, hon hör röster. Hon kombinerar seriösa konststudier vid Konstakademien i Stockholm, mediala tekniker och ett vetenskapligt intresse.
I ett tidigt skede söker hon sig till det nyandliga teosofiska sällskapet, där även intresset för ny vetenskap är stort. Nya upptäckter kommer in i bilden, såsom atomer, radioaktivitet och röntgen. Uppenbart hade Hilma af Klint en utvecklad förmåga att snappa upp allt som rör sig i tiden och en disciplin att samla det hela till en vision som hon systematiskt förverkligade.
Målningarna till templet skapas på uppdrag av ett medium, en av "de höga” med namnet Amaliel. Tillsammans med en liten grupp spiritistiskt intresserade kvinnor som kallar sig "De fem”, håller af Klint en gång i veckan spiritistiska seanser. De mediterar, äter vegetariskt och studerar teosofi.
En kvinnlig fristad
Man kan dra paralleller till dagens New Age-rörelser. Isaac Lubelsky från universitetet i Tel Aviv skriver om tiden då det Teosofiska samfundet grundades i New York. Året var 1875 och intresset för paranormala fenomen var stort. Man ville överbrygga klyftan mellan österländsk och västerländsk filosofi.
I centrum stod Madame Blavatsky och Henry Steel Olcott, som är de två grundarna av samfundet. Teosofin banade vägen för Rudolf Steiners antroposofi och andliga ledare såsom Jiddu Krishnamurti, men också för dagens nyandliga rörelser och intresset för buddhism, meditation, yoga, akupunktur och shiatsu. Det teosofiska samfundet inspirerade i en tid när västvärlden började förhålla sig öppnare till religiös mångfald.
Speciellt var också att samfundet startades och leddes av kvinnor, Madame Blavatsky och senare Annie Besant, även hon feminist. De kände att de inom teosofin kan tänka fritt och vara oberoende av ett manligt herravälde, skriver Isaac Lubelsky.
Parallellen till Hilma af Klints grupp, "De fem” är uppenbar, ett kvinnosällskap som träffas för att skapa kontakt med andevärlden.
En helt ny färgskala
Så här beskrivs ett budskap som "De fem" tar emot 1905: "Var varsam med dina teckningar, de är bilder av badande etervågor som väntar på dig när dina ögon och öron kan ta emot budskap.”
Mentalplanet, astralplanet och eternplanet är begrepp som förekommer i både Hilma af Klints texter och målningar.
"Af Klint och hennes spiritistiska grupp De Fem såg interaktionen mellan synliga och osynliga världar som en naturlig möjlighet”, skriver Linda Dalrymple Henderson, professor i konsthistoria i Texas, i sin essä. De tankar om "etern" som rörde sig både bland ockultister och bland vetenskapsmän gav Hilma af Klint nya verktyg att uttrycka sin andliga vision.
1 000 konstverk och 13 000 sidor text om sin originella vision, en andlig lära och ett nytt visuellt språk. Hilma af Klint är en pionjär och hennes målningar är exempel på abstrakt måleri i gigantiskt format och i en färgskala helt ny för den tiden. Och hon är verkligen först, hon föregår Wassily Kandinsky som pionjär för abstrakt konst med flera år.
Målningarna till templet, bland andra serierna Urkaos, Evolutionen och Duvan, är 193 stycken och de inleds redan 1906. Hon är produktiv och vill komma framåt.
Inget gehör
Men förgäves reser hon runt. Hilma af Klint gör flera försök att ställa ut sina konstverk, bland annat träffar hon Rudolf Steiner i Dornach i Schweiz, som inte imponeras. Hon reser till Amsterdam, London och Florens. Men får inte gehör. När hon närmar sig 70 drar hon sin egen slutsats: tiden är inte mogen. Hennes vision kommer att förstås av kommande generationer. Hon skänker sina verk till framtiden.
Hon är tuff och tror stenhårt på sin konstnärliga vision. Inte ens de stora nejen lamslår henne helt. Hon sorterar och sparar de verk hon ser som viktiga och hon slänger och bränner det som är oviktigt. Hennes enorma samling har tack vare hennes systematik lyckats bevaras för eftervärlden. I sitt testamente bestämmer hon att helheten inte får skingras och att den får visas först 20 år efter hennes död.
Återupptäckten började på Sveaborg
Hilma af Klints andliga värld är inte helt lätt att tyda och bli klok på. Alla texter i Tidsandans visionär är heller inte helt lätta att ta till sig men boken ger ett intellektuellt sammanhang och belyser tydligt och mångsidigt det fascinerande i hennes förmåga att skapa ett eget gudomligt universum som hon lyckas bevara som en unik, enastående helhet för framtiden. Det kräver styrka och självförtroende.
I det här sammanhanget kan vi i Finland känna en viss stolthet. Den allra första separata utställning med Hilma af Klints verk kunde ses på Sveaborg 1988. Det var på initiativ av Maaretta Jaukkuri, som tog kontakt med antroposofen och konstvetaren Åke Fant i Steinercentret i Järna, där arbetena fanns. Det var de första stegen mot återupptäckten av Hilma af Klint.
Dessutom lyfter Marco Pasi i bokens sista kapitel fram Sixten Ringbom, tidigare professor i konsthistoria vid Åbo Akademi, som med sin bok The Sounding Cosmos, har varit en enorm inspirationskälla för ny forskning om relationen mellan teosofi, alternativ andlighet och modern konst. Boken Tidsandans visionär lyckas fördjupa fenomenet Hilma af Klint och nu växer floran av litteratur.
Börjar inte tiden vara mogen för ett museum i hennes eget hemland? Sverige borde smida medan järnet är varmt och se henne som den tidlösa pionjär hon är och hitta ett varaktigt hem för henne, helst ett tempel, enligt Hilmas egen vision.