Bland dinosaurier och dronter

Beter sig människan som en invasiv art på jorden, likt mördarsnigeln? Vi behöver en naturekonomisk helhetsanalys.

Stirrar vi oss blinda på fingret – klimatet – men missar månen – jordens ekosystem, våra naturekonomiska livsvillkor? Naturen är inte statisk. Panta rhei – allting flyter, lär den grekiske naturfilosofen Herakleitos ha observerat. Senare kullkastade Galilei och Darwin den katolska kyrkans grundmurade världsbild, enligt vilken jorden vore en mittpunkt i ett oföränderligt världsallt med människan som skapelsens krona. Arter utvecklas och dör, med eller utan mänsklig påverkan. Också människan tillkom som resultat av en serie lyckosamma sammanträffanden.

Ända sedan istiden, i snart 12 000 år, har vår civilisation gynnats av ett stabilt klimat. Vi idkar jordbruk, bygger städer, koloniserar jordens alla vrår – med kraft av fossila råvaror. Redan 1873 presenterade den italienske geologen Antonio Stoppani tesen att Homo sapiens påverkar naturen i betydlig grad. Har vi genom våra ingrepp i miljön, ekosystemen och klimatet inlett ett nytt tidevarv? Befinner vi oss i startgroparna till en ny geologisk epok: antropocen, människans tidsålder? De vetenskapliga argumenten är robusta. Det klimatpolitiska tåget må tuffa vidare trots uteblivna toppmöten – samtidigt är det häpnadsväckande hur lite vi pratar om biodiversitet, naturens mångfald och artdöd.

Historisk massutplåning har ägt rum i fem repriser. Under drygt 4,5 miljarder år hinner otaliga organismer, liksom mänskliga civilisationer, både växa fram och utplånas. Det senaste massutdöendet – dinosaurierna – ägde rum för 66 miljoner år sedan. Nu menar forskarna att vi befinner oss i historiens sjätte massdöd. Massutrotning sammanfaller med extrema förändringar i klimatet, i havsnivåer och i havsvattnets surhetsgrad. Sedan 1980-talet accelererar försurningen av världshaven igen, medan temperaturen stiger i atmosfären. Frågan bör ställas: verkar människan som en naturkraft i sin teknoimperialistiska expansionism?

Förutom dinosaurier och mammutar är den mest kända artförlusten kanske dronten, vars utseende finns bevarat i teckningar och målningar från 1600-talet. Den flygoförmögna fågelarten upptäcktes under en holländsk expedition till

Mauritius 1598, mindre än ett århundrade senare var den utdöd.

Termen massdöd är laddad. Det är vanskligt att kalibrera en uppbyggande eko- och civilisationskritik. Precis som inom klimatfrågan bör man undvika ordval som skapar kollektiv skuldbeläggning, förtvivlan, apati eller andra ångestladdade motreaktioner. Annars drar sig parterna snabbt tillbaka i sina skal, med låsta identitets- och trosföreställningar. Ändå erbjuder varje kris – eller pandemi – diskussionstillfällen som inte ska förspillas.

Biologisk mångfald har några futtiga årtionden på nacken som begrepp: den första FN-konventionen antogs vid Rio-konferensen 1992. Förlusten av biodiversitet är betydligt äldre än så. Naturen ställer krav på människan. Även om vi tar den för given, sorglöst definierar den som vår privata egendom och ett gränslöst verktyg för konsumtion och tillväxt kan naturen protestera – men endast med lång fördröjning och via ett stumt, blint och övermäktigt språk.

EU:s jordbrukspolitik främjar volym och effektivitet på bekostnad av biodiversitet. Enfald och monokultur skapar sårbarheter. Dessutom tär vi på naturens livsviktiga ekosystemtjänster, som inte går att köpa för pengar: syrgasproduktion, rening av vatten, klimatreglering och kolsänkor, pollinering, jordmånsbildning samt biologisk skadedjurskontroll.

Varje gång vi hyvlar det biologiska kreditkortet dräneras kapitalet från naturens biologiska konto. Överkonsumtion är som snabblån, trenden tickar på med hög ränta – och pappa är pank, det finns inga kryphål.

Lika lite som det går att spika fast absoluta tröskelvärden inom klimatet går det att identifiera definitiva brytpunkter inom biodiversitet. Våra ekosystem är lokala – men hänger ihop via oförutsägbara kopplingar. Vår planet utgör mer än summan av sina enskilda delar. Vågar vi sluta blunda, ta fram huvudet ur den teknoutopistiska busken och börja ifrågasätta?