Fallet Haavisto

Om ett av journalistikens mål är att bringa klarhet i komplicerade frågor går fallet Haavisto och grundlagsutskottet till historien som ett lågvattenmärke. Här skapades förvirring, inte klarhet.

Låt oss försöka bena ut det viktigaste.

Är grundlagsutskottet en domstol? Nej. Det är ett utskott bland många i riksdagen. Det befolkas av riksdagsledamöter som enligt den politiska folkloren lämnar partiboken utanför utskottssalen. Mental akrobatik i högre skolan.

Frågan är dock motiverad. Det kan till och med vara nyttigt att dra parallellen till domstol.

Det är ju ingalunda ovanligt att domstolar fäller sitt utslag per omröstning. Det gäller Högsta domstolen (HD) och Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) likaväl som tingsrätter och hovrätter. Många uppmärksammade fall har fått sin slutliga utformning med siffrorna 2–1.

Tre domare i HFD kan på goda juridiska grunder landa i såväl friande som fällande dom. Juridikens väsen handlar inte om matematisk tydlighet. Vi inbillar oss ibland det.

Och varför är det så? För att inga lagar kan formuleras så att de fungerar som en lättläst manual i fall som fall. Lagar tolkas.

Det förklarar också varför drygt tio sakkunniga som hördes i grundlagsutskottet kom till motsatta ståndpunkter. En del ansåg Haavistos agerande vara lagstridigt, andra såg inte problematiken så.

Det för oss in på det majoritetstänk som gröna politiker tillämpade i sin iver att helt fria Haavisto. Tänk så här: Om det vore så enkelt att utskottet kallar in x antal experter och utskottssekreteraren prickar av var de landar – då skulle väl utskottets insats vara obehövlig, eller hur? Sekreteraren räknar sina streck och förkunnar en "dom".

Hur de sakkunniga resonerar har däremot relevans för enskilda medlemmar i grundlagsutskottet, som är satta att författa utlåtandet till riksdagen.

Om man inte själv är jurist, hur intar man sin ståndpunkt? Man lyssnar till experter och bildar sig en uppfattning. Lätt är det inte.

Grundlagsutskottet har i decennier skapat sig en arbetsmetod där man försöker nå enighet i frågor som har klar politisk koppling.

Men det finns något i enhällighetskravet som väcker mina misstankar, eftersom jag aldrig har sett eller hört utskottet förklara sin metod.

Kan det rentav vara så att utskottet i något skede av behandlingen stannar upp och genomför ett slags inofficiell omröstning eller annan numerär kartläggning? Och att den så uppkomna minoriteten i enhällighetens namn finner sig i majoritetens hållning?

Och vilken är utskottssekreterarens roll? Det är han eller hon som gör utkasten till utlåtande. Det ska väl i och för sig gå att mäta: hur många utkast har i praktiken blivit utskottets ståndpunkt? Vad jag vet finns ingen forskning på det här området. Akademiska jurister, ta lyra!

Så långt det "juridiska" i ett politiskt tillsatt utskott med partianslutna ledamöter.

Nu till det förvaltningsmässiga – ett centralt element i processen.

Fallet Haavisto handlade i grunden om fundamentet i den finländska förvaltningen: den oförvitliga tjänstemannakår som ska åtnjuta allmänhetens stora förtroende. Och, påstår jag, fortfarande gör det.

Minister Haavisto ställdes inför en tjänsteman som med hänvisning till lagar och regelverk inte ansåg sig kunna handla enligt ministerns politiska ambition.

Ministern som gick in för att röja honom ur vägen, permanent dessutom, lät sig – som jag ser det – ridas av det vi alla har på våra axlar: prestigeryttaren. Det gällde förvisso också den tjänsteman som enligt Haavisto stod i vägen för det operativa i fallet al-Hol.

Det var också uttryckligen detta förfarande som grundlagsutskottet klandrade. Till det politiska målet tog man inte ställning.

Nu till det politiska.

Det är symtomatiskt att reaktionerna på utskottets betänkande nästan ett till ett kan grupperas enligt vad bedömaren anser i den politiska sakfrågan: Skulle barn och mammor tas hem från al-Hol eller inte?

Det fanns många jesuiter i parlamentet. Oroväckande många ledamöter deklarerade att det politiska – och humanitära – målet var överordnat laglighetskraven i myndighetsagerandet.

Kort sagt: det var politiskt och humanitärt rätt av Haavisto att agera för en repatriering – alltså kan han inte klandras för att han kom att räta ut någon juridisk kurva. Finland binds ju dessutom av internationella människorättsavtal.

Vi avrundar: Det juridiska, det förvaltningsmässiga, det politiska. Tillsammans gav det frukthandlarens julafton: äpplen och päron blandades så det stod härliga till.

I spetsen för förvirringen gick parlamentariker som lät ändamålen helga medlen.

Det är oroväckande om vi vill fortsätta att ty oss till en förvaltningskultur där regelverk och arbetsfördelning mellan politiker och tjänstemän har en betydelse.

De grönas Outi Alanko-Kahiluoto som i sin iver att fria Haavisto skickade argumenterande e-post enbart till regeringsfrontens ledamöter i utskottet verkar inte ha förstått något av grundlagsutskottets roll.

Hur hamnade vi här? Det finns en politikertyp hos inte minst De gröna och Vänsterförbundet som bygger sin självsyn på idén om moraliskt högre stående individer som i kraft av denna position har rätt att ta genvägar.

Man är med andra ord beredd att föra in element av civil olydnad i förvaltningen. Skakigare än så kan det inte bli.

Utrikesminister Haavisto sade sig ta till sig grundlagsutskottets klander.

Förhoppningsvis har hans gröna kolleger sinnesnärvaro nog att skilja politisk ändamålsenlighet från förvaltningens regelverk.

Också grundlagsutskottet står inför en nödvändig utmaning.

Man måste förklara med vilken metod man vaskar fram den enhällighet man säger sig eftersträva. Ingen annan kan skapa den trovärdigheten.

"Om det vore så enkelt att grundlagsutskottet kallar in x antal experter och utskottssekreteraren

prickar av var de landar – då skulle väl utskottets insats vara obehövlig, eller hur?"

TORBJÖRN KEVIN

Journalist, tidigare chefredaktör, tjvkevin@gmail.com