Romanen som enda möjliga tröst
Yiyun Li skriver om en mor som försöker föda sin son på nytt i ord efter att han valt att dö vid sexton.
ROMAN Yiyun Li
Dit mina tankar inte når Översättning: Nik Ruth Persson Norstedts 2020
Yiyun Lis roman Dit mina tankar inte når är en bok om en mamma och författare som talar med sin döda son Nikolai (namnet har han hittat på åt sig själv). Modern-jaget återskapar honom, som den han var och som den hon föreställer sig att han är nu som död. Nikolai har valt att dö som sextonåring, på vilket sätt får läsaren inte veta och det spelar heller ingen roll. Orsaken är en psykisk smärta han har burit på hela livet. Modern har själv i det förflutna haft perioder av svår depression, liksom sonen är hon en perfektionist av den riktigt självplågande sorten.
Samtalet är eldigt men vänligt, både modern och sonen verkar fria från agg. Modern ställer sig frågan hon aldrig kommer att få svar på, om varför man tar livet av sig: är det för att man inte vill leva, eller för att man inte vet hur man gör det?
I närheten finns också den äkta mannen och en son till, men de förblir anonyma. Det här är inte deras bok.
Nikolai är (också) som levande ofattbart intelligent, vilket antagligen är en orsak till hans ensamhet.
Som ingen inser att han bär på eftersom han är så omtyckt av alla. Han är redan som liten en mästare på att baka, först efter hans död förstår mamman i hur hög grad bakandet var hans sätt att meditera när han var orolig.
Inte bara rekord i fiffighet
Under långa passager tänker jag att författaren är offer för sin egen virtuositet. Dialogerna kan bli som räckor av aforismer:
”Dilemman finns överallt, sa han, var du än är.
Di-lemman: två antaganden. Allvetande och minne: båda tvivelaktiga. Om man måste välja? Minne är som ögonfärg, sa han. Något alla har.
Men man kan välja att blunda, tänkte jag.
Det ändrar inte ögonens färg, sa han.”
Men medan berättelsen utvecklar sig kommer jag fram till att det inte (i alla fall enbart) handlar om behovet hos en författare att slå rekord i fiffighet, utan om behovet hos jaget i boken att klamra sig fast vid sin förmåga att använda ord, för att det är det enda skyddet mot hopplösheten.
Jaget har en gång fött sonen till världen, nu gör hon samma sak på nytt genom ord.
Det som går lättast för modern att föreställa sig är nämligen hur sonen argumenterar som död. I övrigt vet hon inte mycket om hur han har det, och han berättar inte (eftersom det är hon som föreställer sig honom berättande). Han har det inte dåligt och verkar inte ledsen. Något slags behov har han, men till några detaljer när det gäller den saken sträcker sig inte mammans jordiska fantasi.
Gripande, också roligt
De två har en språkdiskussion som löper genom boken, där mamman för fram att hon vill avskaffa adjektiven och sonen försvarar dem. Han menar att ”Världen skulle var en vildare terräng för fantasin om adjektiven fick löpa fritt utan att behöva modifiera något”. Som svar på moderns påstående att ”imposant, eupeptisk, liminal” inte har mycket konkret innebörd utan substantiv.
Språkdiskussionen visar på ett intressant sätt deras (lite) olika syn på existensen.
Boken är på sina ställen, förutom gripande, också rolig. Det finns ögonblick då det känns som om en nyuppfunnen naturlag gör Nikolai levande. Som när mamman berättar om en dröm hon haft, där Nikolai ropade att han var hungrig, och Nikolai svarar att han önskar att han haft samma dröm, för då skulle det ha känts som om det hade hänt på riktigt.
Boken igenom kritiserar sonen (alltså med de ord jaget lägger i hans mun) hennes skrivande, och hon håller överlag med. Trots det arbetar berättelsen hela tiden mot det slut där jaget konstaterar att hon nu har gett Nikolai en fiktiv form. Utgående från den ska hon skriva en roman, som Nikolai inte kommer att behöva läsa. Det är fyndigt, och ganska tröstande, som slut.
Nik Ruth Perssons översättning fungerar bra.