Otryggt, oroligt och oförutsägbart
Svåra och tunga saker behöver naturligtvis också formuleras. Men recensenten upplever det som att chockvärdet är viktigare än bearbetandet och läkandet i Haren slår en kullerbytta.
ROMAN Emöke Andersson Lipcsey
Haren slår en kullerbytta Bokförlaget Korpen 2020
”Ruskig”, antecknar jag till sist efter avslutad läsning. Emöke Andersson Lipcseys roman Haren slår en kullerbytta fångar genast i inledningen min uppmärksamhet och mitt intresse, men under läsningens gång undrar jag allt oftare vart författaren är på väg med sin berättelse.
Romanen är ursprungligen skriven på ungerska och översatt och bearbetad av författaren själv. En viss språklig otymplighet förekommer ibland, men det är knappt så att man hinner reagera över det innan man chockas av handlingens råhet.
Perspektivet växlar mellan fyra karaktärer som ibland rör sig på olika tidsplan och olika verklighetsnivåer. Berättelsen utspelar sig i Göteborg och glasblåsaren och spårvagnsföraren Linda har en strulig relation till sin vuxna dotter Johanna. Lindas förhållande med sambon Jonas är mer vana än passion, och hennes minnessjuka mamma sitter onåbar på ett äldreboende och minns förvirrat sin ungdom.
Linda får spendera största delen av handlingen med att vara orolig för Johanna som lever ett dålighetsliv Linda har svårt att ingripa i. Jonas råkar ut för mystiska händelser med en hare, och intresserar sig alltmer för farmaceuten i det lokala apoteket och för den mamma som valde alkoholen framför honom för länge sedan. Lindas mamma kommer in som en egen röst rätt sent i boken och genom demensdimmorna tränger hennes smärtsamma minnen fram. Det är olika sorts bagage de bär på, karaktärerna, men allt är tungt, riktigt tungt.
Otrygg miljö
Handlingen är orolig och oförutsägbar – men rätt snabbt börjar man känna på sig att man inte ska våga hoppas på ett lyckligt slut. Andersson Lipcsey tar inte hand om läsaren, utan knuffar in en i en skildring av olyckligheter och återkommande sexuella övergrepp utan att trösta eller ge svar. I verkligheten ges kanske inte alltid sådana svar, men som läsare famlar man här efter en poäng, en mening, en lärdom, någonting.
Här finns också surrealistiska inslag som kunde öppna för alternativa tolkningar. Men frågan är om till exempel scenerna med haren som slår kullerbyttor överhuvudtaget vill bli tolkade, och ”verkligheten” i berättelsen är ändå för krass för att låta sig påverkas. Det är snarare så att surrealismen skorrar mot den råa och brutala verklighetsskildringen och bidrar till läsarens osäkerhet inför berättelsen.
Svåra och tunga saker behöver naturligtvis också formuleras. Men jag upplever det som att Andersson Lipcsey gör det genom att skapa en otrygg miljö där chockvärdet är viktigare än bearbetandet och läkandet.
Psykisk råhet intressantare
De olika karaktärerna ges olika mycket utrymme i boken, men väven av perspektiv möjliggör ändå många olika berättelser och sidospår (och mera olyckligheter, suck).
I den alltmer bisarra och grymma handlingen framstår dottern Johanna som den mest osympatiska karaktären. Samtidigt är hon så irriterande bra skriven att de övriga karaktärerna tappar färg bredvid henne. Andersson Lipcsey växlar mellan att utmana och stimulera läsarens empatiförmåga genom att låta Johanna provocera ordentligt och sedan påminna om hur trasig och utsatt hon är.
I den såriga mor- och dotterrelationen ger Andersson Lipcsey en träffande inblick i hur det kan se ut när man står som handfallen inför sin egen familj. Får en mamma känna att hon inte orkar förstå sitt eget barn? Här tar sig råheten ett mindre fysiskt uttryck, men den psykologiska spänningen säger mer och är intressantare än de upprepade våldsskildringarna.
Romanens styrka ligger i relationsbeskrivningarna, men handlingens grymhet dominerar läsupplevelsen. Efter den lovande inledningen svalnar mitt intresse ganska snabbt och ersätts med växande oro och obehag.