Bäst på att vara sämst
Då huvudpersonen Bibbs trampar omkring i ett ingenmansland och berättelsen känns tjatig går det alltid att fokusera på språket i Tone Schunnessons roman.
ROMAN Tone Schunnesson
Dagarna, dagarna, dagarna Norstedts 2020
I Tone Schunnessons debut Tripprapporter levde en del enskilda scener starkt, medan helheten var splittrad och berättelsens rörelse framåt hackig. I alla händelser har
den bland en del yngre skribenter blivit något av en kultroman.
Uppföljaren Dagarna, dagarna, dagarna ger oss tillfälle att möta Bibbs, som utan någon annan talang än en hungrig gåpåaranda haft en del gyllene år som bloggare, programledare och påverkare på sociala medier. Men den tiden är förbi, de yngre som en gång beundrade henne har tagit över, och hon är numera i praktiken en 39-årig föredetting.
Och det är svårt för henne att förändra sitt liv, hitta något nytt att satsa på, då hon under de senaste decennierna inte utvecklat sig på annat sätt än att kilona blivit fler, åldern högre och attityden råare. En gång i tiden älskades hon kanske för att hon skickligt kunde dölja sina brister, men om hon nu älskas av någon är det snarast för att hon – med egna ord – är ”bäst på att vara sämst”.
Då skeendet rullar i gång blir hon dessutom lämnad av sin sambo Baby, och lägenheten är skriven på honom. För 100 000 kronor får hon ta över kontraktet, säger han, och sedan går fortsättningen i det stora hela ut på att hon med alla medel försöker skaffa fram pengarna.
Luttrad och gränslös
Den berättelsen är spretig och tunn, men texten lever i stället på själva porträtteringen av Bibbs. En glamourös förlorare som ligger långt nere i klasshierarkin men vägrar att acceptera situationen, och tvärtom mot bättre vetande gärna hävdar att hennes möjligheter fortfarande är oändliga.
Den skevheten ger ställvis texten spänning, och hennes osentimentala syn på existensens villkor kan också väcka intresse. Här är normala moralbegrepp satta ur spel och nästan allt tillåtet.
Hon verkar tycka att en del sexuella övergrepp ju bara är något man måste kunna ta, att det hör till, och drar sedan själv till med en falsk våldtäktsanklagelse – eftersom hon tror sig ha en del att vinna på den. Hon är luttrad och ibland helt gränslös, och hennes förhållande till lögnens estetik är så avancerat att det nästan blir tänkvärt.
”Under tiden vi talade i telefon hade jag glömt att det var en lögn eftersom behovet att skydda lögnen ställt sig i vägen för lögnens faktum.”
Förtingligandets värld
Det här är i grunden också en roman om förtingligandets värld, där jaget värderas utgående från följarnas antal och hur många som känner igen en på gatan. Hur många inbjudningar till spännande tillställningar som droppar in, eller hur många tusenlappar som erbjuds för ett deltagande i någon show.
Romanen har sina underhållande och smarta stunder, men Schunnesson tenderar också att veva likartade poänger och krokar om och om igen. Men under skeden då Bibbs trampar omkring i ett ingenmansland och berättelsen känns tjatig går det alltid att fokusera på språket. För det är avslappnat och lekfullt, och landar i den talande avslutningsfrasen ”solen lyste som en fucking fittapelsin på himlen”.
En lite slarvigt ihoprafsad roman är det, men den har gnista och liv. Kanske bättre så än en noggrant utmejslad text utan gnista eller liv.