Rodney Graham – renässansmän i kameleontförpackning
Mångsysslaren Rodney Graham presenteras för första gången i Finland genom en samling självporträtt där konstnären uppträder utklädd till andra. De stilistiskt snygga fotografierna öppnar upp för frågor om konstnärens sanna person samtidigt som de väller ut i rummet och suddar ut linjerna mellan konstverk och rekvisita.
KONST Konstnärer och modeller – Självporträtt i förklädnad
Serlachiusmuseet Gösta i Mänttä, till 18.4.2021
Självporträttet har alltid intresserat såväl konstnärer som betraktare. Motivet tillåter konstnärer att visa upp sig själva och sitt konstnärskap som kommer an på betraktaren att ivrigt tolka. Av äldre konstnärer är självporträtten ofta de enda bilder som finns att tillgå och de präglar därmed hur vi föreställer oss personer som Rembrandt, Dürer och, varför inte, Helene Schjerfbeck.
Som alltid finns det två sidor av myntet och den digitala konsttidskriften Hyperallergic.com publicerade till exempel nyligen en artikel om farorna med att börja se porträtt som fakta snarare än konst. Mot den här bakgrunden kan också den kanadensiska konstnären Rodney Graham betraktas. I sitt arbete har han medvetet valt ett tillvägagångssätt som blandar verklighet med fiktion och tänjer på självporträttets gränser.
Roller och kulisser
Graham, vars produktion visas för första gången i Finland på Serlachiusmuseet Gösta i Mänttä, är mest känd för sina självporträtt i vilka han utmanar jaget.
I jättelika, knivskarpa och självlysande fotografier framställer konstnären sig själv i olika roller och scenerier. Ömsom är han en dammsugande gallerist på 1940-talet, ömsom en konstnär eller trummis på 1960-talet. Bilderna är ändå mycket mera än passiva personporträtt då Graham placerar in varje karaktär i en kontext, komplett med kulisser och datum.
Konstnären är inte bara fotograf och modell utan har, med hjälp av sin verkstad, skapat all rekvisita i bilderna, från målningar till tryckta tidningar. Mångsysslaren Graham ägnar sig även åt video, film och musik.
Konst eller rekvisita
Utställningen, kuraterad av kritikern och konstnären Timo Valjakka, kommer väl till rätta i museets största utställningssal då de monumentala fotografierna kräver ett visst utrymme för att kunna tas in i sin helhet. Trots att Graham varit aktiv som konstnär sedan 1970-talet härstammar de allra flesta verken från förra decenniet.
Det som lyfter utställningen är valet att komplettera fotografierna med rekvisita från bildernas kulisser. Stålkonstruktionen Roterande ställ (rött, blått, gult, grönt, orange) bestående av inverterade droppmålningar för en aktiv dialog med det liknande verket i fotografiet Begåvad amatör, 10:e november, 1962. Den fysiska förekomsten av Grahams piprensarskulpturer och abstrakta Picassoinspirerade målningar tillför en tredimensionalitet som separerar det verkliga rummet från konstnärens fotograferade värld och skapar en spänning i salen.
Även om varje fotografisk scen skiljer sig åt till sitt motiv och genom sin sammansättning av både förväntade och överraskande komponenter, har konstnären lyckats förmedla en familjär känsla. Verken leker med konsthistorien och popkulturen, dels som en hommage till traditionen, dels som en skämtsam lek med konceptet konst och dess definition.
Det finns en viss medvetenhet om hur allting som konstnärens hand har rört vid kan benämnas som konst – trots att skapelserna i det färdiga fotografiets värld tagits fram av en amatör eller som rekvisita. Flera av verken är skapade med glimten i ögat, som videoverket Två satser för preparerad cello, där Graham utklädd till musiker vrider och vänder på en cello tills ett par manschettknappar ramlar ut. Små finurliga detaljer – hundratals cigarettfimpar hos amatören som vill lära sig måla – tillför humor och går lätt att urskilja tack vare verkens storlek och otroliga skärpa.
Jagets karaktär
Videon där cellon är central på ett okonventionellt sätt för mina tankar till Iiu Susirajas konst där hon i utlämnande självporträtt utforskar objekt utanför deras primära användningsområden. I kontrast till Susirajas verk där hon oftast möter betraktarens blick verkar Graham obrydd av kameran och smälter i stället in i sin roll och bildens större kontext.
Då jag som betraktare knappt reagerar på att det är konstnären själv i bilden uppstår frågan: vad kan ett självporträtt säga om en person som ständigt låtsas vara någon annan? På samma gång vittnar verken om alla de roller vi axlar genom livet och hur det kan vara lättare att spela någon annan än att blotta sitt sanna jag. Graham demonstrerar jagets ständigt föränderliga natur och hur människan har förmågan att anpassa sig till sin omgivning. Fake it till you make it.