Leverlåda är ingen julrätt

Så rationaliserar vi fattigdomens kännemärke – brödköerna.

Leverlåda är ingen julrätt. Det slår jurisdoktorand Otto Meri i Helsingfors fast dagen före jul. På Twitter vill han visa omvärlden att han lever, andas och kandiderar i vårens kommunalval.

Han har väl rätt i sin spontana folklivsforskning. Kålrotslåda, morotslåda och sötad potatislåda hör av tradition till det finländska julbordet. Vill man däremot profilera sig som konservativ ska man helt riktigt ta avstånd från lådor på batat, rödbeta eller lever med ris.

Men för en del finländare är det leverlåda på julbordet. Eller så ingen mat alls. Eller som jag läste på sociala medier efter julen 2020: Hade alla sju barn här. Antingen satsa stort på maten eller sen köpa dyra presenter. Valde maten.

Stadsfullmäktige Otto Meri söker omval i april för Samlingspartiet. Han poserar på julafton tillsammans med en cockerspaniel i tomteluva. I mellandagarna skriver han:

"Jag förstår mig inte på det här hyckleriet kring mathjälp. Så länge det finns gratis mat, så finns det också köer. Den största delen av dem som får mathjälp är helt vanligt folk, för vilka lite köande är ett billigt pris för en värdefull matkasse. Så fungerar homo economicus."

Det är med den sortens lakoniska "förnuft" som vi gör de allt längre vindlande brödköerna i Finland permanenta. En fattigdom som vi dessutom numera inte skäms att stämpla som klimatsmart eftersom den tar hand om matsvinnet. Det vill säga det överutbud som vi andra har råd att njuta av när vi strosar bakom kundvagnen, och med konsumentens kungliga gest kan gå förbi och lämna i hyllan. Tagit del. Ej köpt.

I Stockholm hade fattigdomen byggts in i systemen på ett annat sätt. För det är fattigdom alltid – inbyggd. Som ett kullager i en maskin.

Vi talar om fattiga som ett slags socialt exkluderade skrotdelar som inte fått plats i mekanismen. Ändå är de ofta är inbyggda i systemen, de fattiga som cyklar runt som matbud på tveksamma timlöner med våra middagar på ryggen. Investerare blir rika även på Lidl och Walmart som finns till för dem som har allra minst.

I Stockholm fanns ingen vettig återvinning av flaskor och tomburkar, mot Finlands ständigt elegantare och mer högdigitala returautomater. Affärskedjorna och Alko samarbetar och här löper det hur bra som helst.

I Sverige bärs det mesta till sopkärl, särskilt glaset. Kring sopstationen på Igeldammsgatan, bakom hörnet där jag bodde, svärmade en grupp utsatta människor vars "arbete" eller "affärsverksamhet" var att fiska upp flaskor och burkar med långa skräptänger. Och så bars allt i stora säckar om hörnet till någon som köpte upp.

Där var fattigdomen organiserad så – genom en sak samhället lät bli att organisera. Medelsvenssons kunde också ur sitt hushåll bära en kollektion tomflaskor och burkar till närmsta bulgariska rom som tiggde nere på gatan. Och som tackade och log.

Bulgarien har Europas största fattigdom. Mer än var fjärde bulgar riskerar att bli fattig. I Norden är det då mycket bättre.

I Finland har vi lyckats lösa bostadslösheten, men inte brödköerna. I Sverige är fattigdomen inte så mycket materiell; man är fattig på trygghet bland gängregimerna och förortsvåldet. Norge har den minsta barnfattigdomen i Europa, men stora barnfamiljer hamnar ofta i utkanten ändå.

I Danmark talar man mycket om att falla i likgiltighet, på grund av arbetslöshet eller psykisk sjukdom. Island sägs ha Europas minsta fattigdomsfällor, men där handlar det ofta om finanserna, för stora lån och svårigheter att i ett dyrt land kunna klara plötsliga extra utgifter.

Så sitter en jurisdoktorand – vid ett statligt universitet utan att alls betala de reella kostnaderna för sin examen – och skriver gliringar om andras "lätta jobb" i brödköerna i ur och skur i Kvarnbäcken.

Det är inte svårt att sätta sig ner och skriva en travesti på hans tweet. Om hyckleriet kring att vara sin egen lyckas smed på "eget arbete". Om hur en kort och tafflig tweet är ett billigt pris för att för en stund ha illusionen av att man själv har "värderingar".

”I Stockholm hade fattigdomen byggts in i systemen på ett annat sätt. För det är fattigdom alltid – inbyggd. Som ett kullager i en maskin.”

JAN-ERIK ANDELIN Reporter