En stark och snygg men frånvarande far
Efter en dokumentär om fosterpappan är det dags för den stilige kvinnokarlen Hardy Alandh, Tom Alandhs biologiske far, att träda fram. Det rörande pappaporträttet skildrar också en tänkvärd klassresa i nittonhundratalets Sverige.
Hur nära inpå sin egen hud vågar en dokumentärfilmare gå? Mörtfors-Tarzan är kanske Tom Alandhs personligaste dokumentär hittills. Här serveras vi bitar av en av Sveriges största dokumentaristers barndom – en berättelse om att växa upp med en pappa som var både stark och snygg, men oftast frånvarande.
Det finns ändå inget bittert i Alandhs tonfall, tvärtom är den knappt en timme långa SVT-dokumentären ett kärleksfullt pappaporträtt. Kanske beror det på att en pappas kärlek ändå kan avläsas i hälsningarna på vykorten postade från fjärran adresser, kanske på att det är den vuxne, ja, 76-årige sonen som sammanfattar sin fars liv med en vetskap om att människor är stora mysterier fulla av brister, gråskalor och motsättningar, men att de oftast också vill väl. Vid närmare eftertanke är det ju det som Tom Alandhs sympatiska dokumentärer alltid handlar om. Och om att livet inte alltid går som planerat.
Bondpojken blir direktör
Efter fosterpappan, muraren Oscar, som porträtterades i den varma filmen Oscar och Greta och huset de byggde (2017) som även lyckades teckna en bit svensk arbetarhistoria, har turen kommit till Tom Alandhs biologiske far, Hardy Alandh, eller "Tarzan" som vissa liknade den mörke muskulöse Åmålsbördige charmören vid. Också här vankas en klassresa, en bondpojke som blir lokförare, ingenjör, ja, till och med direktör, men som också kraschar och ramlar ner för samhällsstegen och slutar som fattig pensionär, märkt av ett hårt liv.
Begåvad är han, men det viktigaste är inte hans yrkesbana utan den sociala kompetensen han odlar. En formuleringsförmåga i både tal och skrift, en känsla för det estetiska, dansant och vrålsnabb vid ratten i den röda Lancian, nästan i samma klass som Fangio, raceridolen.
De här egenskaperna går också hem hos kvinnorna som bildar ett eget kapitel i Hardy Alandhs biografi. Rörande tålmodigt redogör Tom Alandh för faderns invecklade romanser – för det kraschade äktenskapet med hans egen mamma, för relationen med arvtagerskan, relationen med skådespelerskan och de regelbundna kontaktannonserna i Dagens Nyheter där en "karla-karl" söker "en riktig kvinna med q".
Både fula och fina sidor
Ibland hör vi Hardy Alandh själv resonera om kvinnor med sin mörka stämma. Inspelningen kommer från de sex kasetter han lämnade efter sig, som sonen Tom Alandh till en början inte ville lyssna på. Och här kommer vi till dokumentärens styrka! Att närma sig de här sidorna av en far skulle vara tungt för vilket barn som helst. Samtidigt fångar Alandh en svårighet som för vart barn kan vara igenkännbart, att se sina föräldrar utifrån, som egna komplexa individer med både fula och fina sidor.
Att närma sig de här sidorna av en far skulle vara tungt för vilket barn som helst. Samtidigt fångar Alandh en svårighet som för vart barn kan vara igenkännbart, att se sina föräldrar utifrån, som egna komplexa individer med både fula och fina sidor.
Dokumentären bjuder på mycket mer: den trygga alandhska stämman, språket som både målar och träffar mitt i prick och det lika träffsäkra bildberättandet som huvudsakligen förlitar sig på tidsenligt arkivmaterial vid sidan av fotografierna på Hardy och familjen.
Själv konstaterar Tom Alandh att hans egna drömmar mer påminde om den anspråkslöse fosterfaderns. Men är det inte någonting av Alandhs gärning, hans sätt att zooma in på den lilla människan, som syns i lokföraren och amatörpoetens Hardys dikt om en vanlig svetsare? "Han var och förblev en kugge, ja, en av de många små / som tjänstgör i Livets Verkstad / så länge hjärtat kan slå".