Makthungern drev Mona Sahlin framåt
Drivkraften i den svenska socialdemokratiska politikern Mona Sahlins politiska liv var hungern efter makt och viljan att förändra. Det blev en del toppar, men också några djupa dalar.
FACKLITTERATUR
Mona Sahlin, Henrik Johnsson:
Makt – Lös
Bonniers 2020
Mona Sahlin hade stark tro på det socialdemokratiska partiet. Partiet hade stark tro på henne. Men mest av allt hade Mona Sahlin en stark tro på sig själv och sin förträfflighet. En häpnadsväckande, på gränsen till irriterande idealistisk självbild, där hon skrupellöst framhäver sig själv genom hela sin politiska karriär. Men hennes starka engagemang för mänskliga rättigheter, de utsatta i samhället, jämställdhet, kampen mot rasism och orättvisor går det inte att ta miste på.
Boken Makt Lös, skriven av henne själv i samarbete med Henrik Johnsson, känns både som en uppgörelse och ett försök att rentvå sig.
Sahlin föddes in i en sossefamilj, men var inte säker på sin egen politiska övertygelse. Att det blev sossarna år 1973 hade säkerligen att göra med Ingvar Carlsson, som var en trogen gäst i barndomshemmet. Och Olof Palme, som Sahlin beundrade och såg som en stor ledare och förebild.
Tobleronetrubbel
Mona Sahlin fick prova på mycket inom politiken. Hon valdes in i riksdagen 1982, som yngsta ledamot. 1990–1991 var hon arbetsminister. Som partisekreterare 1992– 1994 fick hon stor synlighet i valrörelsen och ustågs sedan till vicestatsminister 1994 i Ingvar Carlssons regering.
Carlsson hade aviserat att han vill träda tillbaka och uttryckt sin tro på Sahlins förmåga att ta över. Om det inte hade varit för avslöjandet i Expressen om att hon som arbetsmarknadsminister använt statens kreditkort för inköp av bl.a. Toblerone, hade hennes politiska karriär förmodligen sett annorlunda ut.
Hon hade ambitionen, hungern, den politiska näsan och visionen, den verbala begåvningen och icke inte minst ivern att ta över ordförandeskapet. Men inte riktigt koll på vad statens kreditkort skall användas till.
Hon lämnade såväl regeringen som riksdagen. Göran Persson utsågs till partiordförande 1996 och statsminister 1998 då också Sahlin återkom som statsråd, biträdande näringsminister.
Sossarna förlorade valet 2006 och efter det fick Sahlin sin revansch och utsågs till partiordförande 2007, den första kvinnan på posten.
Förväntningarna på henne var stora. Men det blev en brakförlust i valet 2010 – året då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Och Sahlins dröm om att bli den första kvinnliga statsministern i Sverige grusades. I mars 2011 efterträddes hon av Håkan Julholt.
Ny karriär
När Sahlin "gjort slut med partiet" kände hon ändå att hon hade mycket att ge. Hennes starka engagemang i arbetet mot rasism fick utlopp i stiftelsen Expos styrelse och Anna Lindhs minnesfond.
Men Sahlin hade alltid drömt om ett internationellt jobb och utsågs 2012 av regeringen till kandidat för generaldirektörsposten i FN:s Internationella arbetsorganisation ILO, med huvudkontor i Geneve. Hon kandiderade också för posten som generalsekreterare i Socialistinternationalen, vilket hade fört henne till London.
I juli 2014 utsåg den borgerliga regeringen Sahlin till Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Ett uppdrag som skulle passa henne som hand i handske och som hon tog itu med iver. Fokus i hennes arbete skulle ligga på att samla kunskap om hur och varför mänskor söker sig till extremism och vidare till terrorism.
Hon ville få förändring till stånd och få olika myndigheter att samarbeta för att komma åt radikaliseringen i tid. Hon hade höga ambitioner och samlade sakkunniga till gemensamma bord.
Sahlin var sannerligen tillbaka i rampljuset. Något som inte sågs med blida ögon från Sveavägen. "Om du gör ett bra jobb hjälper du en borgerlig regering", var Stefan Löfvéns kommentar.
Mera trubbel
Mindre än två år senare lämnade Sahlin uppdraget, i förtid. Denna gång på grund av ett falskt löneintyg gällande hennes livvakt. Ett brott hon senare erkände och straffades för.
Varför hon agerade så och försökte hjälpa sin nära medarbetare på detta sätt ger hon inget entydigt svar på. Allt ledde ändå till att hon igen förpassades ut i kylan och igen blev ett villebråd för hungriga journalister.
Hon nämner ett par politiker som senare hört av sig till henne – Carl Bildt och Margot Wallström. Partiet hon brunnit för och tjänat kom inte ens ihåg hennes 60-årsdag, utan skickade en ynka blombukett några månader för sent. Detta till en före detta partiordförande och minister. Hade födelsedagen glömts bort om Sahlin varit man? Tillåt mig betvivla.
Drivkraften i Mona Sahlins politiska liv var hungern efter makt och viljan att förändra. Men hon medger också att hon älskat att synas och att stå i centrum. Ett begär hon numera säger sig vara fri från.
– Jag har fått betala ett högt pris för att jag varit så tillgänglig, resonerar hon.
Men det är nog inte bara för det hon har fått betala ett högt pris.