Trumps flört med vit maktmiljöer har kokat över. Maken till politiskt kaos har vi inte sett sedan inbördeskriget 1861.

Med pöbelvälde på Capitolium skämmer USA ut sig inför världen. Trumps flört med vit makt-miljöer har kokat över.

”Diktatorer rider fram och tillbaka på tigrar som de inte vågar kliva av. Och tigrar blir hungriga”, noterade Winston Churchill. Att frihet, sanning, lagstyre och demokrati är bräckliga konstruktioner insåg vi då hatets symbol, sydstatsflaggan, vajade i parlamentsbyggnaden Capitolium.

Vanäran tillfaller främst Donald Trump. Hans totala brist på respekt för landets institutioner, traditioner och rättsväsende har kulminerat. Trump tillträdde som en genuint illiberal president och slutar nu som fullbordad autokrat. Allt tomt prat om ”lag och ordning” urartade i laglöshet. Efter ett uppviglande tal som taget ur en lågbudgetkrutrulle drog Trump sig tillbaka för att via tv skåda ett ovärdigt spektakel. En brokig skara av supportrar iklädda mjukisbyxor och munkjackor, alternativt hemsnickrad militärklädsel, anstormade kongressen i ett försök att sabotera en kontrollräkning av Joe Bidens valseger. Syftet i klartext var att med hot om våld utradera ett fullt legitimt valresultat – förgäves.

Några timmar senare uppträdde Trump för att elda på de i olika omgångar motbevisade vanföreställningarna om ”omfattande valfusk” iscensatt av den ”djupa staten”. Han hyllade den laglösa mobb som provsuttit tronen i maktens kammare och avslutade med orden ”Vi älskar er”. Exakt detta känslobrus – en förbryllande, revanschistisk mix av blind kärlek och blint hat – kännetecknar populismen och den postfaktiska politiken. Maken till politiskt kaos har vi inte sett sedan inbördeskriget 1861. Alltsammans inträffar några dygn efter att Trump med en kombination av bluffar och renodlade maffiametoder försökte pressa Georgias valminister Brad Raffensperger att ”hitta” fler Trumpröster. ”Detta är hur valresultat ifrågasätts i en bananrepublik – inte vår demokratiska republik”, kvitterar förre presidenten George W Bush.

Trumps politiska karriär bygger på nickningar åt farliga fantasier, på ett skamlöst frampiskande av frustration och ilska. Nattens händelser var ingen slump, alltsammans koordinerades via sociala medier. Var detta teater, eller ett seriöst kuppförsök? I vilketdera fallet var det amatörmässigt. Deltagarna upplevde sig handla på uppdrag av en alltmer desperat och ensam president, vars sårade ego intet lärt sig av riksrättegången i fjol. Förvecklingen bekräftar FBI:s tes: att högerextremt våld är det största inhemska hotet i USA.

Man ska varken över- eller underskatta Trump. Han är ett symtom på Republikanernas medvetna försök att avlegitimera demokrater, progressiva och liberaler. Polariseringen i Washington har pågått för full maskin sedan 1990-talet, rötterna till identitetspolitiken är betydligt djupare.

Samtidigt finns en progressiv mottrend. Delstaten Georgia, som länge förknippades med djup rasism, får sin första svarta senator: Raphael Warnock. I kombination med millennialen Jon Ossoff verkar Demokraterna få en effektiv majoritet i senaten – ett svidande nederlag för Trump. Har mittenväljarna tröttnat på wannabe-tyrannens och hans lakejers nyckfulla fasoner? Vågar Republikanerna lämna in skilsmässoansökan, avsäga sig trumpismen och stöta sig med de obrottsligt lojala gräsrötterna?

Alltför länge har sociala medier agerat megafon åt desinformation, konspirationsteorier och hatpropaganda – de passar ju in i affärsmodellen. Därmed har allt fler amerikaner tappat tron på staten, på systemet, på demokratin, på ärliga val och fredliga maktskiften. I en sedermera raderad tweet kallade Trumps dotter Ivanka demonstranterna för ”amerikanska patrioter”. Här finns ingen romantik, enbart paranoia, nihilism och fascistiska fantasier.

Ska vi fria upploppsmakaren Barabbas från korset – förlåta dem som inte vet vad de gör? Med kylig visshet agerar däremot Trump, vars visioner smakar tårgas. En spricka löper genom det republikanska partiet, genom det amerikanska samhället och psyket. Folket lever i separata verkligheter, landet har förspillt sitt moraliska ledarskap. Identitetskrisen har smittat av sig på Europa. Demokratin är en tryckventil, som demagoger gör sitt allt för att sabotera. Ifall väst inte hittar tillbaka till ett stabilt, tillitsfyllt politiskt klimat med spelregler som alla omfattar riskerar vi förlora kalla kriget i efterskott.