Musikaliska fyrverkerier fick flyga till Lissabon för att kunna avfyras
En imponerande insats, speciellt vad gäller att i halsbrytande hastighet spela unisona melodier med helt enhetlig frasering. Efter de nutida verken kändes det nästan gäspigt att återvända till den franska barockens värld.
En strömmad konsert med möten mellan musikstilar sitter bra i pandemitider, då man är svältfödd på möten människor emellan. Att Portugal välkomnar ett gästspel med Helsingfors barockorkester i pandemitider är en intressant jämförelse med läget för kulturbranschen i Finland.
Helsingfors barockorkester
under Marcos Magalhães. Solister Shashank Subramanyam, flöjt; Patri Satish Kumar, slagverk. Strömmad konsert från Teatro Thalia i Lissabon 6.1.
Helsingfors barockorkester tvingades inhibera sin traditionella nyårskonsert i Musikhuset i Helsingfors men fick i stället en inbjudan att genomföra den i Lissabon på trettondagen. Konserten genomfördes där med bravur och kunde avnjutas i hela världen i strömmad form. Någon massiv förflyttning av människor rörde det sig trots allt inte om – barockorkestern med gäster bestod denna gång av elva personer, varav endast fyra kom från Helsingfors. Som politisk gest är konsertförflyttningen förstås av intresse: orkesterns konstnärliga ledare Aapo Häkkinen förundrar sig både i ett pressmeddelande och i en intervju med Yle över att konsertlivet i länder som Portugal tillåts fortsätta som vanligt, trots att antalet coronafall är betydligt högre än i Finland.
Länken till Portugal var dirigenten och cembalisten Marcos Magalhães, som även tidigare gästat Helsingfors med gränsöverskridande program som detta. Att kombinera fransk barockmusik med musik från södra Indien kan te sig långsökt, men helheten var rätt stiligt sammanfogad. Vid cembalon tedde sig den musikaliska ledaren rätt blyg, jag saknade nog orkesterns konstnärliga ledare Aapo Häkkinen och hans explosivt expressiva cembalokaskader. Häkkinen bidrog denna gång med idel borduntoner på indisk tanpura-luta, med den äran om än den kändes onödigt dominerande i ljudbilden.
De indiska musikerna Shashank Subramanyam (venu-bambuflöjter) och Patri Satish Kumar (trummorna mridangam och kanjira) var mästare på sitt område och bjöd på mångsidiga smakprov från sin repertoar, med både meditativa flöjtsolon, virtuosa rytmnummer och lite sång. Speciellt kontrasten mellan flöjtsolonas långa linjer där tiden nästan stannar upp och de franska barocknumren av Lully, Rameau, Marais, Couperin och consortes kändes intressant, de senare tedde sig i jämförelse som musikaliska exkursioner i racerfart. Emellanåt deltog indierna även i de franska numren, vilket alltid bjöd på aningen mer elektrisk stämning.
Skickligt sammanfogade världar
Tonsättaren Eero Hämeenniemi är en av Finlands främsta experter på sydindisk, karnatisk musik och det skräddarsydda beställningsverket Sprezzatura var definitivt en av konsertens höjdpunkter. Hämeenniemis musikaliska bygge var väl sammansatt med en drömsk flöjtdominerad inledning och ett sprakande trumsolo mitt i, för att sedan stegras mot slutet med nästan jazzartade solon i violinerna (radarparet Minna Pensola och Antti Tikkanen) och avslutas i en kraftig gemensam klimax. Jag njöt speciellt av den avslutande delens stiliga övergångar från en melodisk värld till en annan, med stråkinstrumentet violone friskt modulerande i tanpura-liknande borduntongångar. Hämeenniemi kontrasterar skickligt melodier mot varandra, medan till exempel cembalon används rätt sparsamt, som en sprakande klangfärgklick då och då.
Medan alla musiker involverades i Hämeenniemis verk var Subramanyams egen Chennai Pace ett mer intimt virtuosnummer, där Pensola häftigt rockade loss med indierna. En imponerande insats, speciellt vad gäller att i halsbrytande hastighet spela unisona melodier med helt enhetlig frasering. Efter de nutida verken kändes det nästan gäspigt att återvända till den franska barockens värld, och åtminstone som strömmad konsert kändes nästan två timmar nog i mesta laget.
Samarbeten som dessa är välkomna möjligheter till dialog både för musikerna och för publiken, som får en inblick i två världar på en gång. Själv hade jag ändå övervägt att kalla konserten något annat än Les Indes Galantes, som visserligen är ett bekant uttryck för barockpubliken från Rameaus opera med samma namn, men för mig doftar lite gammaldags exotifiering av folk i andra världsdelar. Den sydindiska musiken är ju inte någon primitiv byatradition utan precis som inom den västerländska klassiska musiken upprätthåller man en repertoar med verk från hundratals år tillbaka. Det kanske kommer en dag då samtida tonsättare som Tyagaraja och Mozart kunde mötas som jämlika?
Konserten kan ses via Helsingfors barockorkesters Youtube-kanal.