Sympati för bombaren
”Bruna personer som begår massmord är 'terrorister', vita personer är 'olyckliga enstöringar'." Nästan två decennier efter terrorattackerna 11 september 2001 och efter att ”kriget mot terrorismen” inleddes har denna spefulla mediekritiska observation upprepats tills den blivit en kliché.
En gammal stillbild från tv-serien The Simpsons där polisen använder en etnisk färgkarta för att bestämma brottsrubricering låg redan sparad och väntade på många hårddiskar då Anthony Quinn Warner på juldagen brände av sin självmordsbomb i Nashville i Tennesse och sällade sig till raden av gärningsmän om vilkas etnicitet och motiv internets debattörer kan bråka. Lyckligtvis dog inga utomstående denna gång.
Själv har jag börjat tröttna på denna form av snabbtuggad mediekritik. Det som från början varit en träffsäker och finurlig sammanfattning av den xenofobiskt präglade dubbla standard som många medier applicerar på massmördare av olika etniciteter, känns i dag som en utantilläxa som man slentrianmässigt spottar ur sig för att markera sin egen position på den politiska identitetskartan.
Till de många varningar som kritiska röster till vänster (och i rättvisans namn också i vissa fall till höger) höjde om ”kriget mot terrorn” hörde inte enbart invändningen att den nya, luddiga definitionen av ordet ”terrorist” breddats på ett sätt som selektivt misstänkliggjorde just muslimer och/eller personer med annan hudfärg än vit. En annan, lika viktig, kritik var att själva breddandet av definitionen, oavsett vem som i första hand får en ny stämpel i pannan, bidrar till ett allmänt paranoidare samhällsklimat som sedan får negativa följder för fler och fler. Om folket ser terrorister bakom varje hörn och önskar sig allmänt hårdare tag från myndigheterna för att skydda sig kan det få oanade följder, oavsett om dessa fantomterrorister är islamister eller skinnskallar.
En inhemsk parallell: då finska myndigheter förbjöd Finska motståndsrörelsen var det lätt att känna triumfens sötma och för stunden glömma bort hur de poserat med gummibollskanoner och svartblänkande militäriska pansarfordon på antirasistiska demonstrationer. Men när samma myndighets långa arm sedan lämnar en rejäl fläck peppargas i ansiktet på en tonåring från Elokapina och på den finska rättsstatens glänsande spegelbild så är det plötsligt en chock att fråga sig hur man hamnat här.
Det här är något som slår mig då jag recenserar Svenska Yles kriminalpodd Bomben i Myyrmanni. Det hade varit lätt att inkludera den pliktskyldigt kritiska brasklappen att poddens skapare Fanny Malmberg eventuellt behandlar sin vite cis-heterogärningsman Petri Gerdt ”för sympatiskt”, jämfört med till exempel en IS-bombare. Även om förståelse, eller ens mänsklig sympati, för motiv eller intentioner hos en person som i praktiken tagit livet av ett flertal människor är riskabelt som kreativ infallsvinkel så är det ändå viktigt att minnas att också alternativet ensidigt fördömande kan leda in på minst lika farliga vägar. Även om man gör det för att vara ”proportionerlig” eller ”rättvis”.