Längdskidåkning är inte en folksport i Ryssland

Jag tittade på väderprognosen två gånger innan jag vågade tro mina ögon. Men det var sant. Vi skulle få minusgrader nästa vecka.

Mina skidor var kvar i Finland. Jag hade inte tagit med dem då vi återvände till Sankt Petersburg efter första coronavågen, på något skrockfullt plan övertygad om att om jag gjorde det skulle det definitivt inte bli en enda dag med minusgrader och snö.

I klimatförändringens tid är snödagarna på kort. Så fort det går att åka skidor måste man göra det ögonaböj. Jag köpte nya skidor.

Planen var att vi skulle åka skidor i någon av Sankt Petersburgs vackra parker. Men vi hade tur och blev i stället bjudna till en väninnas datja på Karelska näset utanför Sankt Petersburg. Datjan ligger på gammalt finskt territorium utanför Terijoki (i dag Zelenogorsk), i en liten datjaby som ursprungligen byggdes för akademiker på sovjettiden. Den bär det stolta namnet Nauka – Vetenskapen.

Ryssland har en stark tradition av längdskidåkare på toppnivå. Däremot är det ingen folksport. När jag besökte sibiriska Altaj i februari för några år sedan såg jag fantastisk skidterräng var jag än rörde mig, men inte ett enda skidspår. Däremot flera slalombackar med hotell.

Vi bodde en natt på ett skidcentrum där det inte gick att åka skidor i terrängen, bara slalom. Jag frågade i receptionen där vi bodde varför det inte dras upp några skidspår i den vackra naturen. Stora, orörda vidder, snö hur mycket som helst. De förstod inte min fråga och meddelade att högsäsongen i vilket fall är på sommaren.

Dagens ryska medelklass har i allmänhet ett svalt förhållande till längdskidåkning. Alla över fyrtio har erfarenhet av den, eftersom den var en obligatorisk del av den sovjetiska gymnastikundervisningen. Många hatar det just därför. Där jag minns utflykter med familjen med varm saft och choklad i ryggsäcken minns mina ryska vänner gymnastiklärarens skrikande och att man skulle prestera.

Då utförsåkning blev tillgänglig för den ryska medelklassen blev också övergången till slalom närmast total. Jag kan på ena handens fingrar räkna den del av min ryska bekantskapskrets som även åker längd. På ryska kan man åka antingen ”na gornych” och ”na begovych”, bergs- eller springskidor. Men när mina medelklassvänner talar om ”att skida” betyder det i nio fall av tio slalom.

Populärast är att åka slalom i Alperna. Ryssland har även flera egna slalomcentrum bland annat i Kaukasien, Uralbergen och på Kolahalvön, som inte är lika populära eftersom nivån på servicen är sämre. Under coronapandemin med stängda gränser har dock tillströmningen ökat.

Själv är jag längdfantast. Slalom är för mig underhållning, något man kan syssla med högst en eller två dagar under skidsemestern. Inget som går att jämföra med skönheten i att röra sig långa sträckor av egen kraft i orörd skog och mark.

Mina ryska datjavärdar åker till Alperna varje år, men äger inga längdskidor. De hyr dem i stället på ett av de många hotellen på Karelska näset. I år var utrustningen nästan slut, eftersom så många petersburgare semestrar hemma i stället för att åka utomlands. Hyrskidorna hade bindningar av modellen råttfälla som jag senast såg på 1990-talet. (De fungerade fortfarande utmärkt.)

Skogen var full av skidåkare som rörde sig klumpigt och ovant. Skidspåret bestod av en bred stig där folk åkte kälke och promenerade med sina hundar – eftersom längdfantasterna är få är de tvungna att samsas med alla. Inne i skogen fick man se upp för mammor och barn, som åkte kälke mitt i skidspåret. Jag tänkte på vilka reaktionerna skulle bli i Finland, där skidspåren närmast vaktas med kulspruta, och skrattade högt.

De flesta medelklasspetersburgare jag känner gråter blod över att inte få resa till Alperna. Jag tycker inte synd om dem. Minst en vecka framåt är minusgrader utlovade. Må pandemin tvinga fler petersburgare ut i spåret.

I klimatförändringens tid är snödagarna på kort. Så fort det går att åka skidor måste man göra det ögonaböj.