Hellre hetsporre än torrboll
Jag minns då jag brände propparna på ett styrelsemöte (det händer inte så ofta) och vad företagets ägare sade efteråt: ”Vad bra du reagerade så häftigt – då förstod vi att du menade allvar och övertygades om din poäng”.
Det är inte alltid det lönar sig att lägga band på sina känslor. Låt vara att det är en framgångsfaktor att kunna hantera känslor ändamålsenligt (det kallas emotionell intelligens). I regel betyder det att hålla sig i skinnet. Men tänk tv:s Dansar med stjärnor (Tanssii tähtien kanssa) där det självskrivna segerreceptet är att ta ut svängarna på parketten och leva ut sina känslor. Det går tvärtemot den brygd vi här i norr insuper från barnsben, att det är en dygd att besinna sig. Detta även om psykologerna tutar i oss att vi mår avgjort bäst av att sjunga ut i stället för att hålla igen.
I sport är det inte så svartvitt. Ta en Borg eller Federer. Lynniga till tusen i början av sina karriärer, sedan iskalla och framgångsrikare än någonsin. Inte alls som på parketten i tv. Men det finns motsatta exempel. Bara att kolla på Youtube och McEnroe, killen som satte punkt för Borgs segersvit i Wimbledon.
Det går flera vägar till Rom.
Men vad är roligare för fansen? Mitt svar står klart: Typ McEnroe. Då idrottare bjuder på sig, eller som ibland – flippar ut, blir upplevelsen flerdimensionell, rikare. Idrott är minsann också underhållning: skratt och tårar – inte bara prestationer och resultat. Vem kommer ihåg eller berördes av ett stenansikte som Lendl på 80-talet trots hans position som världsetta i 270 veckor?
Inte så att jag saknar förståelse för att topprestationer kräver koncentration och pokeransikte. Eller att man inte alla gånger gillar en Kyrgios fasoner i dag. Men vi behöver ha ett visst överseende med färgstarka yttringar. Både av hänsyn till mänskliga olikheter och för behållningens skull. Idrotten – den också – behöver sina personligheter. Liksom ett rikligare mått av lekfullhet.
Dessutom är människan i sitt esse då hon har rätt känsla och flyt, inte när hon är överspänd och tyngd av stundens allvar.
Jag tror benhårt på en Jorma Uotinen (balettstjärna när det begav sig) när han som domare i nämnda tv-show präntat in i tävlarna att man är som bäst när man vågar släppa loss, låter sig sugas in i dansens virvlar och litar på att man bär som man är – utan känsla av skam.
När vi frigör oss från kontrollens bojor kan vi finna vår kärna, bjuda på oss själva och prestera bättre. Dansa efter vår egen pipa, liksom. Eller som skidtjejen Svahn inskärpt: Otämjt är bäst.
För mig – nej, alla – är känslor livets krydda. Ja, mening. Vad vore vi utan själ, hjärta och passion? Må ingen överilad korrekthet strypa någons drivkraft, livsgnista eller uttryck. Vi behöver diversitet och – visst – besinning. Men låt förnuftet varsamt ta hand om, inte kväva, våra känslor.
Såklart. Att flippa ut på ett viktigt möte, i en relation eller tennismatch kan vara illa. Men också tändvätska till något ovärderligt. Eller bara underhållande. Aldrig fel – speciellt om vi talar sport. Hetsporrar, liksom lustigkurrar, ger större kick än torrbollar.
”Då idrottare bjuder på sig, eller som ibland – flippar ut, blir upplevelsen flerdimensionell, rikare. Idrott är minsann också underhållning: skratt och tårar – inte bara prestationer och resultat.”