Viola Davis spränger potten
Oscarsbubblande Ma Rainey's black bottom blev Chadwick Bosemans sista film. Visst finns det stunder när filmens pjäsrötter kan skönjas, men det starka skådespelararbetet gör att slutresultatet aldrig känns tråkigt.
Netflix, 94 min, F16. Regi: George C. Wolfe. Manus: Ruben Santiago-Hudson. I rollerna: Viola Davis, Chadwick Boseman, Colman Domingo, Glynn Turner, Michael Potts.
Det finns många anledningar att slå ett slag för Ma Rainey's black bottom, en tidig Oscarskandidat. En av dessa är Chadwick Boseman (Black panther) som här stämmer upp i sin svanesång, blott 43 år gammal.
Han, Levee, är den begåvade trumpetaren som är övertygad om att han i kraft av sin talang och sin charm äger hela världen. Men säg det åt chefen, Ma Rainey (Viola Davis), även kallad ”bluesens moder”.
Hon är om möjligt ännu mera kaxig, tar ingen skit, och följaktligen är resultatet en viljornas kamp – i en skivstudio i tjugotalets Chicago.
Syn för gudarna
Filmen bygger på en pjäs av August Wilson och för regin står George C. Wolfe. Men det faktum att Denzel Washington står som producent vittnar om att det är fråga om ett veritabelt prestigeprojekt, ett föredömligt svart sådant.
På ytplanet kanske det handlar om en strulig skivinspelning, men gräver man lite grann djupare finns rasismen och orättvisorna där. Ta till exempel Levee som i en svag stund lägger ut texten om sin barndom – i Djupa Södern – då han blev vittne till att ett gäng vita fulingar förgrep sig på hans mor.
Ingen höjdare, nej, men filmen i sig sprudlar av passion och spelglädje. Är det inte Levee som till sina
Bara att se Davis primadonna dricka cola, i ett för dagen kokande hett Chicago, är värt inträdesbiljetten. Och Chadwick Boseman, vila i frid, har då aldrig varit charmigare.
medmusikers förtret tar ut svängarna är det Viola Davis Ma Rainey (1886–1939) som med sin djupa stämma ger självaste Bessie Smith en match.
Men inte bara är Ma med sin kroppshydda och sin utstrålning – med extra allt – en syn för gudarna. Hon är även en kvinna som sätter de vita skivbolagsdirektörerna på pottan.
Föredömligt fräckt
Och just det här gör Ma Rainey's black bottom till en sådan fest, lika fräck som uppnosig.
Det är en sak att de svarta musikerna i regel inte har mycket till förhandlingsposition, en annan att Ma Rainey om någon har förmånen att spela svårflirtad.
Nog finns det stunder när man tycker sig skönja filmens pjäsrötter, men det starka skådespelararbetet gör att slutresultatet aldrig känns tråkigt eller statiskt.
Bara att se Davis primadonna dricka cola, i ett för dagen kokande hett Chicago, är värt inträdesbiljetten. Och Chadwick Boseman, vila i frid, har då aldrig varit charmigare.
Då har vi inte sagt ett ord om The Blues, den musikaliska given. Jösses!