Återuppför Selim A. Lindqvist saluhall vid Kaserntorget
”Kunde byrån och staden ha visat större mod? Vågat låta sig inspireras av det vilda i de omgivande jugendhusen, som trots allt är det som ger torget dess prägel.”
TAPANI RITAMÄKI
förläggare
Det blev inga protester när arkitekterna Heli Ijäs och Lauri Pajamies ”parhus” vid Kaserntorget i Helsingfors revs häromåret. Kanske kände folk bara lättnad över att två anonyma lådor byggda 1961 och 1969 försvann. De var typiska exempel på 60-talets nollarkitektur, byggda för ingen mindre än Byggnadsverket, som borde ha vetat bättre än att röja undan Grahn, Hedman & Wasastjernas bostadshus från 1897, som ändå var först på plats. Med sina torn och tinnar var det slottet antagligen ett hatobjekt för 60-talets radikala arkitekter och historielösa byggnadsverk.
Huset som nu i sin tur ersatt Pajamies och Ijäs representerar ett klart framsteg, men är ingen fullträff. Som en Sverigebåt på grund sträcker den sig vit och väldig runt hörnet av Norra Magasinsgatan och Kaserngatan, och fast byggnaden har delats upp i tre block är de för likartade för att ge variation i stadsbilden. Att använda natursten är bra, men blocken borde ha designats skilt för sig, till exempel så att uppdraget delats på tre olika arkitektbyråer i stället för en: SARC (som i och för sig ritat Helsingfors finaste glasbyggnad, Sanomahuset).
När jag står på torget och låter blicken svepa över omgivningen undrar jag om man i stället för kontor kunde ha gjort ett eller två av blocken till bostadshus? Det hade automatiskt gett en annan design.
SARC:s kontorshus har karaktär, men kunde byrån och staden ha visat större mod? Vågat låta sig inspireras av det vilda i de omgivande jugendhusen, som trots allt är det som ger torget dess prägel. Något Pekka Kauhanens staty också tar fasta på genom att våga frammana krigets kuslighet fast den står mitt framför militärens högborg!
Kaserntorget är ett bra exempel på efterkrigstida slit- och släng-arkitektur. Efter Byggnadsstyrelsens hus står nämligen nu den så kallade Expohallen i tur att rivas. Också den är från början av 60-talet och också för den fick en värdigare byggnad stryka på foten: den legendariska Helsingforsarkitekten Selim A. Lindqvists saluhall i jugend uppförd 1906.
En annan av dagens framstående byråer, Lahdelma & Mahlamäki, har fått i uppdrag att designa en ersättare för Expos halpahalli och resultatet måste bli bättre än det som skymtat i medierna, senast i HBL 6.1.
Rainer Mahlamäki har lyckats med det judiska museet i Warszawa så förväntningarna är höga. Platsens ande säger att man kan anspela på kreativ jugend eller stramare empire, à la Engels kasernbyggnad. Lahdelma & Mahlamäkis första skiss tar inte fasta på någondera tillräckligt. Mod kräver tydlighet.
Mitt förslag är att man i stället ärar Helsingfors historia och återuppför Lindqvists ursprungliga byggnad. Det kommer att kosta, men jag är övertygad om att folk inser att Helsingfors historia är för viktig för att slitas och slängas. Låt Lindqvists byggnad vara den första som återuppförs, och sen kan man gå vidare en byggnad i taget, nästa hållplats är Sibbo kyrka i Tölö.
Vad tycker de södra stadsdelarnas resursstarka invånare? Om de inte varit så tysta i decennier hade det kanske blivit mindre slit och släng i deras kvarter.