”Mera fakta ger flera coronafrågor”

För ett år sedan visste vi knappt något om det virus som vi i dag kallar sars-cov-2. I dag sköljer informationen över oss från alla håll. Vi talar om munskydd, viruspartiklar och epidemiologi som aldrig förr. Informationen är motstridig, fakta korrigeras efter hand. ”En sak består. Vi ställs varje dag inför nya rykten och nya frågor att ta ställning till”, skriver Annika Rentola i sin kolumn.

”Ibland är informationstörsten stor också i frågor där ingen ny information finns att få, men helt motsatta uttalanden far omkring. Därför startar vi Coronakollen på hbl.fi. Den ger dig inte personliga svar, den nyhetsrapporterar inte i realtid, men den tar vid behov upp

debattrådar som fladdrar löst.”

Ett rykte tar fart. Det handlar om en ny variant av coronaviruset, men jag kan inte minnas att jag skulle ha sett ett namn på det. Ryktet – och viruset, kanske – är hur som helst kopplat till en ökning av smittfall i London och sydöstra England.

Snabbt är ordet mutation på allas läppar. Den brittiska virusstammen har fått några namn: B.1.1.7 och VUI 202012/01. På sociala medier ökar oron. Talet 70 börjar cirkulera. Nu handlar det inte längre om att 70-plussare behöver skyddas för smitta, utan om att den nya virusmutationen tros vara 70 procent mer smittsam än den coronavirusvariant vi mest har haft i Finland. Någon har uppfattat att den nya varianten är 70 gånger mer smittsam än den vi har och börjat räkna. Om en person smittar 70 personer och 70 personer smittar 70 personer … hjälp! Mutation låter farligt. På HBL citerar vi en THL-expert på mikrobiologi, som förklarar att mutationer är en normal process i virusets liv. Om den brittiska varianten säger hon att det fortfarande finns för lite information för att säga något säkert ens om smittsamheten.

Frågan om mutationen (snart i plural, också Sydafrika lär ha en egen variant) är karakteristisk för hur informationen har rört sig under den här pandemin. I februari 2020 var jag studieledig och befann mig som stipendiat på svenska Österlen. Dagtid arbetade vi, ett halvdussin forskare och journalister, på egen hand, men om kvällarna samlades vi för att tala om det vi gjort under dagen. En kväll sade en forskare från Skåne något helt nytt. Hennes man, som är lärare, hade berättat att en av skolans elever kan ha dragit på sig det där nya viruset. Vården hade vägrat ta in patienten i sina lokaler och ordnat med drive in-testning på en parkeringsplats. Snart skulle samma system introduceras också i Helsingfors, men då i februari satt vi där och undrade vad det är för ett test man egentligen tar. Ett blodprov kanske?

Jag flög hem den 29 februari, via Danmark. På Kastrup tänkte jag plötsligt att man kanske inte borde andas i närheten av andra människor. Inte för att jag visste varför. Det var bara en känsla och tanken kändes lika orimlig som vettig på en gång.

Ett knappt år senare är vi betydligt klokare, kunnigare och mer informerade än så. En sak består. Vi ställs varje dag inför nya rykten och nya frågor att ta ställning till. Grundfrågan är fortfarande densamma: Är det vi hör vettigt eller orimligt? Hur ska vi veta? Vem vet mest? Vem kan man lita på som källa och varför? Medierna slits mellan behovet att berätta nya saker snabbt och kravet att det man berättar stämmer och får en kontext. Därför har du oftare än någonsin sett oss använda orden ”troligen” och ”kan” i rapporteringen.

Som journalist har jag en klar strategi för arbetet. Om jag låter känslorna fara i väg med mig, rädslan ta över, så riskerar jag att förlora luktsinnet. Det journalistiska luktsinnet nämligen. Det gagnar ingen. Jag vet att vetenskapliga rapporter och enskilda studier kan vara både noggrant och slarvigt utförda. Jag vet att det bland forskare och läkare finns olika orsaker till att uttala sig. En har så djup teoretisk och praktisk erfarenhet att det som är kvalificerade gissningar snart kan verifieras vetenskapligt, en annan behöver helt enkelt uppmärksamhet för att dra in mer forskningspengar. Båda kan ha rätt, båda kan ha fel.

Att åka slalom mellan rykten, politiska viljor, studier och åsikter är vardagsjobb. Balansen i backarna får man hålla genom att klart referera till de källor man bygger texten på. Ibland är informationstörsten stor också i frågor där ingen ny information finns att få, men helt motsatta uttalanden far omkring. Därför startar vi Coronakollen på hbl.fi. Den ger dig inte personliga svar, den nyhetsrapporterar inte i realtid, men den tar vid behov upp debattrådar som fladdrar löst.

Om du vill bidra med ämnen du tycker att är för slarvigt, otydligt eller för lite behandlade kan du tipsa mig på annika.rentola@hbl.fi eller direkt på Coronakollen.

I måndags hade jag inga nya källor som kunde verifiera något mer om de nya mutationerna än det vi hade publicerat under de föregående dagarna. Därför skrev jag inget om mutationen i måndags. Nu vet vi lite mer. Det finns antecknat i Coronakollen.